Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönland - Geologi - Terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÖNLAND
”ketillidiska” i s. (med tidigare utnyttjade
koppar-och grafitförekomster), den ”nagssugtoqidiska”
kring Nordre Strömfjord och den ”agpatidiska” i
n. (med marmorförekomster vid Marmorilik; jfr sp.
188). Den ketillidiska veckningen synes vara äldst.
S.ö. G:s arkeiska bildningar ha likaledes präglats
av bergskedjeveckning. Efter ketillidernas
nedbrytning avsattes Gardar-formationens bergarter:
igalikosandstenen, porfyrer, de kända
nefelinsyeni-terna i Julianehaabdistriktet och vid Arsukfjord
och förmodligen även massiv av syenit i s.v. och
s.ö. G. Kryolit- och magnetitförekomsterna vid
Arsukfjord höra sannolikt till denna period. — Av
andra prekambriska avlagringar må nämnas
Thule-formationen längs nordkusten, Eleonora Bay- och
Petermann-formationerna i ö. G. — övergången till
paleozoicum markeras av fossila moränavlagringar:
tilliter i Kejser Franz Josephs Fjord-området. Dessa
överlagras av kvartsit med pseudomorfoser av
stensalt, och härefter följa marina, fossilförande
sediment från kambrium och ordovicium. Man har icke
funnit avlagringar från övre ordovicium och
gotlan-dium i ö. G. — Före devonsedimentens bildning
satte huvudfasen av den kaledoniska veckningen in
i n.ö. G. Efterverkningar av veckningen spåras
fram till mellersta devon, och en mäktig
bergskedja bildades från Scoresby Sund till Nordost
Rundingen. — I n. G. är lagerserien från den
äldsta delen av paleozoicum mera fullständig; där
finnas marina avlagringar från nedre kambrium
till gotlandium. De äro ibland mycket fossilrika,
och faunan visar delvis släktskap med amerikanska
former. Längs nordkusten finns en veckningszon,
vars ålder ännu är okänd. — Devonavlagringar
förekomma i Kejser Franz Josephs Fjord-området
i en zon ö. om kambrium—ordovicium.
Formationen är väsentligen utformad som old red
sandstone. Mäktiga konglomeratlager äro avsatta,
och man finner även spår efter en kraftig
vulkanism. I sandstenen har man funnit välbevarade
rester av pansarfiskar, lungfiskar och stegocefaler
(fyrbenta fiskar). Undersökningen av dessa har
starkt bidragit till en ökad förståelse för
ryggradsdjurens inbördes släktskap. — I äldsta
karbon förekomma även sötvattenssediment:
sandsten och lerskiffer med tunna kollager och rester
av jättelika ormbunkar, lummer- och fräkenväxter.
Under sista delen av karbon och under perm
sänktes landet: man finner från dessa tider marina
sediment med bl.a. brachiopoder, koraller och
ammoni-ter, och sänkningen har satt in från Davy Sund i
Östgrönland till ö. Peary Land. (Vid Davy Sund
har man 1948 funnit blyglans i gångar, som
genom-sätta paleozoiska sediment.) — Avlagringen av
marina sediment i ö. G. fortsatte utan avbrott i
mesozoicum. Man finner triasbildningar från
Scoresby Sund till Clavering ö. Särsk. ammoniter äro
framträdande; de visa släktskap med
Himalaya-former. En rik fiskfauna, ganoider och kvastfeningar,
besläktade med former från Madagaskar, har
påvisats, och tillika förekomma stegocefaler. I
kontinentala avlagringar från övre trias—nedre jura på
Jameson Land har man funnit en rikhaltig flora,
delvis med växter av paleozoisk prägel men också
med former som kottepalmer och barrträd. Kol
förekommer på en del ställen och användes lokalt. —
Under loppet av jura- och kritperioderna kom
havet att täcka allt större områden av n.ö. G.
Mindre områden med sediment från krittiden ha
påträffats spridda längs kusten från
Kangerdlugs-suaq till Nordost Rundingen. Av fossil finner man
bl.a. musslor, ammoniter och emellanåt rester av
i fisk- och svanödlor. — Också i v. G. i området
Disko—Nügssuaq—Svartenhuk finnas såväl
kon-j tinentala som marina avlagringar från krittiden.
De äldsta växtförande lagren ha samma karaktär
som juraperiodens, men i yngre avlagringar bli
blomväxter övervägande. Årstemp. synes ha varit
upp till c:a 250 högre än nu för tiden, och
klimatet har under kulminationen närmast varit
subtropiskt. Åtskilliga goda brunkolsförekomster
äro kända; från Qutdligssat på Disko fylles
nästan hela G:s behov. Från övre krita finnas
mäktiga lager av marina bituminösa skiffrar.
Jordgasen från dessa har medfört bildandet av
j slamvulkaner, som äro karakteristiska för många
: petroleumområden i världen. Fossilen visa, att
krittidens hav först har haft förbindelse med
Amerika och senare med Europa, överst i
lagerserien finnas skiffrar från danien med liknande
former som i Danmark och Skåne. —
Avlagringen av marina bituminösa skiffrar fortsatte
under tertiärtiden (på Nügssuaq), men man
finner även sötvattensavlagringar med en rik flora,
som nästan motsvarar vår tids. Både i yngre
krita och äldsta tertiär har man funnit marina
lager av aska, de första tecknen på den mäktiga
vulkanism, som snart skulle sätta in. —•
Basalt-formationen täcker stora delar av
Disko—Nügssuaq—Svartenhuk-området i v. G. De understa
lagren bestå av marin tuff, överlagrad av basaltbreccia,
som sannolikt har stelnat under vattnet. Häröver
följer platåbasalten: lavaströmmar, som brutit
fram och stelnat på land. Ultrabasiska bergarter
förekomma, och på en del ställen finns telluriskt
järn. Formationen har en mäktighet av åtskilliga
km och finns även på ö. kusten, där området
från Kangerdlugssuaq till Scoresby Sund är
uppbyggt av basalt, som även förekommer på flera
ställen n. om Scoresby Sund, på Pendulum-öarna
och Shannon ö. Flera plutoniska centra ha
påvisats både i ö. och v. G. Lager med växtfossil
ha påträffats mellan lavaströmmarna, och vid
Kap Dalton finnas marina sediment. — Under
istiden bredde inlandsisen efter hand ut sig över
hela G.; ändmoränerna bildade de bekanta
fiskbankarna v. om G. Efter hand drog sig isen
tillbaka, och landet höjde sig; de äldsta
strandlinjerna ligga intill 200 m ö.h. Skalavlagringar
visa, att klimatet efter isens största utbredning
varit underkastat starka växlingar. Numera
sänker sig landet åter. Den relativa sänkningen är
vid Godhavn 1 cm pr år. — Vid företagna
pre-cisionsmätningar har man ännu icke kunnat
påvisa G:s av A. Wegener antagna
kontinentalförskjutning mot v. R.Bd.
Terrängförhållanden. Som helhet är G. ett
högland, en horst, begränsad av förkastningar
på alla sidor, och bergen resa sig ofta till stor
höjd omedelbart innanför kusten. G:s högsta
punkt är Gunnbjörns Fjæld (3,700 m ö.h.), men
åtskilliga punkter nå över 2,000 m, så bl.a. Mount
Forel (3,440 m) och Petermann Bjerg (2,933 m).
bägge i östgrönland; i Västgrönland ligger
— 169 —
— 170 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
