Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekisk religion (grekisk mytologi) - Grekisk-romersk brottning - Grekiskt beck - Grekisk teater - Grekiskt hö - Grekisk tideräkning - Grekiskt kors - Grekland - Geologi och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
står tron på ”gudarnas avund” mot människor med
alltför stor lycka. Representanter för denna
gammalgrekiska religiositet äro t.ex. Herodotos,
Sofok-les och ännu Sokrates. — Litt.: M. P:son Nilsson,
”Olympen” (1918—19), ”Den grekiska religionens
historia” (1921), ”Greek populär religion” (1940),
”Geschichte der griechischen Religion”, 1 (1941),
”Grekisk religiositet” (1946); G. Murray, ”Five
stages of Greek religion” (1925); E. Rohde,
”Psyche” (10 Aufl. s.å.); O. Kern, ”Die Religion
der Griechen” (3 bd, 1926—38); C. Lindskog,
”Grekiska myter och sagor” (1926); W. Nestle,
”Griech-ische Religiosität” (3 bd 1930—34); U. v.
Wilamo-witz-Möllendorff, ”Der Glaube der Hellenen” (2
bd, 1931—32); J. E. Harrison, ”Prolegomena to the
study of Greek religion” (3 ed. 1932); A. P. Dahl,
”Fra Homer til Orfeus” (1940); V. Grönbech,
”Hellas” (4 bd, 1942—45). H.Sj.
Grekisk-romersk brottning, se Brottning.
Grekiskt beck, dets. som asfalt*.
Grekisk teater, se Teater.
Grekiskt hö, art av släktet TrigonelVa*.
Grekisk tideräkning, se Kronologi.
Grekiskt kors, se Kors 1).
Grekland, grek. Hellas’, konungarike i s.ö.
Europa, gränsar i n.v. till Albanien, i n. till
Jugoslavien och Bulgarien, i ö. till Turkiet, omfattar
Balkanhalvöns s. del el. den grekiska halvön med
dess 3 huvuddelar: halvön Peloponnesos,
Mellan-grekland, som i n. begränsas av en linje mellan
Arta- och Lamiaviken, samt Nordgrekland med
de gamla landskapen Epirus och Thessalien. Utom
denna grekiska halvö ingå i G. de n.
kustlandskapen vid Egeiska havet, d.v.s. s. Makedonien
och s.v. Trakien samt talrika öar (Joniska öarna,
Kreta med tillhörande öar och alla Egeiska havets
öar utom Imbros och Tenedos). G. omfattar
129,830 km2 och har 7,335,675 inv. (1940).
Därtill komma de 31/s 1947 införlivade Tolvöarna
med 2,680 km2 och 140,848 inv. (1936). G:s
huvudstad är Aten (499,360 inv. 1938 med förstäder
men exkl. hamnstaden Pireus, som s.å. hade
287,800 inv.). Edg.K.
Innehåll:
Sp.
Geologi och
terrängförhållanden ............1193
Klimat .................1196
Växtvärld ...............U97
Djurvärld ............. 1198
Befolkning och
bebyggelse ................1198
Språk ..................1200
Folkkultur .............1200
Historia ...............1201
Författning ............1225
Förvaltning ............1225
Rättsväsen .............1225
Försvarsväsen .........1225
Vapen och flagga ......1227
Mått och vikt .........1227
Mynt...................1227
Finanser ..............1227
Bankväsen .............1227
Ekonomisk geografi .... 1227
Religiösa förhållanden .. 1233
Undervisningsväsen .... 1233
Tidningar ........... 1234
Litteratur ............1234
Konst .................1237
Litteraturanvisningar .. 1237
Geologi och terrängförhållanden. Den grekiska
halyön består av komplicerat uppbyggda unga
veckberg. Dessa veckningar avslutades i oligocen.
