Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grobin - Grobladsläktet - Grobladsnätfjäril - Grobladväxter, groväxter - Groda - Grodd - Groddbakterios - Groddbana - Groddblad - Groddblåsa - Groddbrand, rotbrand - Groddbräcka - Groddbräken - Groddfläck - Groddjur, amfibier, batrachier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GROBLADSLÄKTET
Grobladsläktet.
a kämpar, b groblad, c spetsgroblad.
gravar här äro talrika, anses fyndet vittna om att
en gotländsk koloni funnits i närheten. De övriga
gravfälten, som ligga ö. och n. om staden, bestå
av högar med gravgods av närmast mellansvensk
typ från 650—800 e.Kr. Då vidare i G. finnas
lämningar av en förhistorisk borg, där företagna
grävningar bragt i dagen bl.a. ett svenskt lerkärl från
600-talet, har slutsatsen dragits, att det forntida
G. utgjort en svensk stadsanläggning, liknande
den vid Birka, ehuru betydligt äldre. —- Litt.: B.
Nerman, ”När Seeburg upptäcktes” (i ”Jorden
ger”, 1931). G.Em.
Grobladsläktet, Planta’go, av fam. grobladväxter,
är med sina o. 250 arter utbrett över hela jorden,
mest inom de tempererade områdena. De äro
1-el. fleråriga örter, sällan halvbuskar med
rosett-ställda enkla, helbräddade el. parflikade blad,
oansenliga blommor med 4 ståndare och kapsel, som
öppnar sig med lock. I Sverige förekomma 6
arter, av vilka några äro allmänt utbredda. P. major,
groblad, har breda blad och växer på odlade
ställen, sjöstränder m.m. Den var förr mycket
använd som läkeväxt mot blödningar. P. med’ia,
kämpar, kämpegroblad, rödkämpar,
förekommer i hela landet, dock uteslutande på kalkrik
jord. Dess blad äro håriga, ståndarna ha lila
strängar och vita knappar. Vanlig är också
spetsgroblad, P. lanceola’ta, på torra
marker. På havsstränder förekomma P. marifima,
sutt, gulkämpar, och P. Coro’nopus, k r å
k-s u 11. Blott på Öland, i s.k. alvarvätar, växer P.
tenuiflo’ra, dvärgkämpar. — Jfr Loppfrö. W.
Grobladsnätfjäril, art av släktet nätfjärilar*.
Grobladväxter, groväxter, Plantagina’ceae,
fam., bildande ordn. Plantagina’les, med över 200
arter, fördelade på 3 släkten, av vilka Planta’go
(grobladsläktet) och Littorell’a (strandprylsläktet)
förekomma i Sverige. G. äro örter el. halvbuskar
med 4-talig, oansenlig blomma och lockkapsel
el. nöt.
Groda, dumt el. felaktigt yttrande. Betydelsen
har utvecklats i anknytning till folksagomotivet
om den elaka dottern, ur vars mun grodor
hoppade, när hon talade.
Grodd, bot., se Växtämne.
Groddbakterios, se Betsjukdomar.
Groddbana. Varje individs könsceller
härstam
ma direkt från föräldrarnas könsceller. Av de
två celler, som bildas vid den befruktade
äggcellens första delning, ger den ena genom fortsatta
delningar endast rent vegetativa celler, medan den
andra blir modercell för både vegetativa och
generativa celler, av vilka de senare slutl. giva
upphov till könscellerna. Man kan därför tala om en
sammanhängande könscellbana el.
groddbana, som förbinder den befruktade äggcellen
(zygoten) med könscellerna (gameterna). Hos en
del djur kan denna g. följas genom
embryonalutvecklingen, därför att cellerna i g. genom sitt
utseende skilja sig från de övriga cellerna. Även
när inga synbara cellskillnader förekomma, finns
ändå alltid en g. Könscellerna uppstå alltså ej från
kroppscellerna utan äro sidoordnade dessa. Mng.
Groddblad, se Embryologi.
Groddblåsa. 1) Dets. som blas’tula (se
Embryologi). — 2) Äldre benämning på kärnan i ägget.
Groddbrand, rotbrand, en sjukdom hos
groddplantor av vissa växter, i sht betor, kål,
lövkojor och många baljväxter (se Betsjukdomar).
Groddbräcka, bot., art av stenbräcksläktet*.
Groddbräken, bot., art av släktet Asple’nium*.
Groddfläck, benämning på kärnkroppen
(nucle’-olus’) i äggets kärna.
Groddjur, amfibie r, batrachier,
Am-phib’ia (Batrach’ia~), den lägst stående klassen bland
landdäggdjuren, omfattar växelvarma,
luftandan-de former med mjuk, slemmig hud. Äggen (endast
några få arter föda ungar) läggas vanl. i vatten,
och larverna genomgå under sin utveckling en
förvandling. G. uppvisa i sin byggnad flera drag,
som peka hän på en närmare släktskap med
fiskarna. De andas således på larvstadiet, några under
hela livet, med gälar, och liksom hos fiskarna
finnas icke några fosterhinnor. Larverna ha
hudsinnesorgan, som likna fiskarnas sidolinjeorgan.
Kroppen är, utom hos de sjärtlösa g., långsträckt med
väl utbildad stjärt, i vilken muskulaturen uppvisar
den för fiskarna vanliga anordningen. Den
pigmentrika huden, som endast löst är fästad vid
underliggande vävnader, är tunn, mjuk och rik på
körtlar, som avsöndra ett slemmigt och giftigt
sekret. Hornlagret är svagt utbildat, och blott hos
maskgroddjuren och de utdöda stegocephalerna
finnas fjällbildningar.
Skelettet är svagt med stora
broskpartier, särsk. i
kraniet och kotpelaren.
Kotorna äro vanl. många till
antalet, hos de stjärtlösa
g. dock blott 9. Hos dessa
sammansmälta
stjärtkotorna till ett mellan de
båda förlängda höftbenen
beläget, enhetligt ben,
svansbenet (0/ coPcygis).
Blott 1 korskota finnes,
och de korta revbenen nå
aldrig bröstbenet. I
extre-miteterna, som inom de
olika grupperna äro olika
utbildade och stundom helt
saknas, återfinnas samma
ben som hos de högre
ryggradsdjuren. Andnings-
Genomskärning av
grodhjärta.
a hj ärtkammare, b högra
och c vänstra förmaket,
d klaff vid mynningen
mellan kammaren och
förmaket, e mynning till
pulsådrorna.
— 31 —
— 32 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
