Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Gregorius (VIII) (Mauritius, påve) - 10. Gregorius VIII (Albertus, påve) - 11. Gregorius IX (Ugolino, påve) - 12. Gregorius X (Teobaldo, Visconti, påve) - 13. Gregorius XI (Pierre de Beaufort, påve) - 14. Gregorius XII (Angelo de Corrario, påve) - 15. Gregorius XIII (Ugo Buoncompagni, påve) - 16. Gregorius XIV (Nicolò Sfondrati, påve) - 17. Gregorius XV (Alessandro Ludovisi, påve) - 18. Gregorius XVI (Bartolommeo Cappellari, påve) - Gregorius av Nazians - Gregorius av Nyssa - Gregorius av Tours
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREGORIUS
bannlyst av Calixtus II, avsattes 1121 och satt i
fängelse till sin ded.
10) Gregorius VIII, påve 1187 (d. 1187),
tidigare kardinal Albertus av Mora, ivrade för ett
allmänt korståg mot Saladin men dog efter knappt
2 mån. regering.
11) Gregorius IX, påve 1227—41 (o. 1145—
1241). Förut U g o 1 i n o, greve av Segni,
tillhörande släkten Conti*, blev han 1198 kardinal och
användes av påvarna Innocentius 111 och Honorius
Ill i krävande diplomatiska uppdrag. Vald till
påve 1227 uppträdde han som en kraftfull förkämpe
för den påvliga absolutismen, som med honom
nådde sin fulländning. Ett verksamt vapen härför
skapades i inkvisitionen, som G. lämnade i
domini-kanernas hand: den maktfullkomlighet, som
medgavs de påvliga inkvisitionsdomstolarna i kampen
mot kätteriet, var även ett slag mot biskoparna
och avsedd att trygga kurians inflytande. Ett
annat vapen i påvestolens tjänst skapade G. genom
sin av Raimundus från Penaforte utarbetade
dekre-talsamling (utg. 1234), som tillerkände påven
ensam rätt till kyrklig lagstiftning. G. förde en
långvarig och oförsonlig kamp mot kejsar Fredrik II
men mötte härvid en jämbördig fiende; striden
dem emellan fördes ej blott på slagfälten utan
även i kanslierna som en propaganda- och
ned-svärtningskampanj utan motstycke i medeltida
historia. Sitt mål, att utjaga Hohenstauferna
ur Italien, hade dock G. ej nått, då han 1241
avled under de kejserligas belägring av Rom. —
Litt: E. Brem, ”Papst Gregor IX. bis zum Beginn
seines Pontifikats” (1911); O. Vehse, ”Die
amtliche Propaganda in der Staatskunst Kaiser
Friedrichs II.” (1929). H.Bg.
12) Gregorius X, eg. Teobaldo Vi s c o
n-ti, påve 1271—76 (1210—76), bestämdes i sin politik
helt av förhållandet till Orienten, då han
arbetade för en union med den ortodoxa kyrkan
och på det allmänna konsiliet i Lyon 1274 även
lyckades åvägabringa en tillfällig dylik; syftet
var, att unionen skulle understödja korstågen,
till vilka konsiliet beviljade 6 års tionden. G.
införde för att göra slut på de långa
vakanserna vid dödsfall på påvestolen den s.k. konklaven.
13) Gregorius XI, eg. Pierre de B e a
u-fort, påve 1370—78 (d. 1378), påve i Avignon,
återvände till Rom 1377, delvis föranledd därtill
av Katarina av Siena och Birgitta. G. var en
lärd men svag man, som föga förstod att göra
sig gällande i det av inbördes stridande
adelssläkter behärskade Rom.
14) Gregorius XII, eg. An ge lo de
C o r r a r i o, påve 1406—15 (d. 1417), av
vene-tiansk börd, kardinal i Rom, valdes av
därva-rande kardinalskollegium 1406 till motpåve till
Benedictus XII i Avignon. G. förklarade sig
urspr. beredd att abdikera, om Benedictus så
gjorde. Emellertid skärptes den personliga
motsättningen mellan de två påvarna; då det av
deras kardinaler sammankallade kyrkomötet i Pisa
1409 avsatte båda samt valde först Alexander
III, därefter Johannes XXIII till påvar, vägrade
G. och Benedictus att avstå från sina
värdigheter. G. residerade alltjämt i Rom men lät på
kyrkomötet i Konstanz, sedan detta avsatt
Jo
hannes XXIII, kungöra sin abdikation. G. blev
kardinalbiskop av Porto och legat av Ancona. B.
