Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk konst - Bildhuggarkonst - Måleri - Litt. - Grekisk kärlek - Grekisk matematik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISK MATEMATIK
perna från Attalos I:s tid i Pergamon och på
Akropolis i Aten med sina ofta kopierade
framställningar av fallna el. döende galater och
amaso-ner. Från Eumenes H:s tid härstammar den
perga-menska konstens ståtligaste skapelse, det stora
altaret med dess gigantfris, som ansluter till Skopas
i sin patetiska stil men också visar den s.k.
perga-menska ”barockens” livliga fantasi.
Kungaporträt-ten äro också representativa, liksom de sköna
kvinnohuvud vi ha bevarade. Rhodos anslöt närmare
än Pergamon till de gamla grekiska traditionerna.
Nike från Samotrake är trol. ett rhodiskt verk
och i så fall dess förnämsta bevarade. En lärjunge
till Lysippos, C h a r e s, skapade den berömda
kolossen, ett av de sju underverken.
Handelsmetro-polen Rhodos hade stor kärlek till det storvulna,
varom dess beställning hos Bryaxis på hundra
kolosser vittnar. Men även det patetiska är
företrätt, t.ex. i den nu i Florens uppställda gruppen
av Menelaos med Patroklos’ lik el. den stora
Lao-koongruppen, ett verk av tre rhodier. En
avläggare av den rhodiska konsten finner man i Tralles,
där A p o 11 o n i o s och Tauriskos utförde
den farnesiska tjurgruppen. Även övriga städer
i Mindre Asien, Priene, Miletos, Magnesia och
Antiokia, röja påverkan från rhodiska konstnärer.
Alexandria visar stor rikedom på olika riktningar
men få större verk. Dess realistiska bilder av olika
folkslag och folklager, ofta karikerade
(gatusång-are, fiskare, negrer), intaga ett brett rum vid sidan
av idylliska framställningar, ss. den lille Herakles
med ormarna el. den kolossala Nilgruppen. Aten
trädde alltmer i bakgrunden som en inbitet
akademisk stad men har att uppvisa sådana verk som
den berömda Alexandersarkofagen (jfr sp. 1186).
Dess betydelse under den nedgående hellenismen
var dess nära kontakt med Rom. En bemärkt plats
intog småkonsten, representerad av mynt,
gem-mer, kaméer, skurna stenar och dyrbara
dryckeskärl o.d. i silver och brons, t.ex. de berömda
silverfynden från Hoby i Danmark, Hildesheim,
Bos-coreale o.s.v. Konsten populariserades alltmer, och
denna småkonst spriddes jämte rent dekorativa
verk i allt vidare kretsar och folklager.
Måleri. Den grekiska målarkonsten är känd till
största delen genom litteraturen och genom
bevarade vasmålningar. Det stora måleriets alster
ha längesedan förstörts. De äldsta vasmålningarna
visa jämte rent geometriska ornament ett starkt
orientaliskt inslag. De s.k. protokorintiska och
korintiska prydas med fabeldjur, som senare
undanträngts av mytologiska motiv. Ättika och
öar-na deltogo i utvecklingen. Några målares sign, äro
bevarade, t.ex. T i m o n i d a s’. Omkr. 600 började
den svartfiguriga stilen med sina silhuettfigurer
mot ljus botten. Från Korint och Chalkis
spriddes de till det övriga fastlandet, öarna, Mindre
Asien o.s.v. Talrika fynd av sådana vaser i
Etru-rien visa den redan nu livliga exporten. K 1 i t i a s
(Franqoisvasen*) och E x e k i a s äro de mest
berömda namnen. De s.k. panateneiska
prisam-fororna bevarade denna teknik in i 4:e årh. Omkr.
525 f.Kr. började man måla i en omvänd teknik,
den rödfiguriga. Figurerna sparades ut i den
svarta fernissan, varigenom man vann möjlighet att
teckna inre detaljer. Epiktetos, E u f r o
nios, Euthymides, Brygos och D u r i s äro
några av de mästare, vilkas namn man ofta
finner på vaserna. Efter 460 och särsk. efter
perserkrigen påverkades vasmåleriet starkt av det stora
måleriet, t.ex. Polygnotos’ kompositioner.
