Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia - Den arkaiska tiden (o. 750—500 f.Kr.) - Den klassiska tiden (500—338 f.Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
kerna, vilka behärskade mell. och n. Italien. På
Medelhavets sydkust, mellan Kartago och
Egypten, saknades i stort sett naturliga betingelser
för anläggande av kolonier, men där sådana
fun-nos, på halvön Kyrenaika, grundades den stad,
Kyrene, som givit halvön dess namn. Även i själva
Egypten, i Nil-deltat, fingo grekerna anlägga en
stad, Naukratis, som gengäld för att den 2Ö:e
dynastiens faraoner (se Egypten, sp. 30) hade
grekiska legosoldater att tacka för sin krona. —
Kolonierna organiserades som polis-stater med
samma borgerliga och religiösa institutioner som
hemlandet. Endast Naukratis grundades som
handelscentrum. I de övriga var åkerbruket från
början huvudnäring, men efter hand utvecklade
sig åtskilliga kolonier till betydande
handelsstäder, t.ex. Massalia, Syrakusai och Byzantion.
Kolonierna voro med starka band fästa vid det
gamla hemlandet och bevarade århundraden
igenom sin grekiska karaktär. De utgjorde en
integrerande del av den grekiska världen och ha i
dennas såväl politiska som kulturella utveckling
gjort insatser, som fullt ut kunna jämställas med
moderlandets. För Europas historia har den
grekiska kolonisationen haft en enorm betydelse.
Den har för all framtid bestämt de europeiska
medelhavsländernas etniska och kulturella
struktur och är både med hänsyn till omfång och
följdverkningar en av världshistoriens största och
märkligaste folkrörelser.
De städer, som voro de ledande inom
kolonisationen, voro under 600-talet också de politiskt
viktigaste orterna, i Mindre Asien Miletos, i det
egentliga G. Korint, som under tyrannen
Perian-dros’ (o. 630—585 f.Kr.) ledning upplevde sin
mest lysande storhetstid, då t.ex. handeln på
Italien helt behärskades av Korint. Efter Periandros’
död och tyrannväldets fall strax därefter gick
emellertid Korints makt tillbaka, och på
Peloponnesos uppträdde som ny ledarstat Sparta.
Efter en rad oerhört svåra krig med bl.a. Argos
stod Sparta vid mitten av 6:e årh. som definitiv
segrare och samlade nu de flesta av staterna på
Peloponnesos, däribland Korint, i ett förbund,
varigenom Sparta blev hela den grekiska världens
starkaste militärmakt. Sparta hade tidigare
deltagit i den allmänna grekiska kulturutvecklingen,
bl.a. i kolonisationen (Tarent var spartansk
koloni), men förvandlades genom de långvariga och
bittra striderna till den sträva krigarstat vi känna
från den klassiska litteraturen (se Sparta). Inom
handeln var det därför icke Sparta, som övertog
Korints ledande ställning, utan Aten, där Solon
594 genomförde sina demokratiska reformer och
på 560-talet Peisistratos gjorde sig till tyrann.
Sedan Aten genom att erövra Salamis fått dels
övertaget över Megara, dels också möjlighet att
utnyttja den ypperliga hamnen i Pireus, gjorde
Peisistratos målmedvetet staden till det egentliga
G:s ledande handels- och sjömakt. Genom
kolonier på Egeiska havets nordkust skaffade han
sig guld och skeppsbyggnadsmaterial, genom att
bemäktiga sig kontrollen över Dardanellerna
säkrade han spannmålstillförseln till den växande
staden; i Italien visa också de arkeologiska
fynden, att Aten på Peisistratos’ tid hade besegrat
Korint som handelsmakt.
I Mindre Asien hade grekerna under senare
hälften av 7:e och början av 6:e årh. att kämpa
mot den lydiska stormakten, och det lyckades
efter hand för Lydiens konungar att göra alla
de grekiska städerna med undantag av Miletos
till sina undersåtar. För grekernas
handlingsfrihet betydde emellertid detta förhållande föga, och
i själva verket var Lydien på väg att språkligt
och kulturellt helt helleniseras. Men o. 540 f.Kr.
dukade Lydien under för perserna, och Mindre
Asiens greker blevo därigenom persiska
undersåtar. Perserna erövrade därefter i rask följd
alla Orientens gamla kulturländer och gingo
sedan över till Europa, gjorde Trakien till satrapi
och Makedonien till vasallstat. När nu perserna
blivit herrar över sunden och Egeiska havets
nordkust, föll peisistratidernas välde i Aten (510).
Härigenom fick visserligen Kleisthenes möjlighet
att införa den klassiska atenska demokratien (se
Aten, sp. 659), men samtidigt hotades hela G:s
frihet av den nya persiska världsmonarkien.
Den klassiska tiden (500—338 f.Kr.).
Det persiska hotet utlöstes icke genast i anfall.
Men år 500 gjorde jonerna uppror under ledning
av Miletos och fingo hjälp från Aten. Upproret
kuvades emellertid, och Miletos, som under den
arkaiska tiden hade varit hela den grekiska
världens förnämsta stad, förstördes (494 f.Kr.). 4 år
senare företogo perserna en straffexpedition mot
Aten men blevo slagna av atenarna vid Maraton
(490) och måste dra sig tillbaka. Först efter 10
år satte kung Xerxes i gång det ytterst
omsorgsfullt förberedda anfall till lands och sjöss, som
skulle göra G. till persisk provins (jfr
Perserkrigen). Inför hotet utifrån svetsades emellertid
grekerna samman till gemensamt försvar, och
anfallet misslyckades tack vare styrkan hos Spartas
peloponnesiska hopliter och den atenska flottan,
som i Themistokles fått en genial organisatör
och ledare. Efter den lysande segern över den
persiska flottan vid Salamis 480 f.Kr. och
förintandet av lanthären vid Plataiai följ, år var
grekernas frihet säkrad från persiska angrepp, den
orientaliska världsmonarkiens expansion var
hejdad, och Europa hade ryckt upp till den plats
som ledande världshistorisk faktor, vilken det
sedan hitintills lyckats behålla. Efter de
grundläggande segrarna befriades de mindreasiatiska
grekerna och ingingo med Aten ett förbund, Deliska
förbundet el. första attiska sjöförbundet, till vilket
utom de från Persien befriade städerna nästan
hela Egeiska havets övärld anslöt sig. Sparta
drog sig nu tillbaka från direkta krigsoperationer
mot perserna, men Aten fortsatte fientligheterna
ända till fredsöverenskommelsen av år 448
(Kal-lias’ fred), vari de vunna resultaten bekräftades.
Den stat, som tagit hem vinsten av perserkriget,
var alltså Aten. Det hade genom sitt förbund
fått en maktställning till sjöss, som var fullt
jämförbar med den Sparta hade till lands, och
det 5:e årh:s historia behärskas i fortsättningen
helt av spänningen mellan dessa båda stormakter.
Dessutom fanns i den grekiska världen en tredje
stormakt, Syrakusai. På Sicilien hade i arkaisk
tid under trycket av det ständiga hotet från
Kartago vuxit fram en säregen form av
tyrann-döme, och det var en tyrann i Syrakusai, Gelon,
— 1207 —
— 1208 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
