Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia - Den geometriska tiden (o. 1100—o. 750 f.Kr.) - Den arkaiska tiden (o. 750—500 f.Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
turgods in över Hellas och befruktade de
kvar-levande resterna av det egeiska arvet. Därmed
började en ny, uppåtgående kulturutveckling, som
med exempellös snabbhet inom ett fåtal
generationer förde grekerna icke blott i jämnhöjd med
utan vida förbi deras orientaliska läromästare.
Ett av de viktigaste bland de nya
kulturelementen var den feniciska bokstavsskriften, som
grekerna på ett genialt sätt ombildade till att passa
deras språk. I besittning av skriften började man
också göra uppteckningar, och därmed inleddes
G:s historiska tid. Listan över Spartas
ämbetsmän, eforerna, började enl. traditionen 757 f.Kr.,
förteckningen över arkonterna i Aten 683,
katalogen över segrarna i de olympiska spelen redan
776 f.Kr. Själva övergångstiden, 700-talet,
återspeglas på ett lysande sätt i de stora diktverken
från denna tid, Homeros’ epos och Hesiodos’
lärodikter. De skildra den geometriska tidens
samhällen i deras slutskede, då den nya tidens
omdanande krafter redan gjorde sig starkt
gällande.
Den arkaiska tiden (o. 750—500 f.Kr.).
Den historiska tidens inledande epok fram till
den stora uppgörelsen med Orienten i
perserrikets gestalt, kallas den arkaiska el. förklassiska
tiden. Det var en period av sjudande rikt liv på
alla områden, politiskt, ekonomiskt, socialt,
religiöst och kulturellt, ur många synpunkter den
grekiska kulturhistoriens rikaste tid. Viktigt är,
att så många städer stodo i första planet. Allra
främst stod väl det joniska Miletos, men vid
dess sida stodo en mängd andra städer, Efesos
och Samos, Mytilene på Lesbos, Chalkis och
Eretria, Argos, Sparta, Korint, Sikyon, Megara,
Egina samt mot periodens slut också Aten. Nu
visade sig följderna av den förnyade kontakten
med Orienten och grekernas egen begynnande
sjöfart. Handeln fick starkt ökad betydelse och
med den andra borgerliga stadsnäringar,
varigenom jordadelns dominans i samhället förlorade sin
självfallenhet. Detta underströks ytterligare genom
införandet (under förra hälften av 7:e årh. f.Kr.)
av penninghushållningen, som skapade
förutsättningar för stora, rörliga förmögenheter, och
genom att hopliterna, det tungt beväpnade
infanteriet, ersatte stridsvagnarna som huvudvapenslag,
varigenom ett betydligt större antal medborgare
än förut kommo att göra aktiv krigstjänst. Nya
socialgrupper fingo därför en sådan ställning i
samhället, att de kunde göra anspråk på andel i
den politiska makten, men samtidigt förvärrades
genom den nya ekonomiska utvecklingen läget
för många andra, särsk. bland den fattigare
jordbrukande befolkningen, och den stränga
skuldlagstiftningen kunde leda till svåra katastrofer för
den enskilde. Genom alla dessa orsaker
uppkom-mo i de ledande städerna komplicerade och
elakartade sociala och politiska kriser, som dels
ledde till adelsväldets fall och ersättande med
samhällsordningar, där förmögenhet och icke
börd fällde utslaget, dels till en storartad
lag-revisions- och lagstiftningsverksamhet, men som
också förde fram handlingskraftiga revolutionära
ledare till makten. Dessa, de s.k. tyrannerna,
utgöra ett av den arkaiska tidens mest typiska
fenomen. De mest bekanta äro från 600-talet
Thrasybulos i Miletos, Periander i Korint och
Kleisthenes i Sikyon samt från periodens slut
Polykrates på Samos och Peisistratos och dennes
söner i Aten. Tyrannerna voro i allm. lysande
statsmän, under vilkas ledning deras städer
upplevde en storartad blomstring. Men just
därigenom upphävdes också förutsättningarna för
ty-ranndömenas fortsatta existens. Dessa blevo
därför sällan långvariga, de voro en övergångsform,
som ledde över till andra författningar, i Aten,
där vi känna utvecklingen bäst, till den klassiska
tidens demokrati (se Aten, historia).
Utvecklingen från kungadöme till demokrati är
den ena huvudlinjen i den arkaiska tidens historia,
den andra tecknas av grekernas väldiga
expansion över Medelhavets kuster, den stora
kolonisationen. Denna var en följd av grekernas alltmer
utvecklade sjöfart men hängde även på olika sätt
samman med den sociala, ekonomiska och
politiska utvecklingen i tiden. Den började i 8:e,
kulminerade i 7:e och upphörde i 6:e årh.
Kolonisterna kommo från många olika håll men de
flesta från de ledande handels- och
sjöfartsstä-derna, Miletos, Chalkis, Korint och Megara.
Ätm. de tre sistn. synas i stor utsträckning ha
varit emigrationshamnar för de innanför liggande
jordbruksdistrikten. De äldsta kolonierna
utsändes från Chalkis, vars storhetstid tillhör 8:e årh.
f.Kr., men sedan Chalkis under förra hälften av
600-talet förött sina krafter i ett långvarigt krig
med sin grannstad Eretria, blevo Korint och
Megara de ledande hamnstäderna i det egentliga
G. Sist inträdde Miletos bland de i stor skala
koloniserande städerna. Utflyttningen riktade sig
dels mot n.ö., dels mot v. Egeiska havets n. kust.
Trakterna kring Dardanellerna och Bosporen samt
Svarta havets stränder försågos med en rad
kolonier, av vilka många fingo stor betydelse och
åtskilliga ännu bestå, ss. Trapezos (Trabzon) på
Mindre Asiens nordkust och Tomis (Constanja)
vid Donaus mynning. Kolonierna i Sydryssland
fingo snart nog en särskild betydelse som
leverantörer av spannmål till storstäderna vid Egeiska
havet. Ryktbarast bland alla kolonierna i n.ö.
blev dock det från Megara grundade Byzantion.
Västerut anlades i Syditalien så många kolonier,
att landet kallades ”Storgrekland”; mest bekanta
äro Taras (Tarent, Taranto), Kroton och Sybaris
på sydkusten, samt på västkusten Elea,
Posei-donia (Paestum) och, äldst och nordligast av alla,
det chalkidiska Kyme (Cumae) med dotterstaden
Neapolis. Sicilien gjordes nästan till en grekisk
ö; här grundades bl.a. Selinus, Akragas
(Agri-gento), Katana (Catania), Messane (Messina)
samt främst det korintiska Syrakusai (Syrakusa),
som blev västgrekernas största och mäktigaste
stad. Att grekerna icke satte sig i besittning av
hela ön, berodde på att fenicierna i Kartago
samtidigt intogo dess västligaste del. Sålunda
uppstod redan från kolonisationens början på Sicilien
den ödesdigra motsättning mellan kartager och
greker, som bestod tills båda parterna dukade
under för romarna. Bortom Italien och Sicilien
grundades endast en betydande grekisk stad, det
joniska Massalia (Marseille) på franska kusten;
vidare grekisk kolonisation i v. Medelhavet
hindrades av Kartago och dess bundsförvanter
etrus
— 1205 —
— 1206 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
