Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotland - Historia - Vapen - Ortnamn - Dialekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTLAND
det industrialiserade samhällets insteg. I
Ting-städe föddes under detta årh. Sveriges största
uppfinnargeni under äldre tid, Kristoffer Polhem.
Med 1700-talet dukade den gotländska
bondeseg-lationen helt under för de stora handelshusen i
Visby, och staden levde åter upp. Bondeklassen
gick tillbaka, men ett par driftiga landshövdingar,
Johan Didrik Grönhagen och Carl Otto v.
Sege-baden, arbetade under detta årh. för jordbrukets
och bondeklassens höjande, v. Segebaden införde
potatisen, genomförde storskiftet i s. delen av
ön och anlade ett för förbindelserna mellan
bygderna betydelsefullt vägnät. Under 1700-talet
skapade Jöran Wallin, superintendent över G. 1735
—45, sina omfattande saml. till G:s historia, varav
dock endast förra delen tryckts, och Linné
skildrade ön i sin ”Gotländska resa”. Under finska
kriget landstego ryssarna 1808 på ön.
Ockupationen försiggick utan blodsutgjutelse. Dock hade
bönderna på sina ställen samlat sig men
förmåddes av öns myndigheter att hålla sig stilla.
Den ryska ockupationen blev kortvarig (22/4—18/s).
När den svenska flottan anlände, kapitulerade
ryssarna genast, öns strategiska betydelse i
Östersjön har under 1900-talet liksom under föreg.
tid framstått i klar dager. De rivaliserande
stormakterna vid Östersjön ha visat ett intresse för
den, som många gånger varit oroande.
Kommunikationerna på ön ha förbättrats. 1878 öppnades
den första järnvägen. Förbindelserna med
fastlandet ha fram till 1900-talet varit besvärliga att
upprätthålla och isoleringen därför starkt
kännbar. Med 1900-talet har G. mer och mer
framträtt som turist- och badort, och inom
näringslivet har skett en anmärkningsvärd förskjutning
till förmån för jordbruket. H.Y
Vapen. Enl. k.br. av 15/s 1936 är G:s vapen: ”1
blått fält en stående vädur av
silver med beväring av guld,
bärande på en korsprydd stång av guld
ett rött baner med bård och fem
flikar av guld”. Från slutet av
1200-talet användes för gotländska
menigheten sigill med en gumse.
Under senmedeltiden utbyttes
väduren på sigillen mot ett lamm
(Agnus Dei, Guds lamm), och detta var sedan
till 1936 G:s vapendjur.
Ortnamn. De gotländska ortnamnen uppvisa i
stort sett samma huvudtyper som det övriga
Sveriges. Sålunda återfinnas här de ålderdomliga
namnen på -hem- Hejnum (forngutn. Hainaim,
utt. Hajnum, hedbornas hemvist), Fardhem
(forngutn. Farpaim, utt. Far dum, boplatsen vid
farleden el. vadstället), Elavdhem (utt. Elavdum,
boplatsen på ”hävden”, åsen), vidare de på -by.
Ekeby, Bjärby (bergby), Mickelbys (den stora
byn) och på -lösa: Varplösa (gotländska
Värp-lause, ängen med stenhögarna), Gullauser (den
goda ängen), Starrlause, Gisslause, även i
ägonamn, ss. Hundlausar, Hässlausu, Roklausu (av
oviss bet.). En säregen namntyp är den på
-städe’, vilken formellt kan motsvara de
svenska namnen på -sta, t.ex. Tingstäde (forngutn.
pingstepi, tingsstället), Kulstäde (kolstället, enl.
en sägen), Alstäde, Bäckstäde, även i ägonamn
ss. Brandstädar, Brunnstädar, Gaukstädar, Orm-
städar. Samband med namnskicket i Svealand
visa namnen på -garn, -kumla och -arve, t.ex.
