Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Historia - Efter 1821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
fick träda tillbaka, trupperna hemkallades från
Kreta, och man anropade stormakterna om
medling. I den slutgiltiga freden i Konstantinopel i
dec. 1897 fick G. avträda smärre områden i
Thessalien och förplikta sig att betala
krigsskadestånd. Ett första steg på vägen mot
Kretas förening med G. gav kriget likväl anledning
till, i det prins Georg av G. 1898 av
stormakterna insattes som ståthållare på ön, i vilken
befattning han kvarstod till 1906. G:s inre
historia under 1900-talets första decennium
kännetecknas av täta ministerskiften, som fortfarande
stodo i nära samband med de utrikespolitiska
förvecklingarna. Det var också alltjämt dessa,
som tilldrogo sig det största intresset. I
Ma-kedonien tävlade bulgarisk och grekisk
propaganda om att vinna befolkningens öra för
anslutning, och på olika sätt undersöktes
möjligheterna till Kretas införlivande. En avgörande
vändpunkt medförde den ungturkiska rörelsen
1908 och de oroligheter i skilda delar av Balkan,
som den gav anledning till. En
nationalförsamling på Kreta proklamerade nu anslutning till
G. När den grekiska regeringen vägrade att
intervenera, ägde en militärkupp rum 1909. Den
”militära ligan” kom i besittning av den
verkliga regeringsmakten i landet. Ledaren för den
nationella rörelsen på Kreta, Eluterios Venizelos,
kallades till Aten som politisk rådgivare. Snart
tvangs Venizelos att själv övertaga posten som
ledare för den grekiska ministären. En
nationalförsamling, som inkallades 1911, gav honom ett
kraftigt förtroendevotum. En författningsrevision
ägde rum. Armé och flotta reorganiserades
efter engelskt och franskt mönster. På det
utrikespolitiska området användes tiden till att
förbereda ett krig med Turkiet. Förbund slöts med
de övriga kristna balkanstaterna. I okt. 1912
förklarade G. Turkiet krig (se Balkankrigen
1912—13). Den grekiska politiken var under
tiden närmast före krigsutbrottet ensidigt inriktad
på Kreta, vilket icke minst demonstreras av
Venizelos’ ställning som premiärminister. Redan
före krigsförklaringen hade Kretas anslutning till
G. proklamerats och de båda deputeradekamrarna
sammanslagits. Däremot hade G:s och
Bulgariens rivaliserande intressen främst i Makedonien
skjutits på framtiden. Motsättningen kvarstod,
sedan Turkiet tvingats till en fred, som innebar
avstående av så gott som alla besittningar i
Europa. På det turkiska kriget följde kriget
mellan G. och Serbien å ena sidan, Bulgarien å
den andra. Vid den slutliga freden i London
1914 erhöll G. delar av Epirus, s. Makedonien
och Thessalonike samt öarna i Egeiska havet
utom Tenedos, Imbros och Tolvöarna, vilka
Italien ockuperat under kriget. Under
balkan-kriget hade Georg I mördats 1913. Han
efterträddes av sonen Konstantin I. Vid 1 :a
världskrigets utbrott önskade den tyskorienterade
konungen bevara landets neutralitet, medan
Venizelos och hans liberala parti ville fullständig
anslutning till västmakterna och, om det visade
sig nödvändigt, angrepp på Bulgarien. Efter
hand som England allt kraftigare yrkade på
G:s hjälp för att anfalla Dardanellerna, steg den
politiska spänningen i landet. Venizelos anslöt
sig 1915 till de engelska kraven, stödd av
deputeradekammarens majoritet. Konstantin
avskedade då Venizelos och upplöste kammaren.
Under den följ, tiden försökte han olika utvägar
för att bevara neutraliteten. Venizelos bildade 1916
en mot konungen oppositionell regering i
Thessalonike. Kort därpå avbröto England och
Frankrike förbindelserna med Konstantin, som
tvangs att abdikera 1917. Han begav sig till
Schweiz, och hans andre son, Alexander I,
utropades till konung. Venizelos återvände till
Aten, och krig förklarades mot Tyskland, Turkiet
och Bulgarien. 250,000 man grekiska trupper
deltogo i offensiven mot Bulgarien 1918. Genom
freden i Sèvres i aug. 1920 erhöll G. större
delen av Trakien samt av Turkiet Smyrnaområdet
i Mindre Asien. Det sistn. förvärvet blev av
ödesdiger betydelse för G:s politik under de
följ. åren. Genom Smyrnas anslutning till G.
hade de grekiska enhetssträvandena fått fast fot
bland grekerna i Mindre Asien, och G. drevs
av samma motiv, som lett dess politik sedan
befrielsen, till fortsatt expansion på turkisk
bekostnad. Härvid var man emellertid beroende
av stöd från de europeiska stormakternas sida.
De forna allierades välvilja förverkades delvis
genom en inrikespolitisk händelse 1920.
Venizelos hade förlorat folkets förtroende, och
missnöjet mot honom underblåstes av den avsatte
Konstantins agenter. Konung Alexander dog i
okt., och hans yngre broder Paul vägrade att
mottaga kronan. Resultatet blev, att
Konstantin I återvände, medan Venizelos gick i
landsflykt. Konung Konstantins enda medel att
bevara folkets nyvunna förtroende var att följa
stämningen och med kraft fortsätta de
påbörjade erövringarna i Mindre Asien med
utgångspunkt i Smyrnaområdet. De erbjudanden om
medling och underhandlingar, som gjordes av
England, Frankrike och Italien, förkastades, och
Konstantin begav sig själv till
krigsskådeplatsen. På sommaren 1922 ledo emellertid de
grekiska trupperna ett avgörande nederlag mot
turkarna, som brände Smyrna. Misslyckandet i
Mindre Asien hade omedelbara följder.
Konstantin måste ånyo gå i landsflykt, och hans äldste
son Georg II sattes på tronen. De ansvariga
för krigspolitiken avrättades. Venizelos återfick
förtroendet och deltog i fredsförhandlingarna
mellan Turkiet och G. i Lausanne 1923. Genom
fredsslutet fick G. avträda vad som tidigare
vunnits i Mindre Asien jämte ett område i
Trakien med Gallipolihalvön. Men krigets
misslyckande hade även andra inrikespolitiska följder.
G. fick från Mindre Asien mottaga 1,400,000
grekiska flyktingar. De kommo att utgöra ett
problem av stora mått och bidrogo väsentligen
till de finansiella svårigheter med därav följande
inre oroligheter, som utmärka G:s historia fram
till efter 2:a världskriget. 1923 tvangs Georg II
inför risken av ett inbördeskrig att abdikera,
och amiral Konduriotis blev regent med
Venizelos som premiärminister. Officerarna begärde,
att republiken skulle proklameras, men
Venizelos krävde folkomröstning. Han tvangs i denna
konflikt att ånyo lämna landet. En följande
folkomröstning (1924) uttalade sig med stor majori-
— 1219 —
— 1220 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
