Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - V. Hellenismen som världsmakt: skönlitteratur och fackvetenskap (o. 300—100 f.Kr.) - VI. Den romerska tiden; klassicism, mystik, allmänbildning. Kristendomen (o. 100 f.Kr.—400 e.Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA LITTERATUREN
nade man sig nitiskt, i hembygdsfomantikens anda,
åt antikvariskt samlingsarbete och lokalhistoriska
forskningar (t.ex. Filochoros, d. 261, om de
attiska antikviteterna). En särställning intar P
o-1 y b i o s (201—120), som från den sakkunnige
statsmannens och militärens synpunkt i
pragmatiskt syfte skildrade mötet mellan Rom och det
hellenistiska statssystemet. — Av de stora
filosofskolorna gick den aristoteliska {peri’patos) helt upp
i specialvetenskapliga arbeten, under det den
epi-kureiska blev till en sekt av levnadskonstnärer.
Den platonska akad. upptog småningom den
skeptiska kunskapsteorien (förd tillbaka på P y
r-r h o n, d. o. 270), vars konsekvenser utvecklades
av Karneades (verksam o. 150).
Kynis-m e n s ogenerade kritik av kulturlivets
vrångsi-dor fick hos M e n i p p o s (o. 250) sitt
självständiga litterära uttryck i det satiriska kåseriet.
Epokens stora tankeriktning var den stoiska,
utgången från Zenön (d. 264). Från början
praktiskt inriktad på personlighetens träning till högsta
effektivitet och oberoende, utbildade Stoa fr.o.m.
Chrysippos (o. 280—206) ett stort teologiskt
och metafysiskt system, som strävar att rymma
även specialvetenskaperna. Den praktiska etiken
kom, nu religiöst färgad, åter i förkunnelsens
centrum hos Panaitios (o. 180—no), under
det Poseidonios (o. 135—50) förenade
universalvetenskaplig överblick med orientalisk mystik.
— Epokens största kulturinsats gjordes av de
frigivna specialvetenskaperna. Filologien nådde en
första storhetstid med alexandrinaren A r i s t a
r-c h o s (o. 217—145) och hans lärjunge A p o 11 o d
o-ros (180—109), språkvetenskapen grundades av
Dionysios Thrax (o. 170—90), allt under
fruktbringande polemik med den konkurrerande
perga-menska skolan under K r a t e s från Mallos
(verksam o. 150). Den empiriska religionsvetenskapen
fick ett fruktbart uppslag genom Euhemeros’
(o. 300) teori om gudarna som förgudade furstar.
Eratosthenes (276—194) skapade den
vetenskapliga geografien och omspänner f.ö. matematik,
astronomi och historisk kronologi. A r i s t a
r-c h o s från Samos (o. 320—250) framlade ett
heliocentriskt astronomiskt system. Matematiken
fick sin klassiska lärobok genom E u k 1 i d e s (o.
300) och sin grekiske klassiker i Arkimedes
(287—212). Heron (o. 150) grundade den
experimentella fysiken och gjorde ansatser att
utnyttja naturvetenskapen för tekniska ändamål.
VI. Den romerska tiden; klassicism, mystik,
allmänbildning. Kristendomen (o. 100 f.Kr.—400
e.Kr.). Den hellenistiska periodens tendenser
fullföljdes icke utan avbrötos förvånande tvärt, så snart
Medelhavsvärlden uppslukats av det romerska
imperiet. Grekerna blevo ett andraplansfolk, den
levande och ledande litteraturen var framgent den
latinska. Om hellenismens rika alstring glömdes och
fick förfaras — till vår tid äro blott spillror
bevarade —, beror detta emellertid framför allt på den
allt starkare klassicistiska strömning, som
från tiden omkr. Kr.f. gjorde sig gällande i grekiskt
kulturliv. Man reagerade mot det allmängrekiska
litteratur- och samtalsspråk, som utbildats i den
hellenistiska världen (grek, koine’), och sökte på
konstlad väg återställa de klassiska årh:s rena attiska
dialekt, samtidigt som de stora atenarna uppställdes
som de enda giltiga litterära smakmönstren.
