Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning och bebyggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
Medeltemp. för Arsmedelneder
jan. juli börd mm
Thessalonike ............ 5% 2ö?s 545
Patras ................. io?a 27^4 673
Larissa ................ 5?i 27?? 502
Aten ................... 8°? 27?» 392
Korfu .................. IO?4 2Ö?4 1,217
Thera .................. io?4 24?s 362
[J.F.]Edg.K.
Växtvärld. Medelhavsklimatet är ogynnsamt för
skogsvegetationen, och i låglandet torde G. därför
knappast någonsin ägt skog i nämnvärd
utsträckning. Däremot dominera här busk- och
halvbuskvegetationer av samma typ, som i v.
Medelhavsländerna kallas macchia och garrigue. De ständigt
gröna buskarna och risen stå rätt glest med om
sommaren den nakna mineraljorden synlig mellan
individen. Men under regntiden utvecklar sig en
blommande örtmatta mellan buskarna och risen.
Dessa formationer (grek. xerobou’nion) bestå av
Quercus Ilex, Q. coccif’era, myrten, Ar’butus Une’do,
Spar’tium ju’nceum samt arter av Cistus, Smilax,
Philly’rea, Pista’cia, Eri’ca och Junip’erus. Blott
längs vattendragen finnas poppel, pil och
platan samt snår av NeKium Olean’der. Endast
längst i n.v., där torrtiden är kort och den
årliga regnmängden stor, finnas större skogar
av de ständigt gröna Quercus Ilex och Q.
in-fecto’ria. På Peloponnesos med dess långa, torra
och heta sommar är macchian mångenstädes
ersatt av den ännu mera xerofila
frygana-stäppen, bestående av högst V2 m höga, glest
stående, bladfattiga, torniga buskar och halvbuskar
av Astrag’alus-arter, Stachys spino’sa, Poter’ium
spi-no’sum, Verbas’cum spinosum m.fl. På många
ställen uppträda Asphod’elus-arter i sådan mängd, att
man kan tala om en Asphodelus-stäpp. Berglandet
har en gång varit skogrikt, särsk. i v. På
Peloponnesos sträcker sig den mediterrana
vegetationen upp till 600 m ö.h. Därovan vidtaga de
sommargröna ekarnas region, som når 1,000 m. Häri
ingå bl.a. Quercus coccifera, Q. lanugino’sa, Q.
con-fer’ta, Pinus ni gr a och buxbom. Mellan 1,000 och
1,900 m härskar bok-granblandskogar, med
pansartall {Pinus Heldrei’chii) och ädelgranar {Ab’ies
Bo-ri’sii regis och A. cephalo’nica). På torrare
sluttningar är pansartallen ensamrådande. Området mellan
1,900 och 2,300 m består mest av skogar av
pansartall, som här når väldiga dimensioner. Den
alpina heden intager de översta delarna och är
utbildad som gräshed med SesleGia argen’tea och
Festu’ca cylenn’ica. I s. G. går vinodlingen till 1,350
m, medan råg, potatis och korn stiga till 1,400—
1,700 m. I n. G. bestå barrskogarna av Pinus
Held-reichii, P. Lari’cio och P. Peuce samt en del
granarter. Den når i n. G. till 1,500 m ö.h.
Kulturvegetationerna bestå särsk. i s. av olivlundar och
vingårdar. Fikonträdet växer halvvilt överallt i
låglandet. Däremot kräva apelsin-, citron-,
pomerans-och mandarinträden frostfri vinter och riklig
bevattning och odlas därför i större utsträckning
blott på öarna och på v. och s. Peloponnesos. I
samma trakter och även längre mot n. odlas
mandel-, granatäpple- och mullbärsträd. Även på
vete-och rågåkrarna uppe i bergen ser man det sistn.
jämte europeiska fruktträd. Här äro byarna
dessutom omgivna av stora lunder av äpple-, päron-,
plommon-, körsbärs-, valnötsträd.
