Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grafit - Grafitering - Grafofon - Grafologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAFOLOGI
Grafiteringsugn enl. Acheson.
A eldfast murverk, B kolplattor
för strömtilledning, C koksgrus, D
kolpulver el. i koksgrus
inbäddade föremål av amorft kol, som
skall grafiteras, E isoleringsmassa
(sand, sågspån, kolpulver).
kärna i ledande förbindelse med strömanslutningar
i ugnens ändar och omges av en isolerande massa.
Genom tillkoppling av elektrisk ström, som
passerar genom kärnan, upphettas denna till c:a
2,500°, varvid det amorfa kolet omvandlas till g.
För att denna omvandling skall försiggå
tillräckligt hastigt, kräves närvaro av vissa metalloxider,
som påskynda processen. Använder man som
utgångsmaterial köks el. antracit, äro de däri
ingående askbeståndsdelarna (kiselsyra, lerjord) oftast
tillräckliga för fullständig grafitering. Om man
däremot använder ren petroleumkoks el. beckkoks, som
fallet är vid tillverkning av särskilt ren g., måste
små mängder
järnoxid tillsättas i
beskickningen. Man
kan tänka sig
processens förlopp så,
att kolet först
ut-reducerar metallerna ur deras oxider,
varefter metallen
förenar sig med kol
till karbid, vilken
vid den höga temp.
i ugnen sönderfaller
i g. och gasformig
metall. Denna
an
griper en ny kvantitet kol, och den senare delen av
förloppet upprepas, till dess hela kärnan
omvandlats. Åtgången av metalloxid är därför mycket ringa.
Råmaterialet kan vara ant. pulveriserat kol el.
formade halvfabrikat, ss. kolborstar till elektriska
maskiner, elektroder o.d., vilka i så fall inbäddas
i koksgrus. Huvudorten för tillverkning av g.
är Niagara Falls i USA, men Achesons metod
tillämpas numera även i de flesta europeiska
länder, bl.a. i Sverige vid Trollhättan. Ett avvikande
förfaringssätt användes i Frankrike, där man för
upphettningen begagnar en av Girard och Street
konstruerad elektrisk ljusbågsugn, försedd med
magnetiska anordningar för att pressa ned
ljusbågen mot beskickningen och på så sätt få
tillräckligt hög temp. De kolämnen, som skola
gra-fiteras, matas sakta fram genom det gastäta
ugns-rummet. — G. i blandning med lera (t.ex. i d. g.,
3 d. lera) användes sedan gammalt till
högeldfasta deglar för smältning av metaller, spec.
de-gelstål. Ang. användningen av g. till
blyertspennor se d.o. På gr. av sin goda elektriska
ledningsförmåga (c:a 4 ggr högre än hos amorft
kol) och sin beständighet mot kemiskt angrepp
användes g. i stor utsträckning till elektroder i
ljusbågsugnar, som motståndsmaterial i form av
stavar, spiraler och deglar i elektriska
motstånds-ugnar, som anoder vid elektrolytisk framställning
av klor och alkali och till en rad andra
elektro-tekniska ändamål. Försök att använda grafiterat
kol till kokiller för stålgöt ha nyligen utförts i
USA, och resultaten betecknas som lovande. G.
begagnas som eldfast svart färg till bestrykning
av ugnar och i blandning med linolja som
rostskyddsmedel på järnstolpar och
järnkonstruktioner. G. i ytterst finfördelad form i blandning med
oljor, fett el. vatten användes som smörjmedel.
För detta ändamål begagnas även g. i kolloidal
lösning, framställd enl. en av Acheson uppfunnen
metod genom finmalning och behandling med
tan-nin och ammoniak, s.k. oildag, gredag el. aquadag
{dag = defloculated Acheson graphite). I
vattenuppblandning användes den kolloidala g. för
smörj-ning av bl.a. kokiller. Oljeuppblandad användes
den för smörjning av maskiner, kugghjul och
lager (se Smörjmedel). G. har på senare tid
kommit till användning som ”moderator” vid
uranstaplar. [I.S.1S.G.
Grafite’ring, tekn., se Grafit.
Grafofon [-å’n] (till grek, grafein, skriva, och
fone’, ljud), registreringsapparat för
ljudvibrationer. Ordet g., som trol. kan tillskrivas A. G.
Bell, begagnades in på 1900-talet även i sms.
foto-grafofon men har sedan länge varit ur bruk.
Jfr Fonograf.
Grafologi’ (till grek, grafein, skriva, och log’os,
lära), läran om handstilen som ett medel i*
ka-raktärstydningens tjänst. Med utgångspunkt från
att skrivandet är en uttrycksrörelse i likhet med
t.ex. mimik och gester, söker g. av handstilens
egenart sluta sig till den skrivandes läggning.
G:s företrädare bruka peka på att g. framför
andra psykologiska discipliner har det
företrädet, att själslivets uttryck äro grafiskt fixerade
och därför kunna studeras med större exakthet
än andra uttrycksrörelser. G:s vedersakare å
sin sida bruka anföra, att handstilen kan vara
beroende av skrivmaterialets art, att tillfälliga
stämningar lätt kunna tolkas som djupgående
karaktärsdrag, att ev. defekter i hand el. arm
kunna ge speciell färg åt stilen o.s.v. Dessutom
anföres ofta, att bl.a. Binets experimentella
undersökningar givit vid handen, att icke ens den
tidens skickligaste grafologer nådde längre än
till c:a 75% rätta lösningar vid bedömning av
intellektuell förmåga och moralisk standard. —
Redan tidigt tog man fasta på handstilen som
ett uttryck för karaktären och sökte tolka
skriv-tecknens symbolik. Det äldsta kända
grafolo-giska arbetet är Bologna-läkaren C. Baldos skrift
”Trattato come de una lettera missiva si
cog-noscano la natura e qualitå dello scrittore” (1622).
De häri framlagda teorierna utvecklades
ytterligare i J. C. Lavaters stora verk
”Physiogno-mische Fragmente zur Beförderung der
Men-schenkenntniss und Menschenliebe” (4 bd, 1775
—78). En av g:s stora praktiker var A. Henze,
som enbart under åren 1851—61 publicerade
75,000 handstilsanalyser i en Leipzig-tidn. Som
g:s vetenskaplige grundläggare betraktas J. H.
Michon, som med sitt verk ”Système de
grapho-logie” (1875) tog avstånd från den tidigare
intuitiva helhetsanalysen av stilen och lade grunden
för den franska g.-skolan och dess teckenlära.
Hans förnämste lärjunge var J. Crépieux-Jamin,
vilken dock småningom kom fram till ett
påvisande av att några absolut säkra ”tecken”
icke funnos utan att detaljerna i handstilen måste
tolkas i överensstämmelse med stilen som
helhet. En tysk, mera filosofiskt inriktad g.-skola
går tillbaka till W. Preyers arbete ”Zur
Psycho-logie des Schreibens” (1895, 3 Aufl. 1928) men
har närmare utformats av G. Meyer i ”Die
wissenschaftlichen Grundlagen der Graphologie”
(1901) och av L. Klages i ett flertal betydande
arbeten, bland vilka märkas ”Handschrift und
— 1045 —
— 1046 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
