Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia - Den klassiska tiden (500—338 f.Kr.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
som genom en lysande seger vid Himera (480)
slog tillbaka ett stort angrepp från Kartago, som
hotade de sicilianska grekerna, samtidigt som
perserna angrepo det egentliga G. Gelons broder,
Hieron, vände därefter sina vapen mot etruskerna,
som hotade Kyme och slog dem (474), varigenom
etruskernas maktställning fick sitt första avbräck
och Roms framväxande möjliggjordes.
Atens glanstid var de 50 åren 480—430, den
s.k. pentekontaetien. Aten, som från 460-talet
styrdes av Perikles, blev under denna tid den
grekiska världens största och rikaste stad och
obestridda kulturella medelpunkt. Staden och
framför allt dess borg, Akropolis, pryddes med
monumentala byggnader, konsten nådde med
Fidias sina högsta höjder, på Atens teater
framförde de stora tragedidiktarna sina dramatiska
mästerverk, och i dess politiska institutioner fick
det demokratiska styrelsesättet sin klassiska
utformning. Hamnen i Pireus utbyggdes till den
största vid Medelhavet. Förhållandet till Sparta
var till en början vänskapligt men försämrades
under 460-talets senare år, och på 450-talet kom
det till väpnade sammanstötningar. Aten
försökte nu också skapa en stark maktställning till
lands men misslyckades häri, och 446 slöts en
fred på 30 år mellan Aten och peloponnesierna,
vari Aten avstod från hegemonien till lands. De
följ. 10 åren rådde fred mellan de båda
makterna, men den atenska tendensen att förvandla
sjöförbundet till ett atenskt imperium väckte
mycken bitterhet, och på den peloponnesiska
sidan hade framför allt Korint anledning till
missnöje med Atens maritima maktställning.
Spänningen stegrades efter hand, och 433 utbröt
det 30-åriga peloponnesiska kriget, som slutade
först med Atens fall och sjöförbundets
upplösning 404 f.Kr. Under krigets första skede sökte
de båda olikartade motståndarna genom
utmattning komma varandra till livs men åstadkommo
inga definitiva resultat, och 421 slöts fred på
status quo (Nikias’ fred). Under de följ, åren
fick händelseförloppet i stor utsträckning sin
prägel av Alkibiades’ märkliga personlighet. På
hans initiativ företog Aten 415 ett stort angrepp
på Sicilien, som emellertid slutade med en
fruktansvärd katastrof 413. Härigenom undergrävdes
Atens ställning, men i den fortsatta kampen
mot Sparta, som nu åter blossade upp, vann
dock Aten flera betydande framgångar, till dess
Sparta med .ekonomiskt stöd från Persien
lyckades uppsätta de flottor, med vilka den
spartanske amiralen Lysander slutl. förintade den
atenska sjömakten (vid Aigospotamos 405 f.Kr.).
Aten självt kapitulerade och förödmjukades,
tvangs att riva sina befästningar, utlämna
resterna av flottan, upplösa sitt eget förbund och
biträda det spartanska förbundet.
På Sicilien skred Kartago efter atenarnas
nederlag till förnyat angrepp och hotade att helt
tillintetgöra de grekiska städerna, vilka
emellertid räddades av en ny, stor tyrann i Syrakusai,
Dionysios, som än en gång skapade ett stort
västgrekiskt välde. Under förra hälften av
300-talet var Syrakusai den grekiska världens
starkaste stat. Ty det peloponnesiska kriget hade
varit till obotlig olycka för det egentliga G.
Sparta stod visserligen som segrare men var i
realiteten för svagt för att verkligen kunna
utnyttja sin seger, och några andra stater med
förmåga att överta Atens ledarställning funnos
ej. De mindreasiatiska grekerna kunde
följaktligen icke heller i längden hävda sin frihet.
Persien, som hjälpt Sparta till segern, gjorde
anspråk på överhöghet över dem, och Sparta
måste finna sig i detta. 387 dikterade
perserkungen en fred, Antalkidas’ fred, i vilken
stadgades, att hela Mindre Asien skulle tillhöra
Persien och att samtliga övriga grekiska stater
skulle vara autonoma; Persien och Sparta skulle
gemensamt garantera fredens bestånd. Så hade
resultaten av de stora segrarna 100 år tidigare
helt gått om intet. Mindre Asien var åter
persiskt, och även i de europeiska grekernas
politik hade Persien blivit en dominerande faktor.
Spartas makt gick emellertid alltmer tillbaka och
föll samman fullständigt, när tebanerna under
ledning av Epaminondas, en genial förnyare av
krigskonsten, i slaget vid Leuktra 371 f.Kr.
tillfogade spartanerna ett förkrossande nederlag.
Nu fick Tebe hegemonien i G. och begagnade
den bl.a. till en fullständig nyordning av
förhållandena på Peloponnesos, varvid Sparta
reducerades till en stat av andra rangen. Men
sedan Epaminondas stupat vid Mantineia 362,
var Tebes ledarskap förbi. De politiska
förhållandena i G. utgjorde nu en tröstlös anblick. De
gamla polis-staterna voro icke längre i stånd att
av egen kraft förnya sig själva. I detta tillstånd
av inre vanmakt och persisk dominans tänkte
många greker tillbaka på den forna
storhetstiden, då grekerna stått enade i kamp mot den
persiske arvfienden, och hoppades, att en stark
enare än en gång skulle uppträda och föra
hellenerna till seger. Ett språkrör fingo dessa
tankar i den atenske publicisten Isokrates. Även
de ekonomiska förhållandena voro dåliga. De
långa krigen med deras härjningar hade haft nöd
och fattigdom till följd. Under 300-talets förra
del utvandrade därför många greker från
moderlandet till Italien, och andra skaror sökte sin
lycka i perserkungens tjänst. Starkast bland de
gamla polis-staterna var i själva verket än en
gång Aten, som 378 t.o.m. organiserade ett nytt
sjöförbund, dock utan att kunna återta sin forna
ledarställning som sjömakt. Som kulturellt
centrum hade Aten emellertid snarast fått ökad
betydelse. Dess ställning som litteraturens,
vetenskapens, konstens och den fina bildningens
högborg bestreds av ingen.
De nya signalerna, som Isokrates väntat på,
kommo från Makedonien, agrarstaten n. om
Olympen, som förut knappast räknats med bland
de grekiska staterna men som under loppet av
400-talet alltmer påverkats av den atenska
högkulturen. Dess unge, energiske konung, Filip
II, som tillägnat sig Epaminondas’ krigskonst,
beslöt att göra sitt land till en stormakt och
accepterade dessutom Isokrates’ samlingsprogram,
som denne f.ö. direkt tillställde honom. Han
genomförde också sina planer trots det häftiga
motstånd, som mötte honom just i Aten, där
nu den ryktbare talaren Demosthenes som
polis-, traditionens siste store försvarare förgäves
mo
— 1209 —
— 1210 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