Den nuv. ytgestaltningen är emellertid icke i
första hand beroende av denna
veckningsstruk-tur utan av yngre endogena och exogena
processer. Det nuv. G. är i morfologiskt
hänseende snarast ett landskap upplöst i skällor, som
sedan slutet av oligocen tid har uppstått ur
veckbergen från äldre tertiär genom mycket växlande
vertikala förskjutningar. Det består såväl av
brottstycken av veckbergen och av ungtertiära
skällor i växlande höjdläge som av ännu yngre
sänkor. Vidare finnas peneplanytor samt olika
slags kust- och randterrasser både på de äldre
blocken och på skällorna. Dessa ytor äro i sin tur
förskjutna till olika höjd, tippade, störda på annat
sätt el. sönderskurna av erosionen. En stor del
av G:s berg ha på gr. av sin jämförelsevis stora
höjd ö.h. under den kvartära nedisningen ägt
lokala glaciärer och uppvisa därför i sina högre
delar glaciala terrängformer, ss. karbildningar,
moräner och sjöar. Medan vulkanismen spelar
en obetydlig roll för G:s morfologi, pågå
fortfarande de vertikala förskjutningarna i landets
många gravsänkor och sänkningsfält. G. är
därför det av jordbävningar mest hemsökta landet
i Europa, östalpernas s.ö. fortsättning, det
di-nariska vecksystemet (se karta vid Europa, sp.
1149—50), som stryker genom v. Jugoslavien och
Albanien, fortsätter genom v. G. under namn av
Pindos-kedjan, bestående av ett flertal
parallellkedjor, uppbyggda av krit- och äldre tertiära
kalk- och sandstenar. Det kulminerar med
toppen Smolika (2,574 m ö.h.) i n.v. G., på systemets
ö. parallellkedja, vilken bildar gränsen och
vatten-delaren mellan Thessalien och Epirus. Från
Epirus stryker vecksystemet fortfarande i s.s.ö.
riktning genom v. Peloponnesos. Till detsamma
ansluter sig här en östligare kedja, uppbyggd utom
av de nämnda kalk- och sandstenarna av
kristal-liniska skiffrar. Hela detta västgrekiska bergland
uppfyller de gamla landskapen Messenien,
Arka-dien och Lakonien och når med flera toppar över
2,000 m, t.ex. Hagios Elias i Taygetos (2,409 m).
Det slutar vid halvöns s. kust, som markerar en
brottlinje. Det inre av densamma är väsentligen
uppbyggt av kalksten. Här härskar mångenstädes
karstlandskap med doliner och delvis stora
tek-toniskt betingade poljer. De västgrekiska
kedjorna fortsätta på Kreta, där de anta en rent
ö. riktning och nå sin högsta punkt i
Hypselo-reites (antikens Ida; 2,498 m). De uppfylla ön
helt och hållet och stryka därifrån över
Kar-pathos och Rhodos till Mindre Asien, längs vars
s. kust systemet fortsätter under namn av
Tau-rus. Det västgrekiska berglandet utgör alltså
ett mot s. konvext bågformigt vecksystem, som
förenar de dinariska bergen (Dinariderna) med
Taurus och ofta benämnes Helleniderna. I mots.
till detta v. bergland, som antar en ö. strykning
först s. om den grekiska halvön, uppvisar det
östgrekiska berglandet rent ö. riktning redan på
det grekiska fastlandet. Det uppdelas i 3 zoner:
den n., bestående av Othrys (1,726 m) och Oeta
(2,158 m), är uppbyggd av trias-, jura- och
krit-kalk, hornsten samt serpentin. Den bildar
gränsbergen mellan Thessalien och mell. G., och till
densamma höra mell. Eubea och ön Skyros. S.
härom möter Parnassos-zonen. Den börjar i v.
med den 2,512 m höga kalkplatån Giona och
fortsätter mot ö. med Parnassos (2,459 m),
Helikon (1,749 m), Kithairon (1,411 m). De två
sistn. jämte Parnes (1,412 m) utgöra ett något
sydligare parallellstråk. Parnassos-zonen består
av paleozoiska skiffrar och kalkstenar,
överlagrade av mäktig mesozoisk kalksten. Till densamma
räknas också en del av s. Eubea. Den tredje och
— 1193 —
— 1194 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
