Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grönland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRÖNLAND
nade de c:a 3,000 inv., och i österbygden funnos
minst 190, i Västerbygden c:a 90 gårdar. Landet
kristnades o. år 1000, och 1126 gjordes G. till eget
biskopsdöme med biskopssäte i Gardar (nuv.
Iga-liko). Här finnas ännu ruiner av en domkyrka,
och en annan praktfull kyrkoruin vid Kakortok
(nära Julianehaab) vittnar fortfarande om en högt
uppdriven byggnadskultur. Vid Ikigait har slutl.
påträffats en kyrka med kringliggande kyrkogård,
där man funnit kistor med skelett och dräkter,
vävda av fårull, men även lik, som svepta i sina
dräkter lagts direkt i jorden. Andra fynd bestyrka,
att även åtskilliga kloster funnits. Allt vittnar om
en kultur, jämförlig med moderlandets. G:s förste
biskop, isländaren Erik Gnupson, torde ha avrest
till G. u 12 och omkommit 1121 under en
missionsresa till Vinland. Hans efterträdare Arnold
invigdes i ämbetet av ärkebiskop Asker 1124 i Lund.
G:s siste biskop, Alf, dog o. 1377. Mot slutet av
1400-talet utnämndes visserligen nya biskopar, men
ingen anlände dit. I början synas förbindelser med
Island och Norge ha varit något så när
regelbundna, och man hämtade sina oundgängliga
förnödenheter, framför allt järn, säd och tjära, därifrån
med Bergen som viktigaste utskeppningsort. Men
kolonisterna behövde själva sina jämförelsevis
fåtaliga fartyg till strövtåg utefter de väldiga
kusterna, och när moderlandet småningom fann, att
förtjänsten på de farliga färderna till G. ej
motsvarade förväntningarna och dessutom politiska
förhållanden, krig och digerdöden med sin
katastrofala avfolkning av Norge, lade ytterligare
svårigheter i vägen, blev förbindelsen mer och mer
oregelbunden. När G. 1261 uppgav sin
självständighet och gav sig under norska kronan,
monopoliserades handeln (1294). Endast norska
fartyg fingo rätt att anlöpa G., men av förut
antydda skäl blev följden, att så gott som
fullständig stagnation i förbindelserna inträdde.
Historiskt säkert påvisbart ankom det sista fartyget från
G:s kolonier till Europa under denna period 1410.
Därefter breder sig mörkret över dem, även om
ett påvebrev 1492 tyder på, att vid denna tid
pålitliga underrättelser anlänt från G., vittnande om
allmänt förfall. Säkerligen har dock en av den
danske konungen Kristian I i samråd med
Portugals monark, Alfons, sannolikt 1472 utsänd
expedition under ledning av Pining och Pothorst nått
ö. och möjl. v. kusten.
Kolonierna voro dömda till undergång, trol. av
tre skäl. Dels har den bristande tillförseln av
förnödenheter spelat en stor roll. Sjukdomar — möjl.
pest, påvisbart tuberkulos — ha varit ödesdigra.
Slutl. ha nordmännen kommit ej blott i kontakt
men också i blodiga konflikter med eskimåerna.
Enl. en uppgift, som härrör från Ivar Baardsön,
ödelädes av dem Västerbygden fullständigt redan
före 1370. Eskimåanfall mot nordborna 1379 ha
sannolikt varit riktade mot österbygden och ha
trol. ej, som ofta uppgives, med
Västerbygdens undergång att skaffa. I varje fall har
Västerbygdens sluttragedi utspelats omkr. denna
tidpunkt. österbygden har ägt bestånd längre.
Eskimåsagor berätta ännu om kamp mellan de båda
raserna. När den siste nordmannen i G. stupat,
veta vi ej med säkerhet, men det kan antagas, att
det skett någon gång mot slutet av 1400-talet.
Kyrkoruinen vid Kakortok från s.ö.
’ : * C i g
G:s återupptäckande och historia
intill i 7 7 4. De geografiska upptäckterna kring
1500 medförde betydande politiska omvälvningar,
som åtm. indirekt blevo av betydelse även för G.
Under sökandet efter nordöst- och
nordvästpassagerna upptäcktes på allvar de stora värden, som
de n. haven erbjuda i form av rikt fiske och
jaktbyte, och därmed blevo de arktiska områdena av
ekonomisk betydelse. Men även kännedomen om
det gamla nordmannaväldet på G. har säkerligen
bidragit till de dansk-norska expeditioner, som
under 1500-1600-talen utgingo för att återuppsöka G.
— Ärkebiskop Erik Valkendorf tog i början av
1500-talet initiativ till en expedition till G. men
kom i onåd hos Kristian II; när sedermera nya
försök gjordes att finna nordbornas G.,
missför-stodos de gamla kursbeskrivningarna och 3
expeditioner, som 1568—81 utrustades av Fredrik II,
måste återvända med oförrättat ärende. Först
genom engelsmannen John Davis’ utforskande av
kusten från Godthaab till Upernavik 1585—87 fick
man visshet, att det barska jökellandet verkligen
var identiskt med de gamla nordboområdena. Det
dansk-norska intresset hölls ständigt vid liv.
Kristian IV utsände sålunda 1605 tre fartyg under
befäl av G. Lindenow med engelsmannen J. Hall,
vilken deltagit i Davis’ resor, som lots. Denna
expedition följdes 1606—12 med växlande framgång
av nya. Ett gott kartläggningsarbete tillhör deras
bästa resultat. 1616 genomseglade W. Baffin hela
Davis Sund och trängde t.o.m. in i Smith Sund;
därmed var G:s återupptäckande ett faktum, i sht
som engelsmännen Richardson och Hudson
utförde betydande undersökningar på östkusten.
Landet var sålunda nu känt i grova huvuddrag, och
holländska, engelska och norska valfångare styrde
allt oftare kosan dit för att bl.a. idka byteshandel
med eskimåerna.
Denna förbindelse blev avgörande och gav
impulsen till ett företag, som skulle bli av
genomgripande betydelse. Redan Fredrik III hade
upptagit G:s vapen, isbjörnen, i de förenade
konungarikenas gemensamma riksvapen, och efter stora
svårigheter lyckades den norske prästen Hans Egede
med stöd av Fredrik IV och ett av honom startat
Grönlandskompani i Bergen få till stånd en ny
expedition till G. 1721 avseglade Egede från Bergen
och landsteg 3h på Haabets ö vid Godthaab;
där
— 177 —
— 1-8 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
