Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska språket - Grekiska viner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA VINER
m e n, vann snart herravälde inom skriftspråket.
Av atticismen oberört koinespråk ha vi i NT
och ännu mer i brev o.a. texter på papyrus från
Egypten. Under århundradena närmast e.Kr.
undergick g. i fråga om uttal och accent viktiga
förändringar, av vilka somliga kunna spåras
redan tidigare; accenten, som urspr. var musikalisk,
så att skillnad mellan accentuerad och
oaccentuerad stavelse markerades med olika tonhöjd,
övergick till ”expiratorisk”, i det tryckstyrka trädde i
st.f. tonhöjd; i samband med accentförändringen
försvann skillnaden mellan långa och korta
vokaler, som förut strängt iakttagits, en del av de
gamla vokalerna och diftongerna, långt e och ei,
senare även oi och y, började uttalas som i (i t
a-c i s m*), vilket ledde till stora svårigheter för
rättskrivningen. Dessa o.a. förändringar påverkade
emellertid ej det gängse skriftspråket; icke blott
i stavning utan även i formbestånd och syntax
stod detta på det hela taget kvar på den
atticistis-ka, klassicistiska ståndpunkten, även när stilen
starkt skilde sig från de attiska förf:s. Avståndet
mellan skriftspråk och vardagens talspråk blev
sålunda allt större; det stod kvar hela medeltiden
igenom ända in i modern tid (se Nygrekiska
språket). Under medeltiden reducerades det grekiska
språkområdet mer och mer. på n. Balkanhalvön
genom slavernas framträngande, i Orienten genom
arabernas och turkarnas erövringar, så att vid
medeltidens slut g:s utbredning ej var större än
vid den historiska tidens början.
Grekiskan torde ha verkat mjuk och
lättflytande, ännu mer under koinetiden än tidigare.
Utmärkande drag f.ö. äro dess smidighet och
nyansrikedom, ådagalagd i lätthet att bilda
sammansättningar och, särsk. i det äldre språket, i ett rikt
utbildat modus- och tempussystem, där ”tempus”
i allm. ej betecknade en handlings tidsläge utan
dess art som påbörjad el. avslutad o.d., samt i dess
rikedom av småord (partiklar), som gåvo möjlighet
att tydliggöra de finaste skillnader i satsers och
meningars logiska sammanhang, detta särsk. i det
attiska språket; vidare dess åskådlighet, som
sammanhänger med dess frihet under historisk tid från
främmande inflytelser och ”lärda” lånord,
betecknande abstrakta förhållanden, tekniska apparater
och detaljer o.d. (under språkets förhistoriska
utbildningstid upptogos däremot många lånord; en
del hämtades från feniciskan, persiskan och
mind-reasiatiska språk samt trol. betydligt fler från det
tungomål, som talades på Kreta och annorstädes
vid Egeiska havet före grekernas invandring).
Däremot utövade grekiskan själv under hellenistisk
och senare tid ett starkt inflytande på grannspråk,
ss. den semitiska syriskan, och, vad viktigare är,
på latinet, som upptog grekiska lånord i riklig
mängd; med latinet som mellanhand el. också
genom direkta lån och nybildningar ha även i de
moderna språken ett stort antal grekiska ord
inkommit och vunnit daglig användning, särsk. som
vetenskapliga och tekniska termer.
Utforskandet av g. började hos grekerna själva
redan i 5:e årh. f.Kr., då åtskilliga av sofisterna
framställde teorier om språkets uppkomst och
natur; av de senare filosoferna böra särsk. stoikerna
nämnas i detta sammanhang. Under den
hellenistiska tiden utbildades huvudsaki. i Alexandria den
grekiska grammatiken i samband med
litteraturforskning och textkritik; i kort sammandrag
framställdes det system, som de stora alexandrinska
filologerna grundlagt, av Dionysios Thrax o. 100
f.Kr.; denna bok har varit förebild för
grekiska grammatikor i nära två årtusenden. Bland
senare grekiska grammatiker förtjäna
Apollo-nios Dyskolos (100-talet e.Kr.) och dennes son
Herodianos att framhållas. Medeltidens greker
bedrevo icke någon synnerlig självständig
språkforskning; viktigast för oss äro de stora
lexikaliska saml.-verk, som då utarbetades. I
Västerlandet studerades grekiskan under denna tid
knappast alls, men med renässansen och
humanismen flammade intresset för den klassiska
grekiskan åter upp; under 1800-talet fick det nytt
liv genom den jämförande indoeuropeiska
språkvetenskapens framträdande. Bland lärda, som
haft stor betydelse för studiet av grekiskan
under nyare tiden, må nämnas humanisten
Erasmus av Rotterdam, reformatorn Filip
Melanch-thon, lexikografen Henri Étienne (oftast
betecknad med den latinska namnformen
Stepha-nus), filologerna Gottfried Hermann och
Heinrich Ludolf Ahrens, språkforskarna Georg
Cur-tius, Karl Brugmann och Jacob Wackernagel. •—
Litt.: Allmän karakteristik: P.
Kretsch-mer, ”Sprache” (i A. Gercke & E. Norden,
”Ein-leitung in die Altertumswissenschaft”, i :6, 1923).
Grammatik: K. Brugmann & A. Thumb,
”Griechische Grammatik” (i ”Handbuch der
klas-sischen Altertumswissenschaft”, 2:1, 1912; denna
grammatik håller nu på att ersättas med en ny av
E. Schwyzer, varav bd 1:1—2 utkommit 1934—39);
E. Kieckers, ”Historische griechische
Grammatik” (1925—26): R. Kühner, ”Ausführliche
Grammatik der griechischen Sprache. 2. Satzlehre”
(3 Aufl. av B. Gerth, 1898—1904); koi ne: F.
Blass, ”Grammatik des neutestamentlichen
Grie-chisch” (7 Aufl. 1943); sv. skolgrammatik:
E. Löfstedt & J. af Sillén, ”Grekisk
grammatik” (5 uppl. av J. Lind, 1930); S. Solders, ”Grekisk
skolgrammatik” (1935). Dialekter: C. D. Buck,
”Introduction to the study of the Greek dialects”
(2 ed. 1928). Språkhistoria: A. Meillet,
”Aperqu d’une historie de la langue grecque” (2 éd.
1920). L e xi k a: ett modernt grekiskt-svenskt
lexikon saknas, av utländska rekommenderas H.
Menges grekisk-tyska, litet skollexikon, mycket
användbart till de mest lästa förf., samt H. G. Liddell
& R. Scotts grekisk-engelska (ny bearb. 1925—40);
etymologiskt lexikon: E. Boisacq,
”Dic-tionnaire étymologique de la langue grecque” (3 éd.
1938). S.A.W.
Grekiska viner producerades redan i antiken. De
viner, som framställdes under denna tid, voro som
regel tjockflytande, på gr. av att de ant.
framställdes av till hälften torkade druvor, vilkas saft
ytterligare koncentrerades genom att utsättas för
stark solvärme, el. genom att druvsaften direkt
inkokades till sirapskonsistens. Dessa såväl röda
som vita viner druckos som regel efter
utspädning med vatten. — Av vår tids g. anses de från
öarna härstammande vara bättre än fastlandets.
De inom landet konsumerade vinerna ha ofta en
egendomlig kärv smak, genom att de behandlats
medelst rökning el. genom tillsats av kåda. De
— II/7 —
— 1178 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
