Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - IV. Atens andliga envälde: filosofi, retorik, sedeskildring (o. 400—300 f.Kr.) - V. Hellenismen som världsmakt: skönlitteratur och fackvetenskap (o. 300—100 f.Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA LITTERATUREN
reella, ta hans skrifter formen av idédramer, där
Sokrates’ idealiserade gestalt är den ständige
hjälten. — Den dialektiska filosofien hade en svår
konkurrent om själarna i retoriken,
övertalningens konst, utgången från Gorgias. Den skrupelfrie
advokaten L y s i a s (o. 445—375) hade mer av
praktiska skäl gjort sina rättsinlagor till mönster
av sober och förförisk prosakonst. Isokrates
(436—338) sätter undervisningen i den retoriska
konstprosans teori och praxis i centrum av ett
stort pedagogiskt program med allmänbildning
som ideal — i medveten motsats till Platons krets;
sin egen eleganta och akademiska prosa
demonstrerar han i omsorgsfullt utarbetade politiska och
kulturella inlägg och essäer. Traditionen från
Isokrates’ skola dominerade framgent det antika
skolväsendet; till hans direkta lärjungar hörde
historikerna E f o r o s (o. 405—335) och T h e
o-pompos (o. 376—300), som med sin på litterär
effekt anlagda hävdateckning ha utövat ett aldrig
helt övervunnet inflytande; Eforos’
världshistoriska verk ha fixerat den populära bilden av
Greklands tidigare öden. — Kring årh:s mitt kom
prosakonsten för några årtionden att bäras upp
av de politiska fejderna kring Atens
ställningstagande till Makedonien. I förgrunden stå de
kämpande particheferna A i s c h i n e s (o. 390—323)
och framför allt Demosthenes (384—322), som
för eftervärlden blivit idealtypen av den grekiske
talaren. I hans lidelsefulla pamfletter, burna av
hög retorisk och dramatisk konst, får Atens
politiska självmedvetande sitt sista uttryck.
Under och omedelbart efter Alexandertåget
behöll Aten ännu sin andliga ledarställning. Men
en förskjutning inträdde i intressenas orientering.
Platons lärjungekrets i Akaddmeia undanskymdes
av den modernt organiserade forskningsanstalt, som
grundats av Aristoteles (384—322). Kring
modifierade platonska grundtankar byggde
Aristoteles upp ett system av specialvetenskaper, där för
första gången även människokunskapens olika
grenar fingo plats (litteraturforskning, empirisk
statsvetenskap, psykologi o.s.v.). Här fick debatten vika
för undervisning, dialogen för avhandlingen —
samtidigt som medborgarintresset för samhället
avlöstes av ett allmänt intresse för det mänskligas
uppenbarelseformer. Aristoteles’ lärjunge, den
framstående biologen Theofrastos (o. 372
—287), sammanställde en katalog över
privatmänniskans olika karaktärstyper. Samtidigt predikade
E p i k u r o s (341—270), i hätsk opposition mot
all platonism, flykt från samhällslivet och den
resignerade njutningens livsvisdom. Epikuros’
livsstämning och Theofrastos’ studieintressen möttes
hos Atens siste store dramatiker Menandros
(343—292), den viktigaste representanten för ”den
nya komedien”, som koncentrerade sig på
realistisk samtidsskildring och psykologiska analyser av
konflikterna och problemen i vardagsmänniskans
privatliv. Menandros har — jämte Euripides, vars
strävanden han i viss mån fullföljde — visat vägen
för den nyeuropeiska dramatiken.
V. Hellenismen som världsmakt; skönlitteratur
och fackvetenskap (o. 300—100 f.Kr.). Överallt i de
nya storväldena under makedonisk spira fanns
livlig efterfrågan på hellensk intelligens med attisk
utbildning. De nya rikshuvudstäderna runt omkring
— 1171 —
Medelhavet blevo kulturcentra; moderlandet kom
i det andliga livets periferi, om också de stora
filosofskolorna förblevo knutna till Aten. Diktens
samband med samhällslivet upplöstes; den blev
skönlitteratur för de estetiska behoven hos
en trång elitpublik, närmast koncentrerad kring
furstehoven. Samtidigt blev den äldre litteraturen
i sin helhet klassisk — ett gemensamt, helt och
färdigt kulturarv att ta vara på och utnyttja;
diktaren blev en lärd man, och i hans inspiration
mängde sig gärna historisk romantik, som i sitt
intresse för det kuriösa och pittoreska helst sökte
sig långt tillbaka, förbi den nyss passerade attiska
perioden; de stora kungl. bibi, i Alexandria och
Pergamon blevo även diktens härdar. Periodens stora
diktarnamn är Kallimachos från Kyrene
(o. 310—240), filolog och poet, verksam i
Alexandria; i de mångahanda genrer, som han ville
återuppliva och nydana (miniatyrepos,
katalogdiktning, hymner över mytisk text), eftersträvade han
alltid ett och samma — det med subtil konst och
raffinerad lärdom utförda småstycket; sitt
mästerskap nådde han i det knappa och poängterade men
samtidigt lyriskt mättade epigrammet
(monumentinskrifternas stenstil hade redan tidigare
utbildats till en fristående litterär genre, antikens
motsvarighet till sonetten). Epigrammet
blomstrade epoken igenom (den första antologien
samlad av Meleager o. 100 f.Kr.). Under
litterär polemik med Kallimachos ville A p o 11
o-nios från Rhodos (o. 295—215) förnya det
heroiska eposet, med huvudvikten lagd vid förfinad
stämningsmålning och erotisk psykologi. Hos
filologen Lykofron (c. 325—250) slog det
kal-limachiska konstverket över i konststycken av
maniererad form och dunkel lärdom. Astronomen
Aratos (o. 315—245) smyckade den hesiodiska
lärodikten med modern konst och modern filosofi.
Också denna genre drevs snart över i det
karika-tyriska. Hembygdsromantikens store representant
är T h e o k r i t o s (o. 305—250), vars
småstyc-ken (idyller) ur det sicilianska herdelivet på
artificiell dorisk dialekt begynna all bukolisk poesi.
Den gammaljoniska jambens form användes av
Herondas (o. 250) för dramatiska snapshots i
den nya komediens anda.
Ur den gamla, homogena diktningen, som var
en samhällsfunktion och en kunskapskälla,
avsöndrade sig åt ena hållet skönlitteraturen, åt det andra
fackvetenskaperna, omhuldade vid kungl.
akad. (Musei’on) i Alexandria. Konstprosan — den
filosofiska, historiska, retoriska — fick sitta
emellan. Retoriken, som under de nya politiska
förhål-dena ej mer fann praktisk användning, blev helt
skönlitteratur och sökte nya effekter med en
pompös och sentimental, grant smyckad stil (den
asiatiska skolan). Inom historien gjorde sig
stridiga tendenser gällande. Man odlade gärna den
romanmässiga, anekdotspäckade och
psykologiserande genren med asiatisk stilturnyr, ofta i
biografiens form (t.ex. Fylarchos. o. 250).
Samtidshistorien bearbetades ivrigt (t.ex. Hieronymos
av Kardia, o. 270), likaså blomstrade
memoarlitteraturen (kung Ptolemaios I:s minnen från
Alexandertåget). Timaios (o. 340—250) skrev med
Eforos’ vidsträckta universalhistoriska perspektiv
de italiska hellenernas historia. Å andra sidan
äg
— 1172 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
