Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravskick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAVSKICK
förekommo också gravanläggningar i hällkistor
samt brandgravar.
Dessa g. övertogos av den äldsta
brons-ål der skulturen i Europa, aunjetitzkulturen
(1800—1500). Oftast voro dock gravarna
markerade av en hög. Storhögar och
kammargravar, ofta utrustade med oerhört rikt gravgods
(t.ex. schaktgravarna i Mykene och
Leubingen-gravarna), äro typiska för den äldre bronsåldern
över hela Europa. — En följd av de gedigna
gravbyggnaderna är, att gravgodset ofta är
mycket väl bevarat, t.ex. i de nordiska
ekkist-gravarna. — Under 1300-talet f.Kr. började
brand-g. sprida sig, snarast som en modenyhet,
över Europa och blev efter hand det vanligaste.
Detta nya g. spred sig successivt även till
Norden, förmedlat av lausitzkulturen.
Vid järnålderns början infördes till
Mel-lanitalien ett nytt g. med obrända lik och rik
utstyrsel. Påverkan från detta håll spåras i
kel-ternas gravar århundradena f.Kr., särsk. i början
med rikt gravgods. F.ö. förhärskade vid denna
tid ett torftigt brand-g. Inom den
centraleuropeiska hallstattkulturen, som till stor del
torde ha uppburits av keltiska stammar, slog dock
brandgraven aldrig helt igenom och var under
kulturgruppens slutskede i avtagande. Här voro
även brandgravarna rikt utstyrda. Ett germanskt
område med keramikrika gravar under tidig
järnålder utgör Västpreussen-Pommerellen. I
Grekland uppträdde likbränningen i samband med den
geometriska stilen dock utan att undantränga det
äldre g. Till Italien hade brandgraven förts
genom en del av de, som man antar, i början
av bronsåldern från n. inträngande indoeuropeiska
italerna. I början av järnåldern undergick g. här
den förändringen, att de brända benen ej
ur-plockades ur brandlagret, utan detta fick följa
med i graven. Århundradena närmast f.Kr.
nådde denna gravtyp fram till s. östersjökusten, där
den i form av brandgrop blev utmärkande för
östgermanerna. Hos goterna var dock under
deras uppehåll i Weichsel-området både
skelett-och brandgrav i bruk. I nära förening med
bautastenen blev det nya g. snart allenarådande
på Bornholm och vann århundradena e.Kr. stark
spridning även på Skandinaviska halvön. Det
gamla g. med rena, urplockade ben fortlevde
dock till mitten av 1 :a årtusendet.
Århundradena e.Kr. nåddes Nordeuropa av en ny
strömning från s.: skelettgravar med romerska
importvaror el. (på Jylland) rik uppsättning av
inhemska lerkärl. Ända till Norge trängde dessa
”romargravar” fram. I sin vidareutveckling
under äldre folkvandringstiden blevo de
där uttryck för en stark nationell blomstring.
Från Danmark med undantag av Bornholm äro
från denna tid nästan inga gravar kända. I
Sverige förhärskade alltjämt brand-g. med
sparsamt gravgods men stundom i förening med
storhögar. På kontinenten var skelettgraven
från denna tid så gott som allenarådande på
gr. av kristendomens inflytande. Gravgodset där
var dock ofta rikt. Under folk v ändring
s-tidens yngre skede nåddes Gotland och
östsverige av en liknande kontinental strömning,
även den kännetecknad av skelett-g. med rik
utstyrsel. Ett nordiskt inslag i denna
gravkultur är den dödes nedläggande i en båt (se
Båtgrav). Äldre folkvandringstidens svenska
storhögar liksom vendeltidens båtgravar fortlevde
ned i vikingatiden. De förra fingo då sina
efterbildningar i de norska kungshögarna vid
Borre i Vestfold och de danska vid Jellinge. I
Danmark var denna tid skelettgraven
allenarådande och g. i allm. torftigt, båda
omständigheterna att tillskriva kristendomens inflytelser. I
Sverige, där den hedna kulturen hade starkare
rotfäste, förhärskade ännu under 900-talet
brandgraven n. om Skåne. I Uppsverige efterbildades
dock de kristna folkens spikade träkistor samt
uppfördes efter nordvästtyskt mönster timrade
kammargravar, här med rik utstyrsel. I Norge
blev det från Västeuropa införda skelett-g. i
ännu högre grad uttrycksmedel för den nationella
praktlystnaden. I Vestfold-dynastiens
skeppsgra-var äga vi prov på germanfolkens frikostigare
utrustning av sina döda.
Inom högkulturerna har g. inriktats icke
blott på att följa religionens föreskrifter utan
även på att ernå en så förnäm konstnärlig
utformning som möjligt. För utvecklingen av
byggnadskonsten har gravkonsten varit av stor
betydelse. Den mest storartade gravformen, som
frambragts, pyramiden, vilken representerar
gravhögens monumentala höjdpunkt, är att
betrakta som en den döde (konungen) värdig
bostad för fortsatt liv samt tillika som ett
monument, en ärestod. Själva gravkammaren var
under jorden, vid sidan byggdes en offerkammare
el. kapell. Mindre, husliknande gravbyggnader,
mastabo r, förekomma också i Egypten.
Underjordiska gravkammare, hypogéer, äro
vanliga hos många folk; stundom efterbilda de
hus med sadeltak (t.ex. hos etruskerna). Hos
vissa folk har den runda formen — från
gravhögen — bibehållits i gravkammaren; det mest
bekanta ex. på sådana kupolgravar är
den s.k. Atreus’ skattkammare vid Mykene.
— Klippgraven hör till det äldsta g. och
kan konstateras redan hos paleolitiska folk. I
Egypten blev denna, särsk. under det nya riket,
utbildad med gångar och rum (för sarkofagen,
för offring, för bohagens förvaring o.s.v.).
Klippgravar förekomma också i Asien, t.ex. i det gamla
Persien (den s.k. Dareios’ grav) och i Kina
(under Han-dynastien). — En synnerligen rik och
växlande g. förekommer i Mindre Asiens s.v.
delar, där sedan urminnes tider öster- och
västerländska influenser mötas. — Gravbyggnaden är
stundom, här som på andra håll, tom el. avsedd
till offerhall (se Kenotaf); själva graven anbringas
rakt el. vid sidan inunder. — Den arkitektoniskt
fulländade gravbyggnaden frambragtes av
grekerna. Gravhusen voro dock sällan stora, utom på
mindre-asiatisk botten, där det monumentala
mausoleet under österländsk påverkan
utbildades (Mausollos’ grav). Annars voro hos
grekerna smärre gravvårdar (s t e 1 e r) vanliga,
vilka under blomstringstiden (400—300-talen) gjordes
av marmor och försågos med reliefer, stundom
med arkitektoniskt krön. Under hellenistisk tid
kunde också själva sarkofagen få en
arkitektonisk utbildning (se Alexandersarkofagen).
— 1133 —
— 1134 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
