Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grafisk konst, grafik - Grafisk mätning - Grafisk statik - Grafisk utjämning - Grafit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAFISK MÄTNING
mångfaldigande, d.v.s. de konstarter, med vilkas
tillhjälp ett flertal avdrag på papper kunna tagas
från samma graverade plåt, träsnittstock el.
litografiska sten. Originalhandteckningen, moder till
alla de grafiska konsterna, faller enl. nutida
terminologi utanför benämningen g. G. indelas i tre
huvudavd., efter tryckningsproceduren kallade
högtryck, djuptryck och flattryck med träsnittet,
kopparsticket och litografien som typiska
representanter för resp. avd. — I högtrycket är det de
upphöjda partierna, som skola mottaga och
avge tryckfärgen. På avtrycket motsvaras
upphöjningarna i stocken av nedpressade
fördjupningar i papperet. Högtrycket representeras
huvudsaki. av träsnittet*, som utföres på det sättet,
att de delar av ”stocken”, som skola mottaga och
överföra tryckfärgen till papperet, utsparas i träet,
medan (de vita) mellanrummen skäras ned under
stockens yta. Träsnittet är den äldsta av de
grafiska teknikerna; det framträdde i början av
1400-talet i nära samband med den första
boktryckarkonsten och hade då rent illustrativ uppgift. I och
med Dürer och Holbein började träsnittet betraktas
som en fullvärdig konstart, samtidigt som det
nådde sin högsta blomstring. Det av T. Bewick
reformerade träsnittet (trästicket, xylografien) blev
den härskande metoden för illustrering ända fram
mot slutet av 1800-talet, då det avlöstes av de
fotokemiska reproduktionsmetoderna. Bland dessa
falla kemitypi och fototypi inom högtryckets
område. — Djuptrycket* omfattar ett stort
antal vitt skilda tekniker, vilka alla ha som
gemensamt kännetecken, att de delar av plåten, som skola
mottaga och avge tryckfärgen, äro nedsänkta under
plåtens yta. Hit höra kopparsticket med sina
många underarter, torrnålsraderingen, akvatintan
och de olika etsningsmetoderna. Äldst är
kopparsticket, som började tillämpas före mitten
av 1400-talet, nådde sin storhetstid med Dürer i
början av 1500-talet och var den dominerande
illu-strationstekniken under 1600-talet. I en
blankpole-rad kopparplåt graveras linjerna ned med tillhjälp
av en gravstickel. Tryckfärgen ingnides i
fördjupningarna och överföres till papperet i en
särskild koppartryckpress. Färgstrimmorna, som fyllt
plåtens fördjupningar, komma på pappersytan i
det färdiga avdraget att framstå som tunna,
upphöjda trådar. Ett liknande förfaringssätt
tillämpas vid tryckningen i alla arter av djuptryck;
skillnaden dem emellan ligger i sättet att
åstadkomma fördjupningarna i plåten. Närmast
besläktade med kopparsticket äro
torrnålsrade-r i n g e n*, mezzotinto n*,
punktmaneret* och roulettmaneret (crayonmaneret*)
samt stålsticket*, vilket senare dock oftast
utföres med tillhjälp av etsning. I etsningen*
åstadkommas plåtens fördjupningar icke på
mekanisk väg utan på kemisk med tillhjälp av syror.
För att syran skall ”bita” endast de ställen, som
skola fördjupas, måste hela plåten beläggas med
en för syran okänslig grund, i vilken teckningens
linjer inristas. Utom linjeetsningen på hård grund
förekomma olika tonetsningsmetoder, ss. a k v
a-t i n t a* och mjukgrundsetsning.
Etsningen framträdde o. 1500, nådde med Callot vid
1600-talets början en första storhetstid och en
andra vid seklets mitt med Rembrandts även
tek
niskt banbrytande etsningar. Tonetsningarna
började få praktisk betydelse först under 1700-talets
senare del. Flera moderna fotokemiska
reproduk-tionsmetoder höra till djuptrycket. — Det 3:e
grafiska trycksättet, flattrycket, motsvaras av
1 i t o g r a f i e n*, som uppfanns av Alois
Senefel-der 1798. Denna den mest lättarbetade av de
grafiska teknikerna hade redan o. 1800 övertagit
kopparstickets roll som illustrationsteknik. Med
Honoré Daumier och hans samtida kom tekniken
att spela en viktig roll för tidningspressen,
samtidigt som dess speciella konstnärliga
möjligheter på allvar började att beaktas. Tekniken
grundar sig på det kända förhållandet, att fett
och vatten stöta bort varandra. Bilden tecknas
med fet (litografisk) tusch el. krita på en
särskild sorts kalksten, varefter hela ytan fuktas
med vatten. Den ävenledes feta tryckfärgen
mottages endast på de torra, d.v.s. de tecknade
partierna. Vid tryckningen kvarlämnas inga vare
sig fördjupningar el. upphöjningar i papperet:
därav benämningen flattryck. — Litt.: ”Föreningens
för g. publikationer” (från 1877); A. Tallberg, ”Om
etsningar o.a. konstblad” (1917); H. Struck, ”Die
Kunst des Radierens” (5 Aufl. 1923); F. Lippmann,
”Der Kupferstich” (6 Aufl. 1926); H. Sallberg,
”Konstgrafiska metoder” (1927); M. Thireau, ”L’art
möderne et la graphie” (1930). [G.V.lSSm.
Grafisk mätning, lantm., se Planmätning.
Grafisk statik, se Grafostatik.
Grafisk utjämning, se Grafisk framställning.
Grafi’t (av grek, grafein, skriva), blyerts.
1) Miner. G. kristalliserar hexagonalt
(hemied-riskt) i tunna tavlor, förekommer mest som
fjälliga och bladiga, stundom täta aggregat,
är till färgen svart, metallglänsande, mild, fet
för känseln och avfärgande; spec. v. 2,1—2,3,
hårdhet 0,5—1; är god ledare för elektricitet och
värme. G. är liksom diamanten en av det rena
kolets modifikationer, förekommer oftast
förorenad av olika mineralämnen, är eldfast och
olöslig i alla vanliga lösningsämnen (löses endast
i smältande järn) men oxideras av
kaliumbikro-mat och svavelsyra till koldioxid och av
kalium-klorat till ett ämne, som man kallat grafitsyra.
G. förbrinner i luften vid bunsenbrännarens
temp. och i blandning med salpeter. G.
förekommer mest i områden, som undergått starkare
regionalmetamorfos, bildande inlagringar i
kris-talliniska skiffrar, glimmerskiffrar, kvartsiter,
fyl-liter; stundom talar man om grafitskiffrar,
t.ex. de omvandlade kambriska alunskiffrarna i
fjällkedjan. G. förekommer även som
sprickfyll-nader i granit och gnejs. För tekniskt bruk äro
1 endast de renaste sorterna av g. användbara;
bland fyndorter må nämnas: Passau i Böhmen,
Sibirien (Botugolskij), Ceylon, Korea, Madagaskar
och Mexico. K.A.G.
2) Tekn. För att täcka behovet av ren g. för
tekniskt bruk övergår man alltmera från naturlig
(se ovan) till konstgjord g. Denna
fram-ställes genom grafitering av amorft kol enl.
ett av amerikanen G. Acheson uppfunnet
förfarande på följ. sätt. Det material, som skall
gra-fiteras, inpackas i en ugn (se fig.) på så sätt,
att det bildar en elektriskt ledande, långsträckt
— 1043 —
— 1044 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