Kulturlandskapet är i G. t.o.m. mera än annorstädes i
Medelhavs
länderna präglat av terrasskulturen. Platåernas och
massivens sidor äro vanl. branta, och den vilda
vegetation, som kläder dem (macchia, frygana),
är sällan så tät, att den bildar ett sammanhängande
växttäcke. Den lösa jorden sköljes lätt bort, och
för att skydda den har man sedan urminnes tider
terasserat den genom stenmurar, som löpa vågrätt
längs dalsidorna. På varje sluttning kunna finnas
ända till ett 100-tal dylika trappstegsliknande
hyllor el. avsatser. [J.FJIV.
Djurvärlden tillhör den mediterrana provinsen
inom palearktis. Skogens utrotande har dock
starkt inverkat särsk. på den högre djurvärlden
och gjort, att den blivit täml. fåtalig. Ännu
finnas dock kronhjort, rådjur, vildsvin och, fastän
sällsynt, björn (på Pindos), varg och schakal.
På Kreta förekommer besoargeten och på öarna
i övrigt förvildade getter och kaniner talrikt.
Några fågelarter äro endemiska, och ej så få av
de norrifrån kommande flyttfåglarna tillbringa
vintern i G. H.W.
Befolkning och bebyggelse. Inbyggarna i det nuv.
G. äro icke samma folk som antikens hellener.
Särsk. under vissa perioder av medeltiden
uppblandades de med främmande folkelement. Så
invandrade under 500—700-talen stora skaror av
slaver, som sedan vissefligen assimilerades av den
förutvarande befolkningen men som dock kunna
spåras i den nuv. befolkningens karaktär. Under
1300—1400-talen inkommo talrika kristna albaner,
som bildade kolonier i Ättika, ö. Beotien, s. Eubea,
på Korintiska näset, i Argolis och på n. Andros.
I n. G:s berg nomadiserar ett rumänskt
herdefolk, aromunerna*. I Makedonien och Trakien
är den grekiska befolkningen huvudsaki. bosatt
längs kusterna och särsk. i kuststäderna. Längre
mot n. bo bulgarer, i v. Trakien även turkar.
Av hela befolkningen voro enl. 1928 års
folkräkning 96,1 °/o grekisk-ortodoxa trosbekännare, 2 %
muhammedaner, 1,2 °/o mosaiska trosbekännare,
0,6 % katoliker, resten protestanter. De grekiska
judarna ha mestadels under 1500—1600-talen
invandrat från Spanien. Det judiska elementet är
talrikast i städerna, framför allt i Thessalonike.
Under 2:a världskriget har deras antal starkt
decimerats, varvid en del av dem, t.ex. alla från
Kreta, deporterades av den tyska
ockupationsmakten till Polen. Därtill ha efter 2:a
världskriget från G. utvisats o. 23,000 albaner till
Albanien. — G:s genomsnittliga folktäthet är o.
55—57 pr km2 (56,6 enl. census 1940, 55 enl.
beräkning 1938). I folktäthetens fördelning visa sig
märkbara skillnader mellan landets olika delar (se
tab. å sp. 1199). Landskapsvis är folktätheten störst
på Joniska och Egeiska öarna, i mell. G. och Eubea,
minst i n. delarna av landet, i Epirus, Trakien,
Thessalien och Makedonien, medan Peloponnesos’,
Kykladernas, Kretas och Tolvöarnas folktäthet
överensstämmer med hela G:s. I verkligheten äro
skillnaderna ännu större, emedan i alla regioner
befolkningen i första hand är samlad till bäcken
och alluvialslätter. Stora delar av det bergiga
inre landet, i sht Epirus, äro däremot mycket
glest befolkade. Där finnas vidsträckta obefolkade
områden el. temporära betesmarker med
bebyggelse av transhumance-typ.
Lantbefolkningen utgör 2/s av G:s totala be-
— 1197 —
— 1198 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