15) Gregorius XIII, påve 1572—85 (1502—•
85), förut Ugo Buoncompagni, verkade i
motreformationens tjänst, motarbetade hugenotterna
i Frankrike och drottning Elisabet i England samt
befordrade jesuitordens utbredning, föranstaltade en
ny uppl. av ”Corpus juris canonici” och genomförde
en kalenderreform (se Kronologi).
16) Gregorius XIV, påve 1590—91 (d. 1591),
förut Nicolö Sfondrati, fortsatte under sitt
korta pontifikat företrädarens kyrkopolitik och
förnyade bl.a. bannlysningen av Henrik IV i Frankrike.
17) Gregorius XV, påve 1621—23 (1554—
1623), förut Alessandro Ludovisi,
utnyttjade skickligt de politiska förhållandena i
motreformationens syften och grundade 1622 Congrega’tio
de propagan da fid’e icke endast i hednamissionens
tjänst utan främst för kätteriets utrotande i Europa.
18) Gregorius XVI, påve 1831—46 (1765—
1846), förut Bartolommeo C a ppe 1 1 ar i,
munk av kamaldulensorden, generalvikarie 1823,
kardinal 1825. Som påve bekämpade G. konsekvent
reform- och frihetsrörelsen; jesuiternas inflytande
växte. Mot den franska liberala katolicismen
riktade han encyklikan ”Mirari vos” (1832) med
för-kastelsedom över bl.a. kraven på samvets- och
pressfrihet (jfr Lamennais). En betydande
kyrko-politisk seger vann G. genom utgången av den s.k.
Kölnstriden (se Droste zu Vischering). Däremot
lyckades han icke betvinga de inre-politiska
svårigheterna i Kyrkostaten. — Litt.: J. Schmidlin,
”Papstgeschichte der neuesten Zeit”, 1 (2 Aufl.
1933)- A.Mn.
Gregorius av Nazians, teolog (d. o. 390).
De s.k. tre stora kappadokierna, G., Basilius den
store och hans broder Gregorius av Nyssa, voro
den österländska kyrkans teologer under senare
delen av 300-talet. Deras ståndpunkt brukar
betecknas ungniceansk ortodoxi. Inslaget av
pla-tonsk filosofi och hellensk retorik präglas icke
desto mindre av den karakteristiskt kristna
frälsningstanken. G:s ”Reden” finnas i tysk övers, i
”Bibliothek der Kirchenväter”, 59 (1928).
Gregorius av Nyssa, teolog (d. 394), den
mest spekulative av de kappadokiska teologerna.
G:s teologi kan närmast sägas ha gått ut på att
förkyrkliga Origenes och överensstämde f.ö. med
Gregorius* av Nazians. Hans ”Ausgewählte
Schrif-ten” finnas i tysk övers, i ”Bibliothek der
Kirchenväter”, 56 (1927).
Gregorius av T o u r s, frankisk krönikör och
författare (d. 594), tillhörde en förnämlig romersk
senatorssläkt, vars medl. i folkvandringstidens
Gallien nått de högsta världsliga och kyrkliga
värdigheter. Själv blev G. 572 el. 573 biskop i Tours.
Som sådan lade han i dagen stor skicklighet. I de
politiska striderna tog han enl. tidens sed livlig
del; han tillhörde Brunhilds* parti. G. var också
kulturellt intresserad och utövade ett flitigt
skrift-ställarskap. Ett antal helgonbiografier av hans
hand äro bevarade. Främst bland hans skrifter
står hans ”Historia francorum” (utg. av Arndt och
Krusch i ”Monumenta Germaniae historica”, 1884;
da. övers, av J. P. Jacobsen 1916), den utan
jämförelse viktigaste källan till 500-talets
betydelsefulla frankiska historia. Verket är ytterst utförligt
— 1159 —
— 1160 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
