Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk konst - Bildhuggarkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISK KONST
Kore i jonisk stil.
Akropolis-museet, Aten.
Blldhuggarkonst. Arkaisk tid. Genom sina
sjöfärder kommo grekerna i förbindelse med
Orientens konst. Dess dekorativa fabeldjur och
berättande bilder lärde de sig efterbilda i metall och
sten. I Greklands nya tempel uppställdes
guda-statyer i mänsklig gestalt. Sådana hade grekerna
lärt sig göra av egypterna närmast genom Kretas
förmedling. Människan avbildades långt in på
500-talet i naturlig el. övernaturlig storlek, liksom
de egyptiska statyerna gärna i frontal ställning,
med v. foten framsatt, de manliga nakna, de
kvinnliga klädda. Materialet var trol. urspr. trä;
de äldsta kända stenstatyerna visa, att man
skurit och ej huggit dem i mjukt material.
Ni-kandras Artemis* från Delos är ett ex. på sådant
behandlingssätt. Männens ben- och armmuskler
utfördes mera i överensstämmelse med naturen än
bukens och bålens, vilket visar, att man hämtade
sina modeller från idrottsplatserna. De s.k. delfiska
tvillingarna av Polymedes från Argos visa denna
kretisk-doriska konst. Den beklädda statyn
utvecklades främst av joniska konstnärer. C h e r
a-m y e s’ Hera från Samos och den sittande Chares
från Miletos äro tidiga ex. härpå. Jämte
Pelo-ponnesos, som tidigt ledde på fastlandet, deltog
även Ättika i utvecklingen. Kalvbäraren i Aten
vittnar om hur starkt det joniska inflytandet
varit. Under 500-talet
utvecklades g. i
hela Grekland till
större frihet och
mänsklighet i
ställningar och motiv.
Peloponnesos gick
främst. Spartanska
gravreliefer
representera bäst den
doriska, från
träskulpturerna lånade konsten. Den
joniska konsten
använde mest den
härliga pariska
marmorn och
skapade redan sådana
ledigt utförda ting
som
Archer-m o s’* Nike och
relieferna på
har-pyjemonumentet i
Xanthos, naxiernas
sfinx och framför
allt relieferna och
karyatiderna i
sif-niernas skattehus i
Delfi. I Aten är
denna
konstriktning företrädd i
joniskt påverkade
skulpturer av
attiska mästare, t.ex.
A r i s t i o n s
grav-stele (se
Aristok-les) och de s.k.
korefigurerna från
Akropolis. Några
av
konstnärsnam
nen äro bevarade: Endoios (sittande
Athena-staty), Antenor (äldre tyrannmördargrupp på
torget). Vid sidan av denna konst, som redan
visar den vekare, manierade joniska läggningen,
fortlevde och utvecklades den äldre, enklare och
kraftfullare attiska konsten, som vi se bäst
företrädd i gavelgrupperna från peisistratidtemplen
på Akropolis (Athena* med en gigant).
Perserkrigens tid. De femtio åren o.
510—460 f.Kr. voro en avgörandets tid för g. Den
gamla tiden och dess konst gingo, men just detta
tidsavsnitt har att uppvisa det bästa, som dess
konstskolor förmått skapa: i Jonien, på öarna, i Grekland och
dess kolonier i v. finna vi samma fulländade
dräktbehandling och samma lediga hållning i statyer och
reliefer. Attiska reliefer (Alxenors gravstele;
meto-perna i atenarnas skattehus i Delfi), den sittande
gudinnan i Berlin, den kapitolinska varginnan, de
berömda gavelfigurerna i Afaiatemplet på Egina
visa på samma gång den arkaiska konstens stränga
storhet och teknikens säkerhet, övergången
mellan den arkaiska och den högklassiska konsten
representeras av Zeustemplets i Olympia
gavelfigurer och metopreliefer. Till samma tid,
decennierna närmast efter perserkrigen, höra den s.k.
kappspringerskan i Vatikanen, körsvennen från
Delfi, de s.k. danserskorna från Herculaneum, den
s.k. Apollon från Tibern och Apollon i Kassel, den
esquilinska flickan i Rom, den s.k. ludovisiska
tronen i Rom och tronen i Boston, metoperna i
Seli-nunt o.s.v. Några konstnärsnamn äro också
bevarade. K r i t i o s och N e s i o t e s gjorde en ny
tyrannmördargrupp i st.f. Antenors av perserna
bortförda, Hagelaidas från Argos och G 1 a
u-k i a s från Egina, Pytagoras från Rhegion, en
mångsidig och banbrytande mästare, och från Aten
K a 1 a m i s och H e g i a s, Fidias’ lärare. Den
måhända störste atenske mästaren från denna tid
var M y r o n, vars styrka låg i de djärva
rörelsemotiven (diskuskastaren, Athena-Marsyas-gruppen).
Periklestiden. Den stora blomstringstiden
i Aten är på alla konstens områden knuten till
Fidias. Hans andel i Akropolis’ utsmyckande med
tempel och skulpturer och de bevarade verk, som
kunna återföras på honom själv el. hans
medarbetare, visa hans enorma betydelse. Av hans
Athenastatyer (Athena Parthenos, Promachos,
Lemnia) finns intet el. blott svaga efterbildningar
bevarade. Hans Zeus i Olympia är blott känd genom
myntbilder. Parthenons skulpturer och deras
förhållande till honom äro starkt omstridda, och andra verk,
som med större el. mindre visshet kunna
bestämmas till hans krets (den eleusinska
Triptolemos-reliefen bl.a.), äro ej tillräckliga för att klart visa
hans stil och storhet (jfr Akropolis och Fidias).
Av Agorakritos, hans älsklingslärjunge, ha
vi intet av värde bevarat, och Alkamenes, den
fruktbaraste av Fidiaskretsen, är torftigt
representerad genom en Hermeskopia o.a. kopior av
hans gudinnestatyer (Hekate, Afrodite i
trädgårdarna, Hera Barberini o.s.v.). En annan riktning
företräddes av K r e s i 1 a s (Perikles’ byst). Den
doriska konstriktningen hade sin störste
representant i P o 1 y k 1 e i t o s från Argos, vars ofta
kopierade atletstatyer (Doryforos, Diadumenos) och
amason visa denne storstilade mästares och
konstteoretikers förmåga. Från 400-talets sista
decen
— 1181 —
— 1182 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
