Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - I. Gemensamt arv: Homeros och Hesiodos - II. Folksplittring och expansion: lyrik, agigation, världsförklaring (o. 700—480 f.Kr.) - III. Atens politiska stormaktstid, drama, historia, upplysningsrörelse (o. 480—400 f.Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA LITTERATUREN
tolkar sitt eget livs konflikter. Hans ”Theogoni”
("Gudarnas ättartal”) är, fortfarande inom eposets
yttre form, det första stora försöket att samla och
bearbeta de religiösa föreställningarnas mytiska
biprodukter i teologisk systematik och spekulation.
Från hans krets har utgått en ymnig, mest förlorad
katalogdiktning, som tog vara på och
fastställde beståndet av guda- och hjältesagor. —
Hesiodos kom att ingå med Homeros i det
sam-grekiska litterära arvet som lärodiktens fader.
II. Folksplittring och expansion: lyrik, agitation,
■världsförklaring (o. 700—480 f.Kr.). Under ett
beständigt kaos av inbördes fejder och kriser
svämmade de grekiska folken över Hellas’ gränser och
kantade Medelhavsbäckenet med kolonier. De olika
folken utvecklade och hävdade sin — även
språkliga — egenart i het och t.v. jämn konkurrens.
Ekonomiska och sociala omvälvningar framkallade
upprepade djärva politiska experiment; ett par
gånger gingo mystiskt religiösa väckelsevågor över
folken. Dikten, alltjämt nära bunden vid
samhällslivet, tvingades ta parti: den blev agitatorisk och
personlig, fann pamflettens och lyrikens former.
Internationellt homeriskt konstspråk och modifierad
homerisk vers levde kvar i den resonerande och
agiterande elegien, som hos joniern K a 11 i n o s
(o. 650) och spartanen T y r t a i o s (o. 600)
användes för nationell försvarspropaganda. Vid sidan
av elegien grep kondottiären och pamflettisten
Archilochos (o. 650) till sitt joniska
talspråk i ett flertal livligare versformer, särsk
j a m b e n, för sina uppgörelser och
självdeklarationer, vilka ibland slå över i personlig lyrik. Den
atenske statsmannen Solon (o. 640—560) hade
bruk för bägge konstformerna i sina politiska
inlägg och proklamationer; elegien fick dessutom ge
uttryck åt hans nyktra men religiöst inspirerade
världsvisdom. Hos M i m n e r m o s från Miletos
(o. 600) löper elegien ut i vek erotik, hos T h e o
g-n i s från Megara (o. 500) växla moraliska och
erotiska reflexioner med uttryck för hätsk och
lidelsefull politisk partianda. Bägges diktning torde
ha till förutsättning dryckeslagens bordsvisor och
tänkespråk (skolior och gnomer, de sistn.
företrädda av en samling under F o k y 1 i d e s’ namn).
Den strofiska, till lyra ackompanjerade
solosången (grek. mel’os) utbildades till konstform
inom ett begränsat språkområde, på det rika och
ridderliga, politiskt söndrade Lesbos. Den
äventyrlige ädlingen A 1 k a i o s (o. 600) gjorde bruk
av formen närmast i Archilochos’ anda. Hos hans
samtida och landsmaninna Sapfo kom den
att rymma det grekiska språkets subtilaste och
intimaste lyrik, som oöverträffat tolkar det kvinnliga
kärlekslivets stämningar. På joniskt språkområde
överfördes genren av A n a k r e o n (o. 550),
ty-ranndömenas hovpoet, som lät lyrismen slå över
i en graciös lek utan djupare klangbotten i
känslolivet.
Den vidgade synkretsen väckte hos de unga
handels- och sjöfartsfolken en ohämmad
nyfikenhet på tillvaron, som från o. 600 tog sig uttryck i
ivrigt forskningsarbete och upprepade försök till
sammanfattande, rationell världsförklaring:
filosofien och vetenskapen föddes i de joniska
sjöstäderna med Th a 1 e s (o. 600—-550) och
Anaxi-m a n d e r (610—547). Litterärt gripbar bland
tän
karna är först den vandrande sångaren X e
nofa n e s från Kolofon (o. 580—490), som i elegiens
form hädar folkreligionen och över huvud den
populära idealbildningen. Han slutade sina
dagar i det helleniserade Syditalien (Stor-Hellas),
framgent ett kulturcentrum av första rang. Här
tycks Xenofanes ha övat inflytande på P a r
meni d e s från Elea (o. 500), som föredrar sin
allen-hetsmetafysik på storslagen hexameter under
formen av en gudomlig uppenbarelse, med formell
anslutning till oraklens och de mystiska
väckelserörelsernas (orfikernas) rika profetiska och
apokalyptiska litteratur. Till väckelserörelsernas
krets hörde också pytagoréernas sekt
(hemmahörande i Stor-Hellas), som förenade matematisk
forskning med mystisk spekulation och
aristokratisk politik. Profetens attityd bibehölls ännu
av siciliern Empedokles (0. 492—424), som
framlade sina naturvetenskapliga
forskningsresultat och sina betraktelser över världsförloppets
rytmik i den hesiodiska lärodiktens form. De
or-fiska rörelserna övade också inflytande på arbetet
att samla och ordna de mytiska och "historiska”
traditionerna, som nu fullföljdes på prosa, med
vetenskapliga pretentioner, t.ex. av F e r e k y d e s (o.
550). I motsats till Ferekydes visar sig ”den
mång-lärde” Hekataios från Miletos (o. 520) som
en äkta representant för den joniska rationalismen,
vilken i sina geografiska och historiska verk är
angelägen att hålla allt övernaturligt fjärran. —
Avsides från och fientlig mot tidens rörelser stod dess
störste tänkare, Herakleitos från Efesus (o.
500), vars kärva och dunkla, aforistiska prosa står
isolerad i den grekiska litteraturhistorien.
Den frågvisa vetenskapen var liksom den
resonerande och agiterande poesien en jonisk
företeelse, och den rena lyriken hörde hemma på Lesbos.
De d o r i s k a folken, med sitt aristokratiska
statsskick, sin lojala religiositet, militära disciplin
och konservativa livsinställning, utbildade till
ledande konstform korlyriken, de med dans
beledsagade kantaterna vid religiösa el. nationella
festligheter, resp, adliga idrottsgrenar vid de
allhellenska spelen. Redan hos genrens äldste
representant, A 1 k m a n, verksam i Sparta o. 650, är
dess konstspråk utbildat (doriska, homeriska och
lesbiska element). Svårare gripbara äro sicilierna
Stesichoros (o. 550) och I bykos (o.
500). För eftervärlden företrädes konstformen
framför allt av Pindaros från Tebe (518—-442);
hans kantater äro av starkt etiskt och religiöst
patos burna festpredikningar över någon mytisk
text, med invecklad och stort anlagd strofbyggnad,
styv och praktfull, ibland överlastad el. skruvad
diktion. Pindaros’ äldre samtida och konkurrent
S i m o n i d e s från Keos (556—468) rör sig
ledigare och mjukare, med mänskligare men också
flackare världsvisdom; i hans spår går hans frände
Bakchylides (o. 505—efter 450).
III. Atens politiska stormaktstid, drama,
historia, upplysningsrörelse (o. 480—400 f.Kr.).
Pindaros och Simonides ha redan kunnat komponera
festkantater över de lyckligen avvärjda persiska
invasionerna 490—480. I perserkrigen, årh:s stora
händelse, hade Aten spelat den glansfulla
huvudrollen, och den atenska riksbildningen höll sig,
trots förbittrat motstånd, intill årh:s slut uppe som
— 1167 —
— 1168 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
