Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTLAND
Historia. Vikingatidens gotländska bönder voro
ett mäktigt handelsfolk. De foro vida omkring
på handelsfärder. Rikliga myntfynd vittna
därom. Silvermynt, framför allt från det arabiska
kalifatet men även från det bysantinska riket,
ha nått G. på olika vägar, flertalet av mynten
från tiden före 900-talets mitt på en direkt
handelsväg över Ryssland mellan Norden å ena
sidan och de arabiska och bysantinska väldena
å den andra. En jämn ström av arabiska
silvermynt har alltifrån 800-talets förra del tillförts
östersjöområdet fram till tiden efter 900-talets
mitt, och den har genom de gotländska
far-bönderna delvis letts till deras ö. Efter mitten
av 900-talet började också en import till G. av
västeuropeiska mynt, i sht tyska och
angel-saxiska. Mängden av myntfynd, som gjorts,
visar på ett övertygande sätt, hur de gotländska
farbönderna samlat sig förmögenheter under
handelsfärder i och utanför Balticum men även
att vikingatidens årh. varit oroliga, eftersom så
många skatter anförtrotts åt och fått stanna i
jorden. Främmande köpmän drogos även till
G. Från äldre medeltid berätta skriftliga källor
om gotländska handelsförbindelser förutom med
svenskar, finnar, danskar och norrmän även med
tyskar och engelsmän samt med staden
Novgo-rod i Ryssland. Där hade gotlänningarna under
större delen av medeltiden ett handelsfaktori, av
tyskarna kallat Gotenhof. Handeln med
Novgo-rod var den viktigaste sidan i deras
affärsförbindelser, då den utgjorde förutsättningen för
deras handel på Västeuropa. G. intog således en
centralställning i handelsutbytet mellan öst och
väst under vikingatid och tidig medeltid. Genom
handelsförbindelserna kommo gotlänningarna i
beröring med kristendomen. G. blev också en
station för kristna pilgrimer på väg till det
heliga landet. Tidigt infördes kristendomen.
Traditionen förlägger öns kristnande till Olof den
heliges besök på G. o. 1030. Vilken betydelse
Olof den helige haft i detta sammanhang torde
vara omöjligt att avgöra. Som helgon spelade
konungen en framträdande roll på ön. Under
1000-talet byggde emellertid ledande gotlänningar
kyrkor, och under noo-talet infogades ön i
Linköpings stift, fullt frivilligt enl. Gutasagan*. ön
hade då sedan en tid tillbaka varit anknuten till
det svenska riket. Enl. Wulfstan* lydde G. mot
slutet av 800-talet under sveakonungen. En
något fastare organisation torde det svenska
herraväldet över ön ha fått under 1000-talet genom
en tributöverenskommelse, som enl. traditionen
bondehövdingen Avar Stråben slöt med
sveakonungen. ön blev därvid i statsrättsligt
avseende ett skatteland under sveariket med rätt till
dess beskydd mot fiender. Utöver den årliga
tributen hade ön inga skyldigheter gentemot
sveakonungen. Handelsekonomiska synpunkter
synas i viss mån ha dikterat fördraget ur
gotländsk synpunkt. Efter mitten av uoo-talet
åtogo sig gotlänningarna att delta i svenska
korståg mot hedniska folk med sju skepp el.
också betala ledungslame. Först 1285 kan man
anse, att G. — om än löst — verkligen
inlemmades i den svenska staten, genom att det då,
genom en överenskommelse med Magnus
Ladu
lås, åtog sig en av det övriga rikets
skatte-prestationer, näml, ledungslamen, vid sidan av
tributen. Banden vid sveariket hade alltså under
1100- och 1200-talen knutits något fastare. De
gotländska bönderna ha själva skapat sitt samfund
och sina lagar, efter kristendomens införande
under starkt kyrkligt inflytande. En särskild
lag, Gutalagen, gällde för deras ö. Samfundet
var till karaktären en särpräglad bonderepublik.
I spetsen stod gutnaltinget, d.v.s. gutarnas
allting, i Gutalagen kallat ”land alt” men senare
landstinget och ibland ”gutestuven”. Under
landstinget funnos andra judiciella områden med
särskilda ting, tredingar och settingar, samt de mot
fastlandets härad svarande områden, som kort
och gott benämndes ”ting”. Vid sidan av dessa
senare ”ting” intog socknen en särpräglad
ställning inom lokal förvaltning och jurisdiktion.
På tingen dömde domare, och öns ledande man
var landsdomaren, som ibland även var
settings-domare. Han förvarade antagl. öns sigillstamp,
med vilken bonderepublikens fördrag
bekräftades. Sigillet visar bilden av ett lamm med fana
och en latinsk omskrift, som betyder: ”Gutarna
betecknar jag. Kristus betecknas med lammet”.
Fastlandets lagmans- och häradshövdingetitlar
funnos ej på G. Sannolikt har
domarvärdigheten gått i arv inom vissa släkter, som bildat ett
ledande och traditionsbevarande skikt. Gutalagen
är en skapelse av och för detta samhällsskikt.
Tingen höllos i allm. på domarens gård. Fasta
tingsplatser funnos under medeltiden endast på
vissa ställen. Landstinget sammanträdde under
senare medeltid i Visby. Även
kyrkoorganisa-tionen på ön var särpräglad. Den
karakteriserades bl.a. av ett genomfört ursprungligt
patro-natsystem över kyrkorna. Linköpingsbiskopen
lyckades aldrig göra sin makt gällande på
samma sätt här som på fastlandet. Under
vikingatiden hade nordborna behärskat handeln på
Östersjön. Med uoo-talet började tyskarna göra
sig gällande inom denna handel. I sht genom
Lübecks uppblomstring efter mitten av uoo-talet
blevo dessa allvarliga konkurrenter. På den
gotländska hamn- och handelsplatsen Visby slogo
sig tyska köpmän ned. Härifrån utgingo vår
och höst handelsfärder till Novgorod. Samhället
blomstrade hastigt upp. De tyska köpmännen,
såväl de bofasta som de gästande, bildade under
1100- och början av 1200-talen en gemensam
gillessammanslutning, ur vilken emellertid snart
de i Visby bosatta tyskarna bröto sig ut och
bildade en egen gillesorganisation, ”de på G.
stannande tyskarna”, som de kalla sig på sitt
sigill, medan de gästande tyska köpmännen hade
sin sammanslutning, ”de G. besökande tyskarna”.
På gotlänningarnas gamla handelsmarknader i
Sverige, Finland, Livland, Estland och
Novgorod nästlade sig tyskarna in. I Visby kom ett
samarbete till stånd. I Novgorod skaffade
tyskarna sig ett eget faktori. Till en början
uppträdde gotlänningar och tyskar även här
gemensamt. Visbytyskarnas gille utvecklades snart till
ett tyskt stadssamhälle, men samtidigt uppträder
ett på liknande sätt organiserat gotländskt
stadssamhälle i Visby. Visbytyskarna hade emellertid
1280 slutit sig till det tysk-baltiska stadsförbund,
—- 989 —
— 990 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
