Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Graal - Graalglas - Graaner, Johan Adam - Graarud, Gunnar - Graasten - Grabau, Amadeus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAALGLAS
Riddare av runda bordet tillbedja graal. Fransk
handskrift från slutet av 1400-talet.
borduppsats för trappvis uppläggning av olika
slags mat, vilket delvis förklarar dess städse
prisade egenskap att på underbart sätt
frambringa all önskad mat och dryck. Enl.
legender, grundade på det i Britannien högt
ansedda apokryfiska Nikodemusevang., hade
Josef av Arimatea i ett vid nattvardens instiftande
använt kärl uppsamlat den korsfäste Frälsarens
blod. I Britannien har man i patriotiskt syfte låtit
legenden fortsätta med att Josef el. hans ättlingar
kristnade landet och därvid medförde dit den
dyrbara reliken g., som sedan bevarats hos den s.k.
fiskarkonungen. Under inflytande av
korstågsrö-relsen och tempelherrarnas asketisk-mystiska
rid-darideal blev den heliga g., i medveten motsats till
det tidigare förhärligandet av brottslig kärlek, det
rätta målet för en sann riddare, vilket endast kan
nås av den obrottsligt kyske. De hjältar, som
främst omtalas i graaldikterna, äro Perceval och
Gawain, båda tillhörande Artur-sagans* äldsta
hjältar av keltiskt ursprung. Sedan Lancelot blivit
typen för det höviska riddaridealet, har han även
blivit graalsökare men utan att nå målet på gr. av
sin syndiga kärlek till Arturs gemål Ginevra,
medan hans son Galahad, diktens mest utpräglat
asketiska riddargestalt, i hans ställe vinner g.
Inflytandet från korstågsrörelsen visar sig dels
i att det mystiska graalslottet fått drag av
Jerusalems tempel och kanske även av det tempel i
paradiset, som Alexander den store enl.
Pseudo-Kal-listhenes besökte. Perceval göres dessutom genom
sin son Lohengrin till stamfader för Jerusalems
erövrare Gottfrid av Bouillon. Att gammalkeltiskt
stoff ingår i graalsagorna trots den rika
nydiktningen i kristen-mystisk anda, är dock tydligt. De
äldsta graaldikterna ha behållit motiv av mycket
profan karaktär, i det de låta Percevals första
plikt vara att hämnas den skada fiskarkonungen
lidit och att lösa hans land från en förtrollning. I
fornkeltisk myt och hjältesaga finnas
motsvarigheter till g., underbara kittlar el. bägare,
frambringande all önskad mat och dryck, vilka liksorp
tolksagans ”bord duka dig” äro rena önskemotiv
utan minsta samband med fruktbarhetskult, såsom
vissa forskare velat göra troligt. S.k. geis el. geasa,
magiskt bindande förpliktelser, som äro typiska
för keltisk diktning, äro vanliga i graaldiktningen.
Graalborgens mystiska försvinnande har
motsvarighet överallt i keltisk hjältesaga och kan liksom
geasa betecknas som ett för den utmärkande
karak-tärsmotiv. — De viktigaste graaldikterna äro
”Conte del G.” och ”Grand S:t G.”, båda från
1200-talet, vartill kommer den rika diktningen om
Perceval, Lancelot m.fl. Inom modern litteratur
förtjänar särsk. nämnas R. Wagners ”Parsifal”. Hos
oss har Gustaf Fröding behandlat graalmotivet. —
Litt.: A. Birch-Hirschfeld, ”Die Sage vom G.”
(1877); A. Nutt, ”Studies on legend of the Holy
Grail” (1888); E. Wechssler, ”Die Sage vom
heili-gen G.” (1898); W. Golther, ”Parzival und der G.”
(1925); W. Hertz, ”Die Sage vom Parzival und dem
G.” (i hans övers, av Wolframs ”Parzival”, 7 Aufl.
1927); M. Wilmotte, ”Le poème de G. et ses
au-teurs” (1930). v.Sw.
Graalglas, se Glas, sp. 779.
Graaner, Johan Adam, officer och
diplomat (1782—1819), urspr. sjöofficer, blev
småningom kapten vid Generalstaben och sändes 1815
av kronprins Karl Johan i förtrolig politisk
mission till Argentina, där han trädde i förbindelse
med de ledande inom den republikanska
(oavhängighets-) rörelsen. Hemkommen 1817 erhöll
han s.å. officiellt uppdrag att i Sydamerika
studera de politiska och kommersiella förhållandena.
Han avled på återresan. G. efterlämnade
synnerligen intressanta anteckningar (otr.) från
sina resor. A.Pln.
Graarud [grå’-], Gunnar, norsk tenor (f.
1886), studerade efter ingenjörsexamen i
Karls-ruhe 1913 musik i München och Berlin,
debuterade i Kaiserslautern 1918 och var därefter
knuten till operan i Mannheim och Berlin samt
gästspelade på Europas förnämsta operascener,
mest i Wagner-partier. Fr.o.m. 1928 var G.
engagerad vid Wien-operan, från 1935 som
kammarsångare, och utnämndes 1937 till prof, vid
Musikaliska akad. i Wien.
Graasten [grå’-] (ty. Gravenstein), ort och slott
i Aabenraa Amt, på nordsidan av Flensburger
Förde; tillhörde länge det ahlefeldtska godset
Sögaard och kom med detta 1725 till den hertigliga
familjen av Augustenborg; tillhörde senast hertig
Ernst Günther av Schleswig-Holstein. Slottet, som
brann 1759, återuppbyggdes och har under
1800-talet ombyggts. 1921 kom G. i danska statens ägo
och överlämnades 1936 som sommarresidens till
danska kronprinsparet. — Gravensteineräpplet
härstammar från G. E.W.
Gra’bau [-au], A m a d e u s William,
amerikansk geolog och paleontolog (1870—1946), 1901
lektor i paleontologi vid Columbia Univ. i New
York, 1905—19 prof, där, 1920 prof, i paleon-
— 1027 —
— 1028 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