östergarn (förr Nygarn), Västergarn (äldre
Gar-nae), Grogarns, Ljugarn, Akergarn etc., vari
betydelsen av -garn är oviss. Namnen på -arve
beteckna arvegårdar efter den i första leden
nämnda personen: Gandarve (forngutn. Ganwida
arfa, Ganvids arvingar), Robbenarve (Roj)berns
arvingar); även ägonamn av liknande typ finnas:
Acksarv, Haglarv, Sandarve; dessa senare synas
dock ofta kunna innehålla naturord som första
led. Namn på -inge (-ings) och -unge (-ungs)
äro ganska vanliga; de äro dels avledda av
personnamn: Anninge (Annes ättlingar), Gairungs
(Gaires ättlingar), dels av naturbeteckningar:
Aurungs (av aur, grus), Bryungs (av brya,
vattenställe), Hajdungs (av hajd, hed). Mycket
gamla äro säkerligen namn som Barlingbo,
Hablingbo (forngutn. Hagbardlingabo, Hagbards
ättlingars boplats), Vamlingbo samt Elinghem,
vilket sistn. påminner om västgermanskt
namnskick. Åtskilliga socken- och gårdnamn äro gamla
naturnamn, ss. Bäl (av ett gammalt ord för ås),
Lau (strandäng), Burs (av burg, vall, ås), Bjärs
(av bjärg, berg); ändeisen -5 kommer från
ortnamn, som innehålla personnamn. En stor
mängd personnamn från folkvandringstiden ingå
näml, i de gotländska gårdnamnen: Arges (av
Arngair), Audvals (av Aupvaldr), Butrajvs,
Häg-lajvs, Ringvide, Rovalds, Sigvalde, Tjängvide
etc. Namn, som syfta på hednisk kult, äro ej
många: Fröjel (av Froyale, Fröjas helgedom),
Hellvi (av Helgha vi, det heliga offerstället),
Ullviar (guden Ulls offerplats). H.Gsn.
Dialekt. G:s fornspråk, vanl. kallat
forngut-n i s k a, kan i vissa avseenden snarare betraktas
som ett systerspråk till än en dial. av
forn-svenskan. I mots. till denna och forndanskan
men i överensstämmelse med de
fornvästnordis-ka språken behållas de gamla diftongerna, t.ex.
bain, ben, auga, öga, droyma, drömma; den gamla
diftongen iü uppträder som triftong, t.ex. biaupa,
bjuda; långt ä och ö ha blivit e och y, t.ex. mela,
mäla, dyma, döma; fsv. kort o motsvaras i
nästan alla ställningar av kort u, t.ex. fule, folk; w
försvinner framför r (liksom i fornisl.), t.ex.
raipi, vrede; svaga fem. på -a ändas i gen. sing.
på -ur, t.ex. kirkiur, jfr fsv. kirkio, kyrkas; pron.
hon heter hän o.s.v. De viktigaste forngutniska
urkunderna äro: mer än 200 runinskrifter (o
900—o. 1500, t.ex. Tjängvide och Hauggrän samt
dopfunten från Aakirkeby på Bornholm),
handskrifter av Gutalagen jämte en sagohistorisk
framställning av öns uppkomst och äldsta öden,
den s.k. Gutasagan.
Som litteraturspråk upphörde (forn-)gutniskan
på 1500-talet och ersattes av danskt och svenskt
riksspråk, men från densamma härstamma i rakt
nedstigande led de nygotländska dial., av vilka
fårömålet är den ålderdomligaste. Av viktigare
kännetecken må nämnas: de gamla diftongerna
(se ovan) kvarstå, varjämte långa vokaler
dif-tongerats, t.ex. sväin, svin, äut, ut, döyma (av
forngutniska dyma), döma, o.s.v.; långt a
bibehålies, t.ex. skal, skål; likaså g, k, sk och stj,
även framför s.k. främre vokaler; hos mask, och
fem. brukas obestämd i st.f. bestämd form, t.ex.
— 995 —
— 996 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