Denna klassicism bär ansvaret för att den atenska
vitterheten har oproportionerligt stor plats i vår
kännedom om grekisk litteratur. Om riktningens
principer ges besked i en rik kritisk litteratur, t.ex.
Dionysios från Halikarnåssos (verksam o.
30 f.Kr., även historiker). — Under denna långa
tid förtvinade poesien så gott som helt och hållet,
så när som på epigrammet. Först sent fick eposet
en bisarr och exotisk efterblom med egyptiern
No n nos (o. 400); till hans skola hörde
Musa i o s, förf, till den sentimentala och graciösa
kärleksdikten om Heron och Leander. Den
höglitterära publikens estetiska intressen kretsade
kring den retoriska konstprosan, som nu blev helt
självändamål. Dess finesser och stilnyanser äro
vi ej längre i stånd att uppskatta, fastän genrens
alster äro rikligt bevarade till vår tid, från D i o n
från Prusa (verksam o. 100 e.Kr., filosofiskt
orienterad i kynisk riktning, med dragning åt
sentimentalt natursvärmeri) via Aelius A r i s t
i-des (o. 129—189) och Filostratos (o. 170
—o. 245) ända fram till L i b a n i o s (314—393).
Den romerska kejsartidens förf, hade att
tillgodose en stor publik, med allmänbildning som
ideal och läsning som normal förströelse.
Under-hållningslitteraturen började spela en roll
som självständig genre. I sin mer förfinade form
företrädes den av den finbildade retorn L u k i
a-nos (o. 125—175) med eleganta och i alla
bemärkelser cyniska kåserier. Småningom dominerade
inom förströelselitteraturen den drypande
sentimentala och pikanta kärleks- och äventyrs romanen
på prosa. Typiskt för genren är Heliodoros’
oerhört populära roman om Theagenes och
Charik-leia (o. 250?). Litterärt högre, med fin
miljöteckning och ansatser till människoanalys, står L o
n-g o s’ lilla herderoman ”Dafnis och Chloè (o.
200?).
För allmänbildningens behov sörjde en syndaflod
av populärvetenskap, essäistik och encyklopediska
saml.-verk, som alltför ofta för eftervärlden få
ersätta den grekiska vetenskapens förlorade
originalverk. Typiska halvlitterära populärskribenter av
högre klass voro Diodoros (verksam o. 50
f.Kr., världshistoria), Strabon (63, f.Kr.—19
e.Kr., geografi), Pausanias (verksam o. 170
e.Kr., handbok om Hellas’ fornminnesmärken). Den
encyklopediska genren illustreras bäst av A t
hett a i o s’ digra saml.-verk (o. 200). En rangplats
för sig intar den fine essäisten Plutarchos
(46—120 e.Kr.), vars levnadsteckningar över
berömda män, burna av äkta beundran för Rom och
varm kärlek till Hellas’ stora förflutna, länge fått
förmedla den moderna idealbilden av ”antiken”.
— Stort historiskt källvärde ha J o s e f o s (f. 37
e.Kr., judarnas historia), Arrianos (o. 160,
litterärt affekterad monografi över
Alexandertå-get), Dio Cassius (o. 155—235, romersk historia)
o.a. Verkliga vetenskapliga insatser gjordes av
Ptolemaios (o. 150, astronomi och geografi),
Galenos (o. 120—200, medicin) och D i o f a
n-t o s (o. 250—330, matematik).
Redan Plutarchos levde i ett teologiskt
universum, värmt av mystik. Häri röjes hans kontakt
med de nya och livskraftiga andliga makterna i
imperiet, vilkas inflytande spåras också hos de två
— 1173 —
— 1174 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
