Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTLAND
men Visby fick man belägra. Erik tog upp
förhandlingar med svenskarna, som resulterade i
en överenskommelse, men samtidigt förhandlade
han även med Kristian I i Danmark. 1449 tog
han sig genom en lönngång ut ur borgen och
ombord på en dansk flotta, som förde honom
till Pommern. Belägringen fortsattes.
Danskarna ingrepo nu också i händelserna och lyckades
på förhandlingens väg förmå den svenske
befälhavaren att lämna ön. Dennes handlingssätt var
av förrädisk karaktär, och utgången var ytterst
snöplig för Karl Knutsson. Den s.k.
”Gotlands-visan” tolkar förbittringen i Sverige. Under
Kristian kom ön i händerna på de s.k.
Axelssönerna som pantelän. Konungens ekonomi var
dålig, och det dröjde, innan han kunde tänka
på att återbetala lånet. När han 1457 för några
år framåt lyckades bli svensk konung, lovade
han att låta rikenas rådsherrar bestämma, vilket
land G. skulle räknas till, ett löfte, som han icke
uppfyllde. Av Axelssönerna kom Ivar Axelsson
att inta en mäktig ställning på G. Han bröt
med Kristian, äktade Karl Knutssons dotter och
hjälpte sin svärfar att för tredje gången bli
konung i Sverige utan att därför erkänna dennes
överhöghet över ön. Även kaperi idkade han,
och efter Karl Knutssons död såg sig Sten Sture
d.ä. nödsakad att med vapenmakt göra slut på
hans sjöröveri. Ivar Axelsson överlämnade
emellertid då ön till konung Hans i Danmark. Herr
Ivars uppbörds- och räkenskapsbok är en viktig
historisk källa. Under den följ, tiden styrdes ön
av danska länsherrar. Skåningen Jens
Holgersson Ulfstand blev föga omtyckt på gr. av sina
skatteutpressningar. Med gotländsk kalksten och
delar av förfallna gotländska byggnadsverk
uppförde han till stor del borgen Glimmingehus i
Skåne. Under Kristian II var Sören Norby
hövitsman på Visborgs slott. När Kristian flydde
från Danmark, höll Sören Norby G. för hans
räkning. Ånyo blev ön en bas för kaperi på
Östersjön. Särsk. lybeckarna drabbades härav,
och de uppmanade ivrigt Gustav Vasa att återta
ön. Biskop Hans Brask bearbetade konungen i
samma syfte, och 1524 landsteg en svensk styrka
på ön under befäl av Berend v. Melen. Då
situationen var hopplös, gav Sören Norby sig under
den nye danske konungen Fredrik I.
Hansestä-derna erbjödo sig emellertid att medla mellan
Gustav Vasa och Fredrik, vilka fördenskull
möttes i Malmö i aug. 1524. Frågan om G. hänsköts
till skiljedom av hansestäderna, och i väntan på
denna tvangs Sverige genom en ogynnsam
överenskommelse att utrymma G. Norby fortsatte
emellertid sina kaperier från Visby och Visborgs
slott. Lybeckarna landsatte då trupper 1525,
överrumplade staden, brände den delvis och
plundrade den men kunde icke ta Visborg. Däremot
lyckades de omsider förmå Sören Norby att
slutgiltigt överlämna ön till Fredrik I. Därefter var
G. fram till Brömsebrofreden 1645 en dansk
provins. Danska länsherrar, oftast ur landets
förnämsta adelssläkter, styrde på Visborg. Många
av dem blevo icke älskade av G:s bönder. Dessa
klagade över olagliga skatter och länsherrarnas
hårda framfart. Under danskväldets tid hade öns
självstyrelse gått förlorad. Länsherren styrde och
ställde på ön, och mot honom kunde
gotlänningarna få rättvisa endast genom att klaga hos
konungen i Köpenhamn. Denne sände också vid
flera tillfällen särskilda
undersökningskommissioner till ön. Visby borgerskap gick tidigt över till
Luthers lära, och reformationen. Kristian IV
sökte införa Skånelagen på G. vid sidan av den
föråldrade Gutalagen. Även andra förbättringar
genomfördes, bl.a. en rättegångsreform 1618.
Visby hade under 1500-talet förgäves sökt hävda
ensamrätten till handeln på ön. Bönderna
producerade kalksten, virke och tjära. Men det var
på upphällningen med den gotländska
bondeseg-lationen. Utländska skepp kommo i stället till
G:s hamnar, och mer än 2/s av sjöfarten gick
1640 över lanthamnarna, av vilka Burgsvik t.o.m.
kunde tävla med Visby. Emellertid hade Sverige
under 1620- och 1630-talen blivit Nordens ledande
makt, och när Danmark motarbetade Sverige i
Tyskland under 30-åriga krigets slutskede, slog
förmyndarregeringen för Kristina till. Resultatet
blev Brömsebrofreden 1645, där G. åter blev
svenskt. Det införlivades nu med svenska riket.
Den svenska landslagen och den svenska
rättegångsordningen infördes på ön liksom svensk
kyrkostyrelse. Bönderna funno sig utan motstånd
men också utan entusiasm i övergången till svensk
förvaltning och organisation. Som superintendent
över ön har Haquin Spegel gjort en betydelsefull
insats för öns försvenskning på det kyrkliga
området. I sin ”Rudera gothlandica” (1683) ville
han ge gutarna en ur svensk synpunkt sedd
framställning av deras historia som en motvikt
mot den danskfärgade skildring, som prosten i
Vall, Hans Nilsson Strelow, 1633 utgav under
namnet ”Den Guthilandiske cronica”, f.ö. den
äldsta i tryck utkomna framställningen av G:s
historia. Under några år på 1650-talet hade
regeringen anslagit inkomsterna från G. till
underhåll åt tronföljaren Karl Gustav, och när han
blev konung 1654, kom ön att tillhöra drottning
Kristinas underhållsländer. Som drottningens
skatteförpaktare på G. fungerade 1667—74
Jacob Momma, adlad Reenstierna. Han var en
stor affärsman. I Slite grundade han ett
skeppsvarv, och planer voro på tal att göra Slite till
stad och sjöfartscentrum på G. Därav blev
emellertid intet, då Reenstierna 1674 gjorde konkurs.
Under dansk-svenska kriget 1675—79 hade
dans-| karna åter herraväldet över ön utan att möta
l större motstånd från gutarnas sida. Kort efter
fredsslutet 1679 sprängde de Visborgs slott. Under
den stora ofredens dagar stod G. i stort sett fast
vid Sveriges sida och bar sin del av krigstidens
j tunga, även om utskrivningarna drabbade gutarna
I mindre hårt än fastlandets svenskar. Ryssarna
gjorde under krigets slutskede upprepade strandhugg
på ön. För den svenska regeringen hade det under
1600-talet gällt att i merkantilistisk anda
rationalisera näringslivet och utnyttja öns
naturtillgångar. Flera industrianläggningar uppstodo,
vilka dock icke buro sig i längden. Kalkbränningen
tog emellertid fart. I Slitetrakten grundades en
rad kalkugnar, som ägdes av inflyttade
storföretagare, vilka skapade sig förmögenheter och
bildade ett slags herremannaklass på ön.
Kalk-ugnsarbetarnas skikt var det första tecknet till
SU u.
32 — Red. avsl. % 49.
— 993 —
— 994 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
