Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk religion (grekisk mytologi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISK RELIGION
dels av fornfynden, som lämna talrika vittnesbörd
om särsk. bronsålderns religion, vars fortlevande
i den senare grekiska i åtskilliga fall kunnat
uppvisas, dels av den jämförande religions- och
folkminnesforskningen, som i den historiska tidens
trosföreställningar och riter påvisat kvarlevor
(sur-vivals) från längesedan tillryggalagda
utvecklingsstadier och belyser dessa med paralleller, iakttagna
hos primitiva folk el. i civiliserade nationers
folktro och folksed. Den bild av tidig g., som genom
denna metod vinnes, är i stort sett densamma, som
primitiv religion företer över hela jorden. Dit höra
tron på ”makten”, mana* el. orenda*, animism*,
magi*, tabuföreställningar (se Tabu), dyrkan av
stenar, träd, djur o.s.v. Anspelningar, röjande gudars
tidigare djurgestalt, finnas t.o.m. hos Homeros,
som kallar Hera boo’pis, ”den koögda”, och Athena
glauko’pis, gudinnan ”med uggleanlete”.
Vittnesbörden om djurkult torde dock ej berättiga till
antagandet av totemism*. Den äldsta grekiska
gudavärlden har utgjorts av en tallös mängd stora och små
gudomligheter, representerande olika sidor av
naturen och människolivet, ofta med ytterst
begränsad maktsfär (s.k. särgudar, ty. Sondergötter) och
i allm. lokalbundna. Till de egentliga gudarna
sluter sig en annan klass övernaturliga väsen,
halvgudarna el. heroerna*. Det är den homeriska
diktningens förtjänst att av de dunkelt fattade, lokalbundna
gudomarna ha skapat ett allmängiltigt grekiskt
panteon, genom antropomorfism och rationalism
befriat från det outgrundliga och skräckfulla, som
vidlåder primitiv religion, och i stället präglat av
den ideala skönhet, som inspirerat bild- och
diktkonst i alla tider. Däremot har g:s högre etiska
utveckling obestridligen hämmats av den
homeriska antropomorfismen. Anmärkningsvärd är den
homeriska föreställningen om de dödas tröstlösa,
halvmedvetna skuggtillvaro i bjärt motsättning till
den tro, som röjer sig i den för- och efterhomeriska
tidens rikt utvecklade gravkult. Den grekiska
mytologien (guda- och hjältesagan) fick genom
Homeros sin grundläggande utgestaltning, varpå senare
diktning och konst byggt vidare. De stora
mytkretsarnas huvudsakliga utbildning faller dock
bevisligen i förhistorisk (mykensk) tid. Hesiodos
skapade en mytisk genealogi. En gudaaristokrati
uppstod, omfattande följ. 12 gudomligheter: Zeus,
Hera, Poseidon, Demeter, Hefaistos, Athena,
Apol-lon, Artemis, Ares, Afrodite, Hermes och Hestia
(se dessa), efter hand utträngande el. uppsugande
sär- och lokalgudarna, vilkas namn ofta återfinnas
i de olympiska gudarnas binamn.
Tiden mellan Homeros och perserkrigen (o. 700
—500 f.Kr.), den sociala klasskampens och
tyrannernas tidevarv, är även en tid av religiös väckelse,
präglad av två strömningar, som kunna rubriceras
1 a g i s k h e t och mysticism. Den förra är
knuten till Apollon och hans orakel i Delfi,
nationens religiösa medelpunkt under denna tid, och
innebär uppfyllelse av gudarnas och rituallagens
bud med starkt betonande av renhetskravet. Den
går parallellt med det borgerliga
lagstiftningsarbetet i de olika staterna. Mysticismen avser en
extatisk förening med gudomen och har fått sitt
starkaste uttryck i Dionysos’* dyrkan, en mysteriekult
liksom de eleusinska mysterierna (se Eleusis), där
odödlighetstron och hoppet om ett saligt liv efter
döden fingo näring. En sammanfattning av dessa
strömningar utgör orficismen*. Segerruset och det
nationella uppsvinget efter perserkrigen satte en
gräns för dessa religiösa strömningar,
framsprungna ur betryckta människors frälsningsbehov, och
förhjälpte den gamla religionen med dess
homeriska föreställningsvärld till seger, en religion, nära
förbunden med staten, av vilken den eg. endast är
en funktion, och buren av en känsla, som blivit
kallad patriotisk religiositet. Den har fått sitt
monumentala uttryck i 5-.e årh:s tempelbyggnader och
gudaplastik samt litterärt fixerats i Perikles’
berömda liktal över i peloponnesiska kriget stupade
atenare. Trots religionsprocesser (se Anaxagoras
och Sokrates) kunde dock denna eg. irreligiösa
statsreligion varken i längden hålla stånd mot
rationalistisk kritik el. överleva de grekiska
småstaternas sammanstörtande. För de bildade träder
filosofien i religionens ställe, och hos de bredare
lagren intränga efter hand mystiska
religionsformer, huvudsaki. av orientaliskt ursprung.
Hellenis-men, varunder Grekland uppgår i det romerska
världsriket och inympar sin religion på detta, är
en det religiösa sökandets tid och öppnar portarna
på vid gavel för orientaliska gudar (Mithras, Isis,
Sarapis m.fl.), varjämte på folkdjupet avlagrad
primitivism åter dyker upp som vidskepelse. Den
ende grekiske gud, som under denna tid spelar
större roll, är läkeguden Asklepios, ivrigt dyrkad
som räddare (sote’r) i nöd och trångmål. Det sista
försöket att vidmakthålla och ingjuta nytt liv i
den gamla religionen är nyplatonismen*.
I en religion utan dogmer blir kulten huvudsak.
Den grekiska kulten består i bön, rituell sång och
dans, mimiska uppträdanden (ursprunget till
dramat*) samt framför allt i offer, spisoffer (urspr.
innebärande måltidsgemenskap med gudomen) el.
gåvooffer. Bakom kulten skönjes magien.
Åtskilliga till gudakulten anslutna riter äro urspr. magiska,
verkande utan någon guds mellankomst. Likaså
har bönen ofta framgått ur besvärjelsen. Som
kult-.plats är templet av jämförelsevis ungt datum;
tidigast utövades religionsbruken i boningshusen, vid
gravarna el. på något heligt område (tem’eno s) i
det fria. Även kultbilden saknas på ett tidigt
stadium; dess utveckling kan följas från den primitiva
träbilden (xo’anon) till den klassiska konstens
mästerverk i brons, marmor el. guld och elfenben.
Åtskilliga kultbruk ha, som bundna vid bestämda,
årl. återkommande tider, givit upphov till en
festcykel och därmed till en ordnad tideräkning.
Kulten är dels enskild, dels offentlig, nära förbunden
med staten, för vilken dess upprätthållande
framstod som ett livsintresse.
G. i egentlig mening, präglad av homerisk
antropomorfism och rationalism, var icke mäktig högre
etisk lyftning el. att tillfredsställa djupare andliga
behov. Den har likväl förmått alstra en
religiositet med speciell egenart, bottnande i en resignerad
känsla av mänsklig vanmakt i mots. till gudarnas
makt. Den kommer till uttryck i visdomsord som
mede’n agan, ”ingen överdrift!”, el. gnothi seauton’,
”känn dig själv (d.v.s. din begränsning som
människa)!” Den spec. grekiska synden är hybris,
övermod, d.v.s. självförhävelse, förmätet trots mot
den gudomliga världsordningen, huvuddygden
so-frosyn’e, besinningsfull måtta. I samklang härmed
— 1191 —
— 1192 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
