Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Greisen - Greiser, Arthur - Greitz, Bernhard - Greiz - Grejser - Greker - Grekiska alfabetet - Grekiska arkipelagen - Grekiska frihetskriget - Grekiska litteraturen - I. Gemensamt arv: Homeros och Hesiodos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA LITTERATUREN
ling av granit, vars fältspater därvid upplösts
och ersatts med fluor- och borhaltiga mineral.
Tennsten förekommer ofta i samband med g.
Bland förekomster av g. må nämnas Erzgebirge
och Cornwall.
Greiser [gråi’zar], Arthur Karl, tysk
politiker (1897—1946), var under 1 :a världskriget
officer, därefter affärsman i Danzig, där han
var politiskt verksam inom det
nationalradi-kala lägret. 1930 blev han ledare för
fristaden Danzigs nationalsocialister och invaldes av
dem i folkdagen. Efter den
nationalsocialistiska valsegern i Danzig 1933 blev han medl. av
senaten och dess v. president under Rauschning.
Då denne störtades på gr. av sin moderata kurs
1934, blev G. senatspresident. Som sådan
samarbetade han villigt med och underordnade sig
den rikstyske Gauleitern för Danzigs
nationalsocialister, A. Forster. Vid dennes sida ledde
han den hårda och slutl. framgångsrika kampen
mot fristadens icke-nazistiska oppositionspartier;
i debatterna inför folkförbundsrådet om
fristadens yttre ställning och inre förhållanden
uppträdde han som talesman för den
nationalsocialistiska senaten med en bryskhet, som väckte
uppmärksamhet och bestörtning. Under den
spänning mellan Danzig och Polen, som fr.o.m.
våren 1939 utvecklades parallellt med spänningen
mellan Tyskland och Polen, förde G. med
osedvanlig skärpa gentemot Polen fristadens talan.
Häri liksom eljest var han dock blott ett
redskap för Hitlers omstörtningsplaner. Kort före
utbrottet av 2:a världskriget 1939 överlät G.
även formellt ställningen som fristaden Danzigs
statsöverhuvud till Forster, av vilken han
ständigt varit beroende. Efter Polens nederlag blev
G. 1939 Gauleiter i det av tyskarna upprättade
s.k. Warthegau. För grymheter, som G. begått
som sådan, dömdes han 1946 till döden av en
polsk specialdomstol och avrättades. B.
Greitz, Karl Bernhard, tidningsman (f. 7/s
1899). Efter läroverksstudier i Norrköping var
G. anställd vid ”Norrtelje tidn.”, först på dess
expedition 1909—11, sedan på dess redaktion 1911
—14, redaktionssekr. i ”Jönköpings läns tidn.”
1914—15, dess red. 1915—18, red. för
”Västerviks-posten” 1918—20, medarbetare i
”Social-demokra-ten” 1920—22, redaktionssekr. i ”Ny tid” 1922
—24, i ”Social-demokraten” 1924—30, red. för
veckotidn. ”Fönstret” 1930—32, chef för
Socialdemokratiska partiets informationsavd. 1932—36,
medarbetare i ”Social-demokraten”
(”Morgon-tidn.”) 1936, 2:e red. 1937—39, redaktionschef
1940, föreståndare för Statens informationsbyrå
1939—40, chef för dess upplysningsavd. från 1940,
ordf, i Svenska journalistföreningens
stockholmskrets 1941—44, i Socialdemokratiska föreningen i
Stockholm 1933—40. E.
Greiz [gråits], stad i ö. Thüringen i mell.
Tyskland, vid Weisse Elster; 38,945 inv. (1939;
12,657 1875). G., äldst Grewecz, av slaviskt
ursprung, nämnes först som stad 1359. Från 1225
under en av linjerna av huset Reuss, var det
till 1918 residens för dess äldre linje. Den
oregelbundna äldre staden ligger på h. flodsidan,
nedanför det av ett slott från 1500-talet krönta
Schlossberg. Lustslottet (1700-talet) i parken vid
floden inrymmer en rik saml. kopparstick. G.
har textil-, maskin- och pappersindustri. Vackra
omgivningar. P.;P.Nm.
Grejser, ras av duvsläktet*.
Greker, se Grekland, befolkning.
Grekiska alfabetet, se Alfabet.
Grekiska arkipelagen, övärlden i Egeiska havet.
Grekiska frihetskriget (1820—30), se Grekland,
sp. 1214 ff.
Grekiska litteraturen. I. Gemensamt arv:
Home-ros och Hesiodos. Begynnelsen och de tidiga
utvecklingsstadierna av de grekisktalande folkens
litteraturer äro icke åtkomliga för oss. Deras äldsta
bevarade alster äro två berättande dikter av stort
omfång, ”Iliaden” och "Odysséen” (c:a 17,000, resp.
c:a 12,000 vers), som företräda en invecklad och
fullt behärskad konstform, tolka en fullmogen
kultur och förutsätta en lång historisk och litterär
tradition. Så långt tillbaka som en
litteraturhistorisk tradition kan spåras, bära de författarnamnet
Homeros — möjl. namnet på den diktare, som
redigerat stoffet och gestaltat det till endera av el.
bägge de stort anlagda och raffinerat genomförda
episka kompositionerna. Vi äga de homeriska
dikterna i det framgent normgivande skick, vari de
lästes och reciterades i Aten fr.o.m. 6:e årh. f.Kr.:
de voro då redan, sedan århundraden, klassisk
litteratur för Greklands alla folk. Stoffet har
samlats och den episka formen utbildats under och
efter den grekiska folkvandringstiden, vid
furstehoven i de högkultiverade emigrantsamhällena på
Mindre Asiens kust (sägenkretsarna kring trojanska
kriget). Motiven äro hämtade från en för diktarna
avlägsen forntid, den mykenska. Dikterna spegla
feodalt samhällsskick och ridderlig högkultur med
inslag av rationalistisk reflexion: de rent
mänskliga konflikterna stå i intressets centrum. ”Iliaden”
skildrar med starkt tragisk stämning den stolte
vasallen Akilles’ uppror mot länsherren
Agamem-non under brinnande krig; ”Odysséen” kombinerar
skepparhistorier och folksagomotiv med den
romantiska novellen om riddarens återkomst till sin
trogna och prövade maka.
De homeriska dikterna äro bakgrunden och
förutsättningen för all bevarad grekisk vitterhet. Deras
versmått, hexametern, och deras efter meterns krav
tillrättalagda konstspråk (sammansatt av element
ur eolisk och jonisk dial.) förblevo framgent den
självskrivna formen för berättande och
reflekterande poesi. Den episka konstformen laborerade
intill och utöver antikens slut med deras teknik
(formelverser, stående epitet, utförda liknelser,
guda-apparat), och ättesägnerna om den mykenska
hjältetiden (förutom den trojanska den tebanska kretsen
kring kung Oidipus’ ätt, som behandlats i ett
förlorat epos ”Thebais”) gällde som de poetiska
motiven framför andra. Det grekiska moderlandets
folk höllo icke jämna steg med
emigrantsamhällena i andlig frihet och mänsklig självmedvetenhet.
Hesiodos från Askra i Beotien (o. 700 f. Kr.)
arbetar i sin bondepraktika ”Verk och dagar” med
homerisk teknik men ser människan och världen
ur primitivt religiös synpunkt; ett — för Homeros
främmande — starkt moraliskt patos arbetar sig
emellertid fram ur den magiska och rituella
bundenheten, och samtidigt är Hesiodos i grekisk dikt
den första gripbara författarpersonligheten, som
— 1165 —
— 1166 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
