Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekiska litteraturen - VI. Den romerska tiden; klassicism, mystik, allmänbildning. Kristendomen (o. 100 f.Kr.—400 e.Kr.) - Litt. - Grekiska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISKA SPRÅKET
stora stoikerna, Epiktetos (o. 50—-o. 138) och
kejsar Marcus Aurelius (regerade 161—180),
liksom hos den platoniserande judiske teologen F
i-lon (o. 30 f.Kr.—o. 50 e.Kr.). Ur ett kaos av
tävlande, hel- och halvorientaliska mysteriekulter och
frälsningsläror utskiljas tidens två stora tanke- och
trosströmningar, ny pla to nism en och
kristendomen. Kejsartidens stora bidrag till
litteraturen — motsvarande Homeros och Platon — är
den saml. av populära uppbyggelseskrifter av
olika genrer, som bildar kristendomens klassiska
urkund (mest tillkomna o. 100, slutred. som Nya
Testamentet o. 250). Den kristna
frälsnings-läran fann kontakt med grekisk bildning och
pla-tonsk tanketradition genom Clemens A1
ex-andrinus (o. 150—216) och Or i gen es (182
—254). Samtidigt utvecklades platonismen till en
mystisk all-enhetslära med extasen som
fräls-ningsvägen hem till det Ena genom P 1 o t i n o s
(204—270), den siste store icke-kristne tänkaren.
I nästa generation började en häftig polemik
mellan nyplatonismen, företrädd av Porfyrios
(232—304), som talar i den klassiska grekiska
traditionens namn, och kristendomen, som under
tiden trätt in i den teologiska systembildningens och
lärostridernas period (A t h a n a s i u s, o. 293—
373, kyrkohistorikern E u s e b i o s, d. o. 339).
Striden förbittrades av den kristna
kyrkoorganisa-tionens strävanden efter bestämmande
maktställning inom imperiet. Sedan kejsar J u 1 i a n u s
(regerade 361—363, verksam även som teologisk
skriftställare) misslyckats i försöket att skapa en
anti-kristlig nyplatonisk kyrka, var kristendomens seger
given — i samma period, då den med sina stora
andliga vältalare (B a s i 1 i u s, 331—379, Gregorius
av Nazians, d. o. 390, Johannes
Chrysosto-m u s, d. 407) intog hedersplatsen även inom den
gren av skönlitteraturen, som ännu var levande för
grekiskt medvetande. — Med kristendomens seger
började den grekiska litteraturens medeltid —
den bysantinska perioden. — Litt.: J. P.
Mahaffy, ”A history of classical Greek literature”
(2 bd, 1880); A. & M. Croiset, ”Histoire de la
lit-térature grecque” (5 bd, 1887—99); G. Murray, ”A
history of ancient Greek literature” (1898); E.
Schwartz, ”Charakterköpfe aus der antiken
Literatur” (2 bd, 1903—10, flera senare ed.); U. v.
Wilamowitz-Möllendorff, ”Die griechische und
la-teinische Literatur und Sprache” (i ”Kultur der
Gegenwart”, 1:8, 1905); E. Bethe, ”Die griechische
Dichtung” (i ”Handbuch der
Literaturwissen-schaft”, 1924); W. Aly, ”Geschichte der
griechi-schen Literatur” (1925); J. Geffcken, ”Griechische
literaturgeschichte” (2 bd, 1926—34); C. Lindskog
i ”Bonniers illustrerade litteraturhistoria”, 1 (1928);
W. Schmid & O. Stählin, ”Geschichte der
griechi-chen Literatur” (1929 ff.). I.H.
Ang. den nygrekiska litteraturen se
Grekland, sp. 1234.
