Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gravplats - Gravplundring - Gravrannsakning - Gravrätt - Gravröse - Gravskepp - Gravskick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAVPLUNDRING
nyttjanderättshavaren i regel berättigad att få
upplåtelse, gällande för viss tid, förnyad, därest
framställning därom göres före nyttjanderättstidens
utgång. Då nyttjanderätten upphör (jfr även
Grav-rannsakning), äger upplåtaren (församling,
kommun) förfoga över g. och kan sålunda upplåta
densamma till annan, där ej sanitära skäl (se
därom Hälsovårdsstadgan) hindra. Till myndighet
för framtida vård av g. inbetalda medel skola
fonderas. Lagens bestämmelser tillämpas även på före
dess tillkomst verkställda upplåtelser av g. på
kyrkogård el. annan allmän begravningsplats. Äldre
stadganden om g. innehöllos huvudsaki. i
förbudet 12/9 1783 emot ytterligare försäljande av en
gång till privata försålda gravar i kyrkor och
kyrkogårdar, vilket förbud icke är upphävt, såvitt
det gäller g. i kyrka. — Endast på begravningsplats
får lik efter avliden person begravas el. aska efter
lik, som undergått eldbegängelse, nedsättas (jfr
Begravning). Konungens medgivande fordras för
inrättande av enskild begravningsplats. Gravlagt
lik får ej flyttas till annan g. utan Konungens
tillstånd (jfr Griftefrid). — Jfr Gravplundring. —
Litt.: O. Croneborg, ”Om gravrätt” (1941). S.B.
Gravplundring. I äldre nordisk rätt betraktades
tillgrepp av värdeföremål ur gravar som ett svårt
brott, ofta, enl. folktron, näpst av den gravsatte
”högbon” själv. Nu bestraffas g. i regel endast i
den mån griftefriden* störes el. g. gäller grav i
kyrka. Jfr även Fornminnesvård. Sedan bruket
att med den döde nedlägga dyrbart gravgods
under kristen tid nästan upphört, avser g. främst
föremål i äldre gravar. Olovligt tillägnande av
dyrbarhet ur underhållen, nyare grav torde dock
stundom kunna beivras som stöld. —
Skadegörelse på gravmonument och tillgrepp av planterade
växter el. friska blommor på gravplats bedömes
som vanlig skadegörelse, resp, olovligt tillgrepp. K.
Gravrannsakning, undersökning rörande
bestående rätt till de särskilda gravplatserna på allmän
begravningsplats. G. brukar av K.m:t påbjudas,
när begravningsplats (t.ex. i samband med kyrkas
rivning el. flyttning) avses skola användas för
annat ändamål. Det har ansetts, att efter g.
församlingen ägt förfoga över gravplats, till vilken
rättsägare icke anmält sig el. rätt ej kunnat styrkas.
Jfr Gravplats.
Gravrätt, rätt till gravplats*.
Gravröse, se Röse.
Gravskepp, se Skeppsgrav.
Gravskick. Med g. menas det sätt, på vilket den
dödes sista vilorum inrättas, och det sätt, på
vilket liket iordningställes. Man skiljer mellan
enmansgravar och släktgravar samt mellan
skelettgravar och brandgravar. Jfr Begravning,
Döds-kult och Eldbegängelse. G:s utformning
sammanhänger intimt med den hos olika folk under
olika tider förekommande uppfattningen om
människans fortvaro efter döden.
Trots att omvårdnaden om döda anförvanter
måste anses tillhöra de allra äldsta dragen hos
den mänskliga civilisationen, äro säkra
gravanläggningar från de äldsta kulturperioderna, p
a-leolitisk och mesolitisk tid (o. 500000
—3000 f.Kr.), sällsynta, vilket emellertid
säkerligen har sin förklaring i fyndförhållandena: å ena
sidan kunna de skelett, som påträffas i boplat-
! sernas kulturlager, ha kommit dit genom senare
nedgrävning, å andra sidan äro icke utsikterna
stora för att en gravanläggning uppmärksammas,
där gravgodset blott består av några enkla
sten-verktyg. Vissa fynd vid La Chapelle-aux-Saints
och Le Moustier antyda dock ett g. redan hos
neanderthalrasens människor. Man har trott sig
kunna spåra järnockra i samband med
paleoli-tiska gravanläggningar, och detta har tolkats som
rester av en färgning av liken. Från mesolitisk
tid äro gravanläggningar om möjligt ännu
sparsammare belagda. Från nordiskt område
föreligger hittills blott ett fullt säkert fynd, en
kvinno-grav (?) från Barum vid Bäckaskog i n.ö. Skåne.
Den döde hade placerats i sittande ställning med
uppdragna knän i en brunnformig fördjupning,
och gravgodset utgjordes av två av den boreala
tidens (maglemosekulturens) ledartefakter: en
spjutspets av ben med flinteggar (”fågelpil”) och
en benmejsel.
Om man alltså mycket litet känner till den
paleolitiska och mesolitiska tidens g., äro
förhållandena under n e o 1 i t i s k tid så mycket
bättre kända. Den neolitiska kulturen trängde
o. 3000 f.Kr. in över Europa från ö.
Medelhavsområdet längs i huvudsak två vägar, utmed
Donau till Mellaneuropa och utmed Afrikas
nordkust till Pyreneiska halvön och Västeuropa. Med
den förra kulturströmmen (den bandkeramiska)
kom ett g. med gravar utan synligt märke ovan
markytan (flatmarkgravar), med den senare (den
megalitiska) kom seden att bygga monumentala
gravar av sten (dösar och gånggrifter). Den
bandkeramiska kulturens gravar, i vilka liket
ant. lagts på rygg el. på sidan och med
uppdragna ben (”hocker”), innehålla ett stundom
mycket rikt gravgods, bestående av lerkärl,
verktyg av sten och smycken av koppar. Detta g.
spred sig över hela öst- och Mellaneuropa och
var även det första neolitiska g. i Norden, hit
förmedlat av trichterbecherkulturen. Under det
att dessa flatmarksgravar alltid voro
enmansgravar, voro megalitgravarna ofta släktgravar,
byggda för och använda till ett flertal
gravläggningar. Även megalit-g. nådde mot slutet av
tidig-neolitisk tid Norden. Från
mellan-neo-litisk tid ha säregna drag kunnat påvisas: den
döde har med stor omsorg begravts i gånggrift,
utrustats med ett rikt gravgods, till stor del
bestående av lerkärl. Vid varje ny gravläggning
ha emellertid alla rester efter den föregående
till synes hänsynslöst förstörts och sopats
undan ur släktgraven. I den yngre bandkeramiska
kulturen i Mellaneuropa förekomma brandgravar
vid sidan av skelettgravarna. — Hos den
snör-keramiska kulturen, som o. 2000 f.Kr. österifrån
spred sig över Mellaneuropa, förekommo
omväxlande två olika g.: under flat mark med en
stensättning kring liket el. under en låg hög. I
båda fallen brukade liket läggas i hocker-läge.
Med de snörkeramiska invandringarna
(strids-yxekulturerna) kom det förstn. g. till Sverige
och Finland (båtyxekulturen), det sistn. till
Jylland (enkeltgravskulturen). — Hocker-gravar
förekommo också talrikt hos klockbägarkulturen,
som kort efter 2000 f.Kr. från Pyreneiska
halvön trängde in i Mellaneuropa, men hos denna
— 1131 —
— 1132 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
