Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Litteratur - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKLAND
sjungande ton överallt, där grekiskt språk
talades. När de uppkommit, är omöjligt att säga,
till sitt innersta väsen torde de gå tillbaka till
antikens sista århundraden, och de ha under
tiderna omskapats och utformats. De härröra från
anonyma folkliga skalder och utgöra det mest
omedelbara uttryck vi äga av nygrekisk anda
och föreställningsvärld. Man möter här urgamla
sagor och legender, ofta episkt framställda,
historiska händelser, uttryck för folkets sorg och
glädje; mest berömda äro de s.k. kleftsångerna,
som skildra de grekiska frihetskämparnas strid
mot främmande inkräktare, särsk. turkarna, och
som i många fall gå tillbaka på de gamla ur
Akritas-eposet uppkomna Akritas-sångerna.
Metern är jamber och trokéer; vanligast är den
femtonstaviga jamben. Dessa sånger tillhörde hela
folket, de präglas av en stark naturkänsla, av
en mild melankoli över livets korthet, av en
dramatisk och gripande avslutning och av en
plastisk och förnäm måttfullhet. — Nygrekisk
konstpoesi såg under medeltiden dagen på
Cypern och Rhodos, men det var framför allt på
Kreta, som man under medeltidens sista
århundraden och tiden därefter möter litterära alster
av högt värde, vilka kunna betecknas som den
kretensiska renässanslitteraturen.
Hit höra diktverk som ”Abrahams offer”, ett
gripande drama med bibliskt motiv men i
grunden en hyllning till den grekiska familjekänslan,
”Eritokritos”, ett romantiskt kärleksdrama med
en hyllning till vänskapen, ridderligheten och
fosterlandskänslan, och ”Den vackra herdinnan”,
en kärleksdikt med tragiskt slut. Den poetiska
inspirationen på Kreta gick sedan i arv till de
joniska öarna, dit många kretenser utvandrat,
sedan deras ö erövrats av turkarna. Den
förnämste representanten för och den egentlige
nyskaparen av den moderna nygrekiska litteraturen
är Dionysios Solomös (1798—1856), som
anknöt till poesien och på ett formfulländat
språk gav inspirerade uttryck åt sin kärlek till
landet och folket. Hans mest kända dikt är
hans som G:s nationalsång alltjämt sjungna
”Frihetssång”. Uppburna skalder av denna joniska
skola äro också Andreas Kålvos (1792—
1867) och Aristoteles Valaoritis (1824—
79), vilkas diktning bär på en stark känsla för de
fosterländska värden, som lågo i minnena från
befrielsekriget och den sekellånga kampen mot
turkarna och misstron mot främmande
inblandning i G:s liv. — I Aten framträdde under större
delen av 1800-talet efter landets befrielse en i
stort sett tom och intetsägande litteratur, präglad
av en fadd och epigonartad romantik, vilken
sökte sina mönster i antiken el. i samtida
europeisk litteratur; skriven på den arkaiserande
ka-tareüousa saknade den egentlig kontakt med rent
grekiska tankegångar och grekisk känslovärld. En
förnyelse kom med Kostis Palamäs (1859
—1943), det förnämsta litterära namnet i G. kring
sekelskiftet, som tog starka intryck av det
slutande 1800-talets naturalism men också
inspirerades av den inhemska folkpoesien. I sina mest
betydande verk, ss. diktsaml. ”Mitt fosterlands
sånger”, diktcyklerna ”Konungens flöjt” och ”De
tolv sångerna om zigenaren”, framträdde han som
en varm patriot men också som en humanist med
universell åskådning; hans lyrik är fylld av
metaforer, symboler och bilder, skimrande och
färgstarka men fast förankrade i folkvisans tongångar.
Palamäs kan icke sägas ha bildat skola, men
han visade vägen för en utomordentligt rik
litterär produktion i dagens G., som kan sägas
företräda alla slags strömningar och idériktningar,
över alla höja sig två betydande gestalter, som
i viss mån kunna betecknas som G:s andliga
ledare av i dag, Angelos Sikelianös (f.
1884) och Niko Kazantzäkis (f. 1885).
Sikelianös är ej endast ett lyriskt geni utan också
en djuppejlande ande, som vill fånga de olika
nyanserna i människosjälen och påvisa dennas
samhörighet med naturen och det gudomliga. Man
möter i hans lyrik, t.ex. i diktcyklerna ”Prolog
till livet” och ”Guds moder”, en mystiker,
initierad i orfiska och eleusinska traditioner och
förtrogen med antikens skönhets- och känslovärld.
I t.ex. diktcykeln ”Grekernas påsk” strävar han
efter en syntes av antik panteism och kristen
mystik, och kristendomen är för honom en
utveckling av de hemliga lärorna från Eleusis och
Asien. I viss mån liknande tankegångar möter
man i hans större versifierade tragedier
”Sibyllan”, ”Dedalos på Kreta”, ”Kristos i Rom” och
”Digenis’ död”. Det ligger något av urgammal
bysantinsk-grekisk mystik i hans verk; han är en
säregen och lysande representant för grekisk
mentalitet med dess okuvliga individualistiska
frihetsbegär och dess kärlek till det hemlighetsfulla
och outrannsakliga. — Kazantzäkis vill i sina
talrika reseskildringar från olika länder i Europa
och Asien fånga det andliga livet i dess skiftande
uttrycksformer, och i sina otaliga dramer med
historisk bakgrund men med modernt idéinnehåll
hävdar han ett slags fatalism, i det han gör
gällande, att kampen för ett mål är ett
självändamål och att i själva hopplösheten i kampen
ligger storheten i det mänskliga modet. Mest
berömd är hans monumentala ”Odisia”, en forts,
på Homeros’ Odyssé, som skildrar Odysseus’
sista och stora resa men som också innesluter
förf:s egen filosofi om människans längtan efter
friheten och hennes insikt om omöjligheten att
nå den. — Skönlitteraturen flödar mycket rikt i
våra dagars G., och om man hos vissa yngre
skalder möter en viss påverkan från
västeuropeiska förebilder, ss. Mallarmé och Eliot, märker
man dock i stort sett en strävan att frigöra sig
från främmande element och söka fånga den
rent grekiska traditionen, sådan denna utbildats
under landets tretusenåriga kamp mot öster och
väster. Man möter representanter för den
symbolistiska poesien som Apöstolos M el
a-chrinös och G. S e f é r i s, samt surrealister
som Odysseus Elitis; bland prosaisterna
märkas stilister som Pantélis Preveläkis
och Fötis Kontöglous, naturalister som
Strätis Mirivilis och M. Karagåtsis,
romantiker som G i o r g i o s Theotokäs,
Ilias Venézis, Angelos Terzäkis,
T han ä si Petzälis, analyserande
psykologer som Kosmäs Pol i tis och Thräsos
Kastanäkis. B.Ks.
Konst. Ang. den förhistoriska tiden se Egeisk
kul
— 1235 —
— 1236 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
