Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk konst - Bildhuggarkonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISK KONST
nier ha vi ett dyrbart verk bevarat i frisrelieferna
från Apollontemplet i Bassae. Den jonisk-attiska
konsten från denna tid har gett oss ett
originalverk i P a i o n i o s’ Nike i Olympia, andra äro
bevarade i hero’on i Gölba§i och
nereidmonu-mentet i Xanthos. I Aten se vi samma elegant
utformade konst i reliefplattorna från
Nikebalustra-den (o. 409).
4:e århundradet. Fr.o.m. första hälften
av detta årh. ha vi talrikare original, framför
allt i gravmonumenten från Dipylon. Den
peloponnesiska skolan ledde. Dess centrum förlädes
från Argos till Sikyon. D.y. Polykleitos
och Timotheos hörde dit, liksom målaren
och bronsgjutaren Eufranor. Från Ättika
äro ett par berömda verk bevarade i kopior:
Kefisodotos’ Eirene med Plutosbarnet och
Silanions Platonbyst. Till årh:s förra hälft
hör Skopas, som från marmor- och
bildhuggaren Paros kom till Aten. Han fick i
uppdrag att återuppbygga och smycka Athena
Aleas tempel i Tegea. Därifrån ha vi en del
bevarat. Från andra håll känna vi till hans
berömda statyer av Herakles och främst av
Melea-ger, kanske också av den Apollon, som han gjorde
åt templet i Rhamnus (Apollon Kitharoidos).
Skopas arbetade även i Mindre Asien, i det stora
Artemistemplet i Efesus och på Mausollos’
gravmonument i Halikarnassos. Från båda orterna
finnas fragment av hans verk. Skopas’ stil
förenar den yttre rörelsens levande friskhet med
själsrörelsens avspegling i anletsdragen (”mästaren i
det patetiska”). I Halikarnassos arbetade jämte
Skopas även Timotheos, Bryaxis och
Leochares. Den senare gjorde bl.a.
Gany-medes, som upphämtas av Zeus’ örn, och trol.
Apollon från Belvedere. Seklets store skulptör var
Praxiteles. Utom originalverket Hermes i
Olympia ha vi många andra statyer i kopior el.
repliker: ödledödande Apollon, vilande satyr, Eros
från Palatinen, Demeter från Knidos, Kore och
framför allt Afrodite från Knidos. Praxiteles gav
först uttryck åt kvinnokroppens egenart.
Af-roditeframställningarna voro sannolikt hans
specialitet och bästa arbeten. Praxiteles’ stil går igen
i massor av arbeten från detta och det följ. årh.
Både till honom och till Skopas har man hänfört
den mäktiga Niobegruppen, av vars figurer
kopior finnas i flera museer. De atenska
gravrelieferna vittna om hans inflytande också på den
mera hantverksmässiga konsten; i hans stil äro
utförda även de s.k. tanagreiska
terrakottastatyetter-na. Den siste av de stora skulptörerna var en
sikyonier, L y s i p p o s. Liksom Polykleitos var
han på en gång teoretiker och praktisk utövare.
Palaestran gav honom modeller till de mest
berömda statyerna: skraparen (Apoxyomenos*),
sandalbindaren (nu i Köpenhamns glyptotek),
vilande Ares, Agias i Delfi o.s.v. Lysippos riktade
konsten med många nya synpunkter. I motsats
till föregångarnas avsågo hans verk att ”visa
människan sådan, som hon ser ut”. Ej blott
muskelspelet utan även huden, i sht dess sträckning och
avspänning återges. Kropparna göras längre. Men
framför allt lade han till ”den tredje
dimensionen”: djupet, varigenom hans figurer i motsats
till de tidigare kunna njutas från alla sidor.
Ly
sippos var Alexander den stores hovskulptör.
Många kopior anses kunna återföras på hans
statyer och byster av världshärskaren. Till sin
älsk-lingsmodell i gudavärlden hade Lysippos utvalt
Herakles. Mest berömd är hans staty av den
trötte heroen, som tungt stöder sig på klubban.
Hellenismen. Lysippos stod på övergången
mellan den stora epoken och den hellenistiska
tiden. Hans lärjungar fortsatte hans traditioner men
nådde ej upp till mästaren. Eutychides från
Sikyon anses ha skapat den s.k. Tyche från
An-tiokia. Den hellenistiska konsten röjer samma
motsatta drag som den hellenistiska kulturen (se
Hel-lenism) i övrigt: splittring och eklekticism.
Alexander den stores försök att hellenisera hela
världen men samtidigt låta Orienten komma till sin
rätt ledde till att ledningen snart övertogs av
östern, medan Grekland alltmer trädde tillbaka.
I skulpturen liksom i arkitekturen märkes samma
strävan efter det storslagna, prunkande. Vad man
sökte, var effekt snarare än känsla. Gudabilderna
blevo ofta alltför mänskliga. De många
Afroditebil-derna äro knappast annat än vackra modeller, som
posera för konstnären, så t.ex. Afrodite i badet el.
Afrodite Kallipygos. Detsamma gäller även t.ex.
Zeus från Otricoli el. Poseidon, som båda snarast
äro välfriserade gentlemän från någon hellenistisk
storstad. Afrodite från Melos är ett omtvistat
verk, som förr ansågs stå på höjdpunkten av
skulpturalt skapande. Tekniken behärskade
virtuosmässigt alla medel och alla ställningar.
Porträttet utvecklades tack vare tidens läggning för
karakteristik. Polyeuktos’
Demosthenes-staty (nu i Köpenhamn), det s.k. Senecahuvudet
och den blinde Homeros äro lika goda ex. som
diadochporträtten. Tidens idealiserande läggning
framträder i barnbilderna (B o è t h o s’ gosse med
gåsen) el. i de många landskaps- och djurbilderna,
ofta i relief. Barbartyper återges med stor
förmåga att uppfatta vederbörandes nationella
egenart (sliparen i Florens, som en gång utgjort en
grupp samman med Marsyas). Olika folklager äro
skarpögt modellerade i de många
framställningarna av det lägre folket (gumman med vinkruset),
ofta med en satirisk anstrykning (sittande
bronsboxaren i Rom, ett verk av A p o 11 o n i o s*, el.
den barberinske faunen). Karikatyren florerade,
särsk. i Alexandria. Anatomiska studier ligga till
grund för framställningen av nakna kroppar, t.ex.
den hängande (redan flådde?) Marsyas el. den
borghesiske fäktaren. Men efterfrågan på
konstverk blev allmännare och medförde en nästan
fab-riksmässig massproduktion, som snart förföll till
kopiering av äldre verk. Aten och Sikyon hade
många men knappast några stora namn att
uppvisa. I st.f. konstnärer trädde skolor el.
konstnärs-familjer. D a m o f o n från Messene skapade en
gudagrupp, som återfunnits i Lykosura, men han
stod ganska isolerad. Rikare på verkligt stor konst
är Mindre Asien. Namn på konstnärer saknas ej,
men de betyda mindre än de verk vi ha av
okända. D o i d a 1 s a s från Bithynien är ett av
de större. De olika diadochhoven ledde jämte de
stora handelsstäderna med sina förnämt inredda
palats och privathus. Pergamon och Rhodos voro
konstcentraler. Pergamons konstnärer skapade
härliga verk till minne av galaterkrigen, i sht grup-
— 1183 —
— 1184 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