Denne målade ej som föregångarna på trä- och
lertavlor utan på stora väggytor. Om hans och
senare mästares teknik är föga bekant.
Tempera-målning synes ha varit förhärskande, men även
den enkaustiska metoden begagnades. Färgerna,
mest vaxfärger, brändes in, mestadels på
marmorplattor. Senare, kanske först under hellenistisk
tid, har freskomålningen, som använder
vattenfärger på fuktig kalkgrund, undanträngt tavelmåleriet.
Polygnotos var mest verksam i Aten, där han
dekorerade den s.k. Stoa Poikile, men även i Delfi
har han utfört berömda målningar. Han hade till
medhjälpare M i k o n och P a n a i n o s. Från
den perikleiska tiden ha vi många mästare bland
vasmålarna, men namnen bli allt sällsyntare på
vaserna, vilka också börja undanträngas av de
dyrbarare metallkärlen. En viktig grupp bland 5:e
årh:s vaser bilda de vita gravvaserna (lekytherna).
4:e årh. har inom måleriet att uppvisa ett slags
motsvarighet till Praxiteles, näml. A p e 11 e s från
Kolofon, som gällde för att vara Alexander den
stores hovmålare och är en av antikens mest
berömda konstnärer. Hans styrka låg i att med enkla
färger (blott fyra) vinna största möjliga verkan,
varvid han även begagnade glansljus samt dagrar
och skuggor. Bland övriga målare må nämnas
Apollodoros, Timantes, Zeuxis,
Parrhasios, Eufranor och P a u s i a s. De
hellenistiska vaserna visa tidens starkt måleriska
kynne, så t.ex. de apuliska och pontiska
(Kertj-vaser), men också smakens begynnande förfall.
Vaserna överlastades med färger. Man använde
även reliefdekoration till effektens höjande
(mega-riska bägare). Även andra föremål och t.o.m.
större reliefskulpturer bemålades. Ett praktfullt ex.
härpå är bevarat i den i Sidon funna s.k.
Alexandersarkofagen*. — En ersättning för de förlorade
större grekiska målerierna ha vi i de i Rom,
Pompeji, Herculaneum och Stabiae funna
väggmålningarna ävensom i de i egyptiska gravar (Faijum)
funna mumieporträtten. — En konstart, som
omhuldades under hellenistisk tid och i sht övergick
till romarna, var golvens utsmyckande med
målningar i fastare material: mosaiker av små
stenar och glaspastebitar i olika färger. Sådana
möta, utförda i enklare, geometriska mönster, i
snart sagt alla grekiska städer. Det mest
storslagna ex. är den s.k. Alexandermosaiken från
Pompeji (jfr pl. vid Alexanderslaget). — Litt.: W.
Lübke, ”Die Kunst des Altertums” (16 Aufl. 1924);
G. Rodenwaldt, ”Die Kunst der Antike” (1927); Fr.
Poulsen, ”Den klassiske græske Kunst” (1932),
”Den hellenistiske Kunst” (1938). — W. J.
Ander-j son & R. P. Spiers, ”The architecture of ancient
Greece” (1927). — E. Löwy, ”Die griechische
Plastik” (4 Aufl. 1924); V. Müller, ”Frühe Plastik in
Griechenland” (1929). — E. Buschor, ”Griechische
Vasen” (1940); E. Pfuhl, ”Malerei und Zeichnung
der Griechen” (3 bd, 1923), ”Meisterwerke
griech-ischer Zeichnung und Malerei” (1924). N.V.
Grekisk kärlek, se Pederasti.
Grekisk matematik är en av den grekiska
kulturens största insatser. På ett i huvudsak räkne-
SU II.
38 — Red. avsl. 26/4 49.
— 1185 —
— Il86 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
