Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gregorius I (”den store”, påve) - 2. Gregorius II (påve) - 3. Gregorius III (påve) - 4. Gregorius IV (påve) - 5. Gregorius V (Bruno, påve) - 6. Gregorius (VI) (påve) - 7. Gregorius VI (Johannes Gratianus, påve) - 8. Gregorius VII (påve) - 9. Gregorius (VIII) (Mauritius, påve)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREGORIUS
dande utsträckning. I det att han för de
vidsträckta och spridda påvliga besittningarna
organiserade en förvaltning, som lades i händerna på
en centraliserad byråkrati av andliga, skapade
han sig medel att kunna föra en självständig
politik. G:s pontifikat infaller under en tid av stark
expansion för den katolska kyrkan; själv bidrog
han till denna genom att påbörja missionen bland
angelsaxarna. G. utövade en omfattande
skrift-ställarverksamhet; hans arbeten, ss. ”Liber regulae
pastoralis” och kommentaren till Job (”Moralia”),
höra till medeltidens mest spridda och lästa. Han
var även verksam för höjande av gudstjänstlivet
(jfr Gregoriansk sång). — Litt.: F. H. Dudden,
”Gregory the Great” (2 bd, 1905); Abbot Snow,
”S:t Gregory the Great” (2 ed. 1924). H.Bg.
2) Gregorius II, påve 715—731 (d. 731),
understödde Bonifatius’ missionsarbete i Tyskland,
med avsikt att där vid sidan av den frankiska
rikskyrkan få till stånd en kyrka, som skulle stå i
omedelbart beroende av påvestolen. I Italien blev
från hans tid påven alltmera ledare för
oppositionen mot det bysantinska väldet, särsk. sedan G.
förklarat sig mot det kejserliga ediktet mot
bilddyrkan 726 och bestritt kejsaren rätten att uppställa
nya dogmer.
3) Gregorius III, påve 731—741 (d. 741),
fortsatte att understödja Bonifatius’ mission i Tyskland.
Hans försonligare politik mot Bysans
misslyckades, då kejsar Leo III, retad av påvens motstånd
i bilddyrkningsfrågan, berövade honom hans
rikaste besittningar i s. Italien, Sicilien och Illyricum,
som han lämnade åt patriarken i Konstantinopel;
påven svarade då med att ansluta sig till
karo-lingerna.
4) Gregorius IV, påve 827—844 (d. 844),
deltog utan framgång i kampen mellan Ludvig den
fromme och hans söner. Han utnämnde Ansgar
till påvlig legat för Norden och upprättade
bis-kopsdömet i Hamburg.
5) Gregorius V, eg. Bruno, påve 996—999
(d. 999), son till hertig Otto av Kärnten, som var
dotterson till kejsar Otto I, utbildades vid det
kejserliga hovet, blev 996 till följd av sin
släkting Otto III:s inflytande påve — den förste
tysk, som uppnått denna värdighet. S.å. krönte
G. Otto till kejsare. G. var helt avhängig av
denne. För en tid fördriven från Rom av den
av Crescentius gynnade motpåven Johannes XVI,
återfördes G. dit av kejsaren. I en konflikt, som
G. hade med konung Robert av Frankrike, måste
denne falla till föga. B.
6) Gregorius (VI), påve 1012, uppsattes
av det i Rom härskande adelspartiet,
Crescen-tierna, som motpåve till Benedictus VIII. Då
den sistn. understöddes av kejsar Henrik II, måste
G. fly från Rom.
7) Gregorius VI, eg. Johannes
Gra-tianus, påve 1045—46 (d. 1048), av judiska
ätten Pierloni, insattes som påve av Benedictus
IX, som mot en större penningsumma drog sig
tillbaka. G. erkändes ej av kejsar Henrik III
utan anklagades för simoni, avsattes och fördes
till Tyskland, där han avled.
8) Gregorius VII, påve 1073—85 (d. 1085).
G. var av låg börd, född i Toscana och uppfostrad
till benediktinmunk i Rom. Hans egentliga namn
var Hildebrand. Som kaplan följde han den
avsatte Gregorius VI till Tyskland och kom under
sin vistelse där i intim kontakt med landets
förhållanden. G. var en av förkämparna för
cluniacensernas program för kyrkans
reformering. Som ärkediakon utövade han inflytande
på den påvliga regeringsverksamheten under
Leo IX, Nicolaus II och Alexander II. Han
genomdrev realiserandet av flera cluniacensiska
idéer i den kyrkliga lagstiftningen. 1059
utfärdade Nicolaus II ett dekret, som frigjorde
påvevalen från påverkan av världsliga myndigheter och
gjorde dem helt beroende av kardinalkollegiets
beslut. Under denna period började den politiska
grupperingen i Italien antaga den gestalt, som
under det följ, seklet skulle utmärka påvestridernas
maktkonstellationer. Rom närmade sig
norman-nerna i Syditalien och anknöt förbindelser med
patarenerrörelsen i norr. Då G. besteg påvestolen
1073, kunde han stödja sin reella makt på ett
allmänt italienskt intresseförbund gentemot de tyska
kejsarna. G:s första regeringsår beteckna
clu-niacenskravens definitiva genombrott inöfn den
romerska kyrkan. 1074 skärptes
celibatbestämmelserna. 1075 kände sig G. nog stark att dekretera
påvestolens vilja beträffande investituren. Sistn.
krav skärptes och preciserades ytterligare 1078.
Dessa genomgripande maktanspråk medförde
nödvändigtvis brytning med det tysk-romerska
kejsardömet. G. såg sig gentemot detta gynnsamt ställd
genom sina förbindelser med Tysklands
opposi-tionskretsar. På ett rikskonsilium i Worms
förklarade 1076 kejsar Henrik IV G. avsatt från sitt
påvliga ämbete. G. svarade ögonblickligen med
att bannlysa kejsaren. Detta framkallade en
opi-nionsändring i Tyskland till Henriks nackdel, och
han fann sig nödsakad att företaga sin bekanta
botgörarvandring till G. i Canossa 1077 för att
återupprätta sin moraliska position. G. stod dock
beredd att intill det yttersta verka för sin fiendes
tillintetgörelse. 1080 förklarade han öppet sin
anslutning till Henriks motkonung, Rudolf av
Schwa-ben, och förnyade sin bannlysning av kejsaren.
Men då Rudolf dött 1081, ryckte Henrik med en
här till Italien, G. sveks av själva Roms
befolkning och belägrades i fästningen S:t Angelo, tills
1084 en normannisk undsättningshär befriade
honom. Han dog landsflyktig i Salerno 1085.
Åtskilliga brev från G. till nordiska kungar, t.ex. Inge
d.ä. av Sverige, äro bevarade. — G:s personlighet
gjorde starkt intryck på samtiden. Hans makt över
sin omgivning betygas av vittnen. En oböjlig,
vittsvävande idealism förenades hos honom med
ohämmad maktsträvan och hänsynslös politisk
beräkning. Han kämpade för Augustinus’ gudsrike i
dess konkretaste form. Världslig klokhet förde
honom till uppenbara brott mot hans ideella
grundsatser, men han står som inkarnationen av den
medeltida kyrkans strävan att förverkliga andliga
värden i världsliga styrelseformer. E.Lö.
9) Gregorius (VIII), eg. M a u r i t i u s, påve
1118—21 (d. 1137). Tidigare ärkebiskop av Braga
blev han av kejsar Henrik V uppsatt som
motpåve till dennes motståndare Gelasius II och
Calixtus II. Efter en tid undandrog Henrik
honom sitt stöd; fördriven från Rom, blev han 1119
— 1157 —
— 1158 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
