Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guariglia, Raffaele - Guarini, Battista - Guarini, Guarino (Camillo) - Guarini di Verona - Guarneri (Guarnerius) - Guasparini, Francesco - Guastalla - Guastella, Cosmo - Guatemala (República de) - Geologi och terrängformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUATEMALA
! 932—36, i Argentina 1936—38, i Frankrike 1938
—40, vid Vatikanen 1942—febr. 1943 och därefter
i Turkiet. Efter Mussolinis fall var G.
utrikesminister i Badoglios regering juli—okt. 1943-
Guari’ni [gQa-], Giovanni B a 11 i s t a, italiensk
skald (1538—1612). G:s herdedrama ”11 pastor
fido” (Den trogne herden) (1590) fick europeisk
ryktbarhet, efterbildades och översattes (sv. övers,
av Dahlstierna och J. T. Geisler på 1600-talet).
Det följer ganska troget Tassos ”Aminta”, är detta
verk underlägset men blev populärt. ”11 pastor
fido” är mera en lyrisk dikt än ett drama och
utmärker sig för elegant versbehandling och
musikaliskt språk; det bidrog kraftigt till herdegenrens
popularitet och får anses vara direkt föregångare
till d’Urfés ”Astrée”. A.Pn.
Guari’ni [gQa-], G u a r i n o, eg. C am il lo G.,
italiensk arkitekt (1624—83), vid sidan av Bernini
och Borromini den italienska barockens främste
arkitekt, anslöt sig särsk. till den senares stil. Han
kallades av Mazarin till Paris och var därefter i
Turin verksam för hertigen av Savojen; vistades
trol. även i Lissabon och Spanien. I sin
monumentala uppfattning en av sin tids yppersta har
han haft stort inflytande, bl.a. på tysk barock.
Följ, byggnader av G. äro bevarade: kyrkorna San
Lorenzo och Sant’ Andrea samt Palazzo Carignano
i Turin och kungl. slottet i Racconigi. K.E.S.
Guari’ni di Verona [gQa-] italiensk lärd (1370—
1460), studerade i Konstantinopel under
Chryso-loras och verkade sedan i Verona, Venedig,
Florens och Ferrara som lärare i grekiska och ivrig
främjare av klassiska studier. G:s förnämsta
arbeten äro övers, av Strabon och ett sammandrag
av Chrysoloras’ grekiska grammatik: ”Erotemata
Guarini”. Han översatte dessutom Plutarchos och
kommenterade Persius, Juvenalis och Martialis.
Guarneri [gparnäTi] (G u a r n e r i u s), jämte
Amati och Stradivari Italiens mest berömda
violin-byggarfamilj. Dess förnämste representant var
Giuseppe Antonio (f. 1687), kallad d e 1
G e s ü. Några av hans instrument äro lika
betydande som Stradivaris; han har emellertid byggt
även mindervärdiga sådana, förde ett äventyrligt
liv och måste t.o.m. sitta några år i fängelse.
Guaspari’ni [gQa-], Francesco, tonsättare, se
Gasparini.
GuastalFa [gQa-], stad i Emilien i n. Italien, vid
Po mitt mellan Parma och Mantova; 3,934 inv.
(1936). Biskopssäte. — G., urspr. Vardastalla
(Gu-ardastalla), grundades av langobarderna under
600-talet. Grevskapet G., sedan mitten av 1300-talet
under Milano, köptes 1539 av en gren av ätten
Gonza-ga, vilken 1541 lyckades göra det riksomedelbart
och 1621 till hertigdöme. Då grenen dog ut 1746,
indrogs det och förenades 1748 med hertigdömet
Parma. Erövrat av fransmännen 1796 lämnades G. 1806
till Napoleons syster Pauline Borghese, kom 1815
att ingå i Marie Louises förläningar och
införlivades 1860 med Sardinien. P.;P.Nm.
Guastella [gpaställ’a], C o s m o, italiensk
filosof (1854—1922), prof, i Palermo. Med sin
radikala empirism, fenomenalism och nominalism
intager G. en karakteristisk ställning i den italienska
positivistiska rörelsen, med sträng konsekvens och
i självständig anda utvecklande Mills filosofiska
principer. De metafysiska konstruktionerna ha enl.
honom karaktär av illusioner. Huvudarbeten:
”Saggi sulla teoria della conoscenza” (2 bd, 1897—
1905) och ”Le ragioni del fenomenismo” (3 bd, 1921
—23). L.L.
Guatema’la [gQa-]. 1) G., off. Repüblica
de Guatemala, den nordligaste av
Mellanamerikas republiker, belägen mellan 88°io’ och
92°3o’ v. längd och mellan I3°42’ och I7°49’ n.br.,
gränsande i n. och v. till Mexico, i s.v. till Stilla
havet, i s.ö. till Salvador och i ö. till Honduras,
Karibiska havet och Brittiska Honduras; 117,720
km2, 3,284,269 inv. (enl. census 1940; beräknad
folkmängd 1946 3,706,205). Huvudstad Guatemala.
Geologi och terrängformer. G. kan morfologiskt
indelas i 4 huvudområden, näml, kustslätten vid
Stilla havet, det inre bergs- och högplatåområdet,
sluttningen ned mot Karibiska havet samt det n.
låglandsområdet. G:s stillahavskust utgöres av en
30—80 km bred, sumpig och osund lågslätt, som
är uppbyggd av kvartära flodsediment. Innanför
kustslätten höjer sig landet hastigt upp mot
kust-kordilleran, som är uppbyggd av yngre eruptiver
(andesit, porfyr, basalt). De högsta topparna
utgöras av vulkaner, vilka med jämna mellanrum
höja sig över kordillerans kam och av vilka ett
par nå över 4,000 m ö.h. Innanför kustkordilleran
ligga G:s tätast befolkade delar, de inre
högplatåerna. De äro närmast bergskedjan huvudsaki.
uppbyggda av yngre och äldre eruptiver, därefter
av gnejser och i n.ö. av yngre sediment från
kambrium, karbon och krita, här och där med
inslag av tertiära och kvartära lager. Terrängen
är i stort sett jämn men avbrytes då och då
av djupa sänkor samt i n.v. och n.ö. av höga
bergskedjor, som äro uppbyggda av
sammanvec-kade mesozoiska avlagringar, huvudsaki. från
krittiden, i ö. av en bergskedja, som i huvudsak
är uppbyggd av kristallina skiffrar. Från en
medelhöjd av c:a 2,700 m närmast kustkordilleran
sänker sig landet i stort sett jämnt åt n.ö. ned
— 205 —
— 206 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
