Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk musik - Grekisk mytologi - Grekisk-ortodoxa kyrkan - Grekisk religion (grekisk mytologi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKISK RELIGION
emot använde man instrumental utsmyckning av den
givna sångmelodien; musiken är i första hand
sångmusik, instrumenten (lyra, kithara, aulos) begagnades
huvudsaki. till utbroderande ”ackompanjemang”;
under det grekiska förfallets tid tog dock
instrumentalmusiken överhand. — I de grekiska teoretiska,
akustiska, estetisk-etiska avh. dryftas de
musikaliska problemen med ett allvar och en lidelse, som
låta oss förstå, vilken utomordentlig betydelse
grekerna tilläde musiken. Särsk. upplysande betr. g:s
struktur är den aristoteliska och de efterföljande
skolornas skrifter, som visa oss den grekiska
musikteorien i dess högsta blomstring (Aristoteles,
Kleo-neides, Didymos, Klaudios Ptolemaios, Aristides
Quintilianus, Plutarchos, vilken man tillskriver en
berömd dialog om musiken, Nichomachos,
Dio-nysios och Alypios, den siste särsk. viktig genom
sin beskrivning av den grekiska notskriften, som
var en bokstavsskrift). Den grekiska musikteorien
övertogs i sina grunddrag av romarna, varigenom
den kom att spela en roll även för den kristna
medeltiden.
Grundvalen för g. är tetrakordet (fyratonföljden),
varav två och två utgjorde oktavföljden: P, d’,
c’, h — a, g, f, e (dorisk); d’, c’, h, a — g, f, e, d
(fry-gisk) och c’, h, a, g — f, e, d, c (lydisk); genom
förväxling blev i det medeltida uppåtriktade
tonsystemet oktavföljden på d gjord till den doriska och
den på e till den frygiska, medan den lydiska
place-cerades på f. över och under var och en av de tre
grundskalorna bildas avledda: hyperdorisk (h’—h)
och hypodorisk (a—A), hyperfrygisk (a’—a) och
hypofrygisk (g—G), hyperlydisk (g’—g) och
hypo-lydisk (/—F). Då stränginstrumenten icke hade så
omfattande strängantal, att alla dessa skalor kunde
utföras, transponerades skalorna in i en
omstämning av mittoktaven e’—e (transponeringsskalorna),
utan att de därför bytte namn. — Praktiskt sett
sträckte det grekiska tonsystemet sig från a’ till A-,
i sin helhet bestod detta system av följ, tetrakord:
a’, g’, f, ef (tetrach’ordon hyperboldi’on); C d’, C, h
(t. diezeugmen’on); a, g, f, e (t. mes’on) och e, d, c,
H(+ A) (t. hypäton). I detta system äro de två
översta och de två nedersta tetrakorden
sammanbundna till en enhet (oktavföljd), varemot de två
oktavföljderna inbördes äro åtskilda (mellan h och
a, diaz’euxis); ett särskilt tetrakord d’, c’, b, a (t.
synemmen on) konstruerades för att skapa en
förbindelse här. I detta system med dess oktavföljder,
vilkas förnämsta kännemärke är halvtonens plats
i heltonföljden, igenkänner man visserligen den
rent yttre konstruktionen av medeltidens och
därmed också den nyare musikens tonsystem, medan
innebörden likväl är helt skiljaktig (se
Kyrko-toner). Ännu mera fjärran från den senare
musiken står läran om ”tonsläkte”, en
omstämning av strängarna dels till större avstånd än
helton (1V2 ton, kromatik), dels till mindre avstånd
än halvtonen (U4 ton, enharmonik). — Litt.: C. v.
Jan, ”Musici scriptores graeci” (1895); H. Abert,
”Die Lehre vom Ethos in der griechischen Musik”
(1899); Fr. Bellermann, ”Die Tonleitern und
Musiknoten der Griechen” (1847); K. Fortlage, ”Das
mu-sikalische System der Griechen in seiner
Urgestalt” (1847); F. A. Gevaert, ”Histoire et théorie
de la musique de 1’antiquité” (2 bd, 1875—81); I.
