Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grünewald, Isaac - Grünewald, Matthias (Mathis Nithardt) - Grünfarb, Josef - Gryning - Grynna - Grynsopp - Grünwedel, Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÜNEWALD
de trädet” (Norrköpings museum), en parafras
över miljön vid Berns, Stockholm. Lysande
röda färger flöda såväl här som i ”Ivan i röd
interiör”, och de klinga mot starkt grönt och
violett på Nationalmuseums utmanande
helfigurs-porträtt av författarinnan Ulla Bjerne i byxkjol,
väst och jacka (1916). Roligare än sistn. något
mannekängaktiga figursak är porträttet av
skådespelerskan Tollie Zellman från 1919,
improviserat i lätt karikatyr med krapprött mot gult.
Genom sådana festligt ytdekorativa och
schvung-fulla målningar, stundom återgivande mondänt
restaurangliv, införde G. framför andra i vår
konst fauvismens internationella, högröstade
arabeskstil, perspektiviskt fri och något
deformerande, lätt övergående i nonchalant artisteri.
Ungdomsperiodens ”matisseri” fick emellertid
färg av hans judiska, brinnande
konstnärstemperament och flödande, delvis orientaliskt sensuella
fantasi, som efter 1920-talets inbrott så säreget
skulle prägla illustrationerna till Levertins ”Kung
Salomo och Morolf” och, i det stora formatet,
G:s dekorationsarbeten för scenen. Som
teaterdekoratör kom G. måhända att göra sin
märkligaste insats; Stockholms-operans
sensationsom-strålade premiär på ”Simson och Delila” i jan.
1921 blev genom G:s passionerade färg- och
formprakt, antagl. påverkad av ryssen Baksts
teaterexotism, epokgörande för modern
teateruppsättning i Sverige.
Från denna tid daterar sig konstnärens
genombrott hos publiken, vilken nu icke längre i
honom såg företrädesvis, för att tala med kritikern
Brunius, ”inkarnationen av det fräckt nymodiga”
i måleri och konstdebatt. Till hans snabbt
stigande anseende bidrog främst en märkbar
omsvängning i hans stafflimåleri. Under förnyade
vistelser i Frankrike började G. näml, lägga bort
sin lekfullhet och i stället beflita sig om
verk-lighetsstudium och formstadga, om mera
individualiserat uttryck och mera must i färgen,
samtidigt som djupdimensionen efter hand vann
hans intresse, medförande rumsverkan och plastik.
Redan porträttet av Paris-konstnären Pascin
(1921, Göteborgs konstmuseum) låter ana
förändringen mot något lugnare och solidare, och
ett mästerverk med en avvägning nästan i Manets
stil är ”Negerkock” (1924, Nationalmuseum). Ett
par något senare mansporträtt, föreställande
konsthandlaren A. Basler och stadsfiskal L. Stendahl,
ha en fyllig impastoteknik, tydande på
bekantskap med Segonzacs och kanske även Derains
måleri vid samma tid, och vissa kvinnobilder
förete ett slags dramatisk monumentalform. Helt
för sig själv står det asketiska, mera
förandligade porträttet av Sigrid Hjertén från 1931,
närmast en teckning med några lätta gråtoner;
bredvid denna mycket artistiska bild av första
hustrun ter sig ett virtuost målat självporträtt
med cigarr köttigt på ett något cyniskt sätt.
En liknande, mera förståelig oblyghet röjer akten
”Marockanskan”, tecknad liggande med skicklig
förkortning. Åtskilliga av G:s övriga målningar
från sista perioden, särsk. vissa stilleben, bära
spår av överproduktionens förflackning el. av
publikmässiga effekter. Resestudierna från
1920-talet och något in på nästa decennium, gärna
— II5 —
utförda i gouache el. akvarell, höra däremot till
det charmfullaste i G:s konst, som vanl. bländar
mer än den värmer. Bland dekorativa arbeten
märkas, utom lysande scenbilder och
kostymskisser för olika teatrar, vägg- och takmålningarna i
Konserthusets lilla sal (1926) och
”Prometeusmy-ten” (1928) i Tändstickspalatset, Stockholm. —
G., som 1932—42 var lärare vid Konsthögsk. (prof,
från 1938), utgav 1944 ”Matisse och
expressionismen”. G. omkom jämte andra hustrun vid en
flygolycka i maj 1946. — G. m. 1) 1911—35
målarinnan Sigrid Hjertén, 2) 1938 Märta Grundell.
— Litt.: ”1. G.” (1934) och katalogförord till
minnesutställning (1948) av S. Strömbom; F. Holmér,
”Det sjungande trädet” (i ”Tidskr. för
konstvetenskap”, 1947). H.Ge.
Grü’newald [-valt], M a 11 h i a s, eg. Mathis
N i t h a r d t, tysk målare (o. 1460—1528), näst
Dü-rer epokens störste tyske målare. Kunskapen om
honom är mycket knapp. Man har påvisat
inflytanden från bl.a. ”Hausbuchmeister” och Holbein d.ä.
och förmodat en viss bekantskap med holländsk
och italiensk konst, men något direkt
elevförhållande har icke kunnat bevisas. G:s självständighet
gentemot hela det samtida måleriet är i själva
verket förbluffande. Han kännetecknas av en
starkt personlig, dramatisk och intensiv
uppfattning, buren av en lidelsefull religiositet. I sht
hans färg, glödande röda och gula, klara gröna och
blå toner, djärvt men utsökt sammansatta, ofta mot
mörk bakgrund, giva åt hans bilder en
expressionistisk uttrycksfullhet, som låtit honom röna en
allt större uppskattning och förståelse i vår tid.
Hans huvudarbeten äro: Isenheimaltaret i Colmar
(2 par rörliga och 1 par fasta flyglar samt
pre-della), en korsfästelse i Karlsruhe, Mauritius’ och
Erasmus’ disputation i München samt delar av
ett Maria-altare i Stuppach och Freiburg. —
Bilder se nästa uppslag. — Litt.: M. J.
Fried-länder, ”G:s Isenheimer Altar” (1908), ”Die
Zeich-nungen von M. G.” (1927); W. K. Zülch, ”Der
historische G.” (1938). G.S.
Grünfarb, Josef, violinist (f. 27/s 1920),
utbildades hos Carl Garaguly och vid Musikhögsk.,
anställdes vid Konsertföreningen 1943 (från 1946
som 3:e konsertmästare). G. tillhör även
radioorkestern som konsertmästare och är en
eftersökt kammarmusiker. G. har medverkat som
solist med orkesterföreningarna i Stockholm,
Göteborg, Helsingfors och Oslo samt vid
internationella musikfestspel i Amsterdam (1948). Hans
avancerade teknik och väl utbildade sinne för
rytm ha gjort honom särsk. lämpad att tolka
moderna violinkonserter, t.ex. av Chatjaturjan,
Prokofjev och K.-B. Blomdahl. På sin repertoar
har han även Brahms’ och Sibelius’
violinkonserter. Jenny Lind-stipendiat 1945. B.Hgn.
Gryning, se Skymningsfenomen.
Grynna, i vissa delar av Sverige (framför allt
längs östkusten ned till Östergötland) och Finland
benämning på (mindre) undervattensgrund.
Grynsopp, svampart av släktet rörsoppar*.
Grü’nwedel, Albert, tysk orientalist och
arkeolog (1856—1935), 1904—20 föreståndare för
den indiska avd. vid Museum für Völkerkunde
i Berlin, företog jämte G. Huth grävningar vid
Idiqutschahri i Turfan i östturkestan och 1906—07
— 116 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