Grekiska språket, de antika grekernas tungomål,
ett av de ursprungligaste inom den indoeuropeiska
språkstammen. Det talades vid den historiska
tidens början på grekiska halvön, Egeiska havets
öar, Kreta och Cypern samt på Mindre Asiens
väst-och sydkust; med den livliga grekiska
kolonisationen utbredde det sig tidigt till Egeiska havets
nordkust, Svartahavsländerna, Syditalien och ö.
och s. Sicilien, t.o.m. till vissa delar av
Sydfrank-rike och Nordafrika. Det uppträdde under den äldre
historiska tiden i en mångfald dial., som kunna
sammanföras i några större grupper: 1) de d o r i
s-k a, som härskade i ö. och s. Peloponnesos, på
Sicilien, på Kreta och Rhodos m.fl. öar, 2) de n o r
d-västgrekiska i Fokis, Lokris, Etolien m.fl.
länder i mell. och n. Grekland, 3) de
jonis-k a, som talades på Mindre Asiens västkust och
en del av de framförliggande öarna, Chios,
Kykladerna m.fl.; med dessa sammanhänger den
attiska, Atens dialekt, 4) de e o 1 i s k a i Beotien,
Thessalien och på Lesbos; härtill komma en del
mindre betydande dial., som förr allmänt
sammanfördes med de eoliska: 5) den e 1 i s k a i n.v.
Peloponnesos, 6) den akaj i sk a i n. Peloponnesos,
7) de arkadiska i mell. Peloponnesos jämte
den c y p r i s k a, samt 8) den pamfyliska
på Mindre Asiens sydkust. Bokstavsskriften, som
grekerna övertogo från semiterna och
anpassade efter sina behov genom att av
överblivna konsonanttecken göra vokaltecken, fick också
den inom de olika dial.-områdena något olika
gestaltningar. Många av dial. känna vi endast från
inskrifter, medan andra kommo till vidsträckt
litterär användning. De äldsta litteraturverken,
”Ilia-den” och ”Odysséen”, visa blandning av eoliska och
joniska beståndsdelar, och detta blandspråk blev
sedan stående språkform i den episka diktningen;
Hippokrates’ medicinska skrifter och Herodotos’
historieverk äro skrivna på jonisk dial.; den
lyriska körsångsdiktningen använde dorisk munart,
och detta även om diktaren icke var av dorisk
stam. I litterär användning överträffade fr.o.m.
5:e årh. f.Kr. den attiska dial. alla andra; jämsides
med Atens litterära uppblomstring gick dess
politiska och kommersiella, vilken gjorde attiskan till
den mest betydande dial. även i det dagliga livet.
Under sin utbredning undergick attiskan dock en
del förändringar i riktning mot mindre utpräglad
lokalfärg. Under 4:e årh. utbildades så ur attiskan
under större el. mindre medverkan från andra dial.,
främst den joniska, ett slags allmängrekiska, koine’
(den gemensamma [dialekten]). I enande riktning
verkade också, att Aten redan vid slutet av 5:e
årh. övergick från det gamla lokala attiska till det
joniska alfabetet, som småningom trängde fram
även i det övriga Grekland och till sist blev
allena-rådande. Genom Alexander den stores erövring av
perserriket fick koinespråket med ens ett ofantligt
utbredningsområde och blev den hellenistiska
världens härskande språk; de gamla dial. dogo
småningom ut med undantag av obetydliga rester.
Även inom koinen, som under hellenistiska tiden
avlägsnade sig mer och mer från det klassiska
språket genom förenkling av formläran och
utvidgning av ordförrådet, gjorde sig emellertid
skillnader märkbara i såväl tal- som
litteraturspråket, särsk. sedan i i:a årh. f.Kr. från talares och
grammatikers sida en stark reaktion börjat göra
sig gällande mot stillöshet och förmenta el.
verkliga upplösningstendenser, vilka man sökte
motarbeta genom att kräva återgång till de stora
attiska förf:s, Thukydides’, Xenofons, Platons och
De-mosthenes’ språkbruk och stil. Denna strävan, som
kallas klassicismen, i strängare form a 11 i c i
s
— 1175 —
— 1176 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