Düring, ”Die Harmonielehre des Klaudios
Ptole
maios” (1930), ”Porphyrios Kommentar zur
Harmonielehre des Ptolemaios” (1932) och ”Ptolemaios
und Porphyrios über die Musik” (1934). E.A.
Grekisk mytologi, se Grekisk religion.
Grekisk-ortodoxa kyrkan, se Grekisk-katolska
kyrkan 1).
Grekisk religion (grekisk mytologi). I
den forngrekiska religionen ha element, tillhörande
de på Balkanhalvön invandrande indoeuropéernas
religion, sammansmält med den icke indoeuropeiska
urbefolkningens religiösa föreställningar, varjämte
grekernas vidhjärtade tolerans och stora
mottaglighet alltid berett väg för påverkningar och lån
från främmande folks religioner. Den av alla
indoeuropeiska folk dyrkade himmelsguden (grek. Zeus)
är sålunda otvivelaktigt en av invandrarna
medförd gudom, Athena enl. nyare forskningar urspr.
en förgrekisk husgudinna, Ares och Dionysos
stamma från Trakien, Afrodite och sannolikt Apollon
från Mindre Asien o.s.v. Detta i förening med
landets geografiska och politiska splittring samt den
grekiska andens rika mångsidighet förklarar det
intryck av brokig mångfald, som erhålles vid studiet
av g. Karakteristiskt är även frånvaron av en
allomfattande kyrka med auktoritativt fastställd
tros-lära, yrkesprästerskap och ordnad
religionsundervisning. Traditionen har ej bevarat minnet av
någon grekisk religionsstiftare, och heliga urkunder
som Bibeln el. Koranen saknas (jfr dock Orficism).
Enl. ett ofta anfört ord av historieskrivaren
Hero-dotos (11:53) ha Homeros och Hesiodos skapat
de grekiska gudarna. De båda skalderna kunna
dock svårligen jämföras med religionsstiftare som
Buddha el. Muhammed, och även om det homeriska
eposet (bl.a. som skolbok) haft den största
betydelse för utformandet av den klassiska religionen,
ger det dock intet sammanfattande och
uttömmande uttryck för g. och har ej heller givit
upphov till dogmbildning.
G. är utpräglat polyteistisk. Vår europeiska
litteraturs äldsta diktverk, det homeriska eposet,
visar den grekiska gudavärlden färdigbildad i den
form, som blivit klassisk. Efter mönstret av
hjältetidens feodala samhällsordning tänkas gudarna, som
dväljas bland molnen på toppen av berget
Olympos, bilda en stat, i vilken Zeus härskar över de
andra gudarna som över en skara vasaller med var
sitt område av naturen el. människolivet som rike.
Det mest framträdande draget hos denna
olympiska gudavärld är den konsekvent genomförda
antropomorfismen (förmänskligandet). Ehuru
odödliga, starkare och mäktigare (dock ej allsmäktiga;
över dem står ödet, molra) äro gudarna skapade
efter människans beläte och det icke blott till sin
yttre skepnad utan även till sitt inre väsen. De
tänka, känna och handla mänskligt, ja, förete även
mänskliga karaktärsfel. Givetvis äro dessa
föreställningar icke ursprungliga utan resultat av en
lång, före Homeros liggande utveckling. Därtill
kommer, att de homeriska dikterna, som skapats
hos jonisk-eoliska kolonister i Mindre Asien och
skildra ett exklusivt samhällsskikt av adliga
riddare, som vittnesbörd om g. endast äga en (lokalt
och socialt) begränsad giltighetssfär. Betecknande
är t.ex., att åkerbrukets gudinna Demeter, en
böndernas gudinna, knappast nämnes hos Homeros.
Vår kunskap om förhomerisk religion möjliggöres
— 1189 —
— 1190 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
