Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDSMEDSKONST
olika platser i Italien. Från huvudstaden spred sig
lyxen i fråga om servis- och dryckeskärlens
dyrbarhet och konstnärliga utsmyckning ut över hela
världsrikets många provinser. Ett av de rikaste
provinsfynden gjordes 1868 vid Hildesheim,
bestående av en täml. fullständig servis. — Efter
det västromerska rikets fall förflyttades den
konstnärliga tyngdpunkten till Bysans, vars g.
med rena klassiska former förenar en orientalisk
dekorativ prakt med emalj och infattade
ädelstenar. — Med den kristna kyrkans genombrott
i Västerlandet fick g. ett nytt och rikt
verksamhetsområde, som också i stor utsträckning
utnyttjades. Under medeltiden tillkommo största
delen av de praktfulla kyrkliga kärl (kalkar,
ciborier, monstranser), altare, helgonskrin och
bokomslag, som ännu fylla kyrkornas
skattkamrar. Dessa utfördes kanske huvudsaki. i
klostren, ty först under 1300-talet började
hantverkets organisation att växa till i makt och
styrka, så att den kunde taga upp tävlan med det
kyrkliga konsthantverksarbetet. Äldre
medeltidens g. präglas av de romanska stilformernas
arkitektoniska stränghet och regelbundet
utbildade ornamentik, medan under 1200-talet gotiken
alltmera slog igenom med lösare, lättare och
mera naturalistiska dekorationsmotiv kring en
stomme, som efterbildar byggnadskonstruktioner.
— Under renässansen upplevde g. sin
glansperiod. Ett stort antal konstnärer av rang ägnade
sig åt guldsmedens yrke, t.ex. Benvenuto
Cel-lini, och flera av tidens främsta skulptörer ha
fått sin utbildning i en guldsmeds verkstad. Man
lyckades nu frigöra sig från det arkitektoniska
tvånget och begagnade sig av den mänskliga
figuren som dekorativt element i större
utsträckning än tidigare. En nyhet var också
blandningen av material, vilken genomfördes med
stor smak och skicklighet: skålar av bergkristall
el. halvädelstenar, snäckor (nautilus), ägg- el.
kokosnötskal infattades i guld el. förgyllt silver
med den rikaste dekor av stiliserade växt- och
djurmotiv. Renässansens g. föddes i Italien, men
den spred sig hastigt till övriga kulturländer. I
Tyskland vann den sin kanske rikaste
utveckling, betonad av Dürers och Holbein d.y:s
verksamhet som mönstertecknare. Dessutom
framträdde en rad konstnärer, vilka utgåvo säkert
och fast komponerade mönster för olika
hantverkare, men kanske främst för guldsmeder. Till
dessa hörde H. Aldegrever, P. Flötner, V. Solis
m.fl. Den mest framstående av guldsmederna
var W. Jamnitzer, verksam i Nürnberg. Till
denna stad och Augsburg voro de skickligaste
hantverkarna knutna under denna och följ,
perioder. Under barocken fortsatte utvecklingen i
Tyskland livligt med den skillnaden, att
formerna blevo grövre och tyngre samt ornamentiken
alltmera vegetabil och svällande. Det var tiden
för de drivna cylindriska stånkorna med tre
kul-fötter, stort handtag och lock. I Frankrike
följde man i periodens början strängare klassiska
former men blev senare svulstig i såväl
uppbyggnad som dekorativ utsmyckning.
Rokokoperiodens guldsmide, som i allm. stod tekniskt
mycket högt, karakteriseras av sin all
konstruktion upphävande formgivning och en
översål
lande rik dekor av driven ornamentik med
musslor, blomslingor och rankor. Under Ludvig
XVI:s tid återgick man till de klassiska raka
formerna. Ytorna blevo släta med en enkel
medaljong e.d. som enda dekorativt element.
Em-piren gick längre i antikefterbildning genom att
upptaga även den klassiska ornamentiken i
större utsträckning. Under 1800-talets mitt och
senare del avlöste moderiktningarna hastigt
varandra (gotik, rokoko, Ludvig XVI-stil, renässans,
jugend). Det var en stilefterbildningens tid,
vilken genom att sammanfalla med upphävandet av
skråordningarna medförde ett hastigt sjunkande av
såväl den konstnärliga som den tekniska nivån.
De konstindustriella rörelserna under 1900-talet
ha emellertid på g:s som på andra områden
medfört en förnyelse, som mynnat ut i ett
arbete på konstens och teknikens samverkan.
I Norden stod g. högt redan under
förhistorisk tid. Halskragar och armband i
gravfynd från folkvandringstiden visa härpå. De
berömda guldhornen från Gallehus* i Danmark
(numera endast bevarade i rekonstruktion) äro
det mest kända provet på nordisk g. från denna
tid. Relikskrin, kalkar och andra kyrkliga
föremål, som bevarats från svensk medeltid, äro
kanske ej alltid av svensk tillverkning. De
kontinentala formerna togos upp, ofta i förenklad
form, dock skapades under romansk tid ett så
framstående inhemskt verk som
Broddetorps-antemensalet (se Broddetorp). Från renässansen
märkas de svenska riksregalierna, som utfördes till
Erik XIV:s kröning, och Erik den heliges skrin* i
Uppsala domkyrka. Stilimpulserna kommo under
denna tid huvudsaki. från Tyskland, vilket
sammanhängde med den stora inflyttningen till
Sverige av tyska arbetare. Under barocken fortsatte
detta tyska inflytande; den svenska g. tog sin
förebild framför allt i den ymniga
augsburg-stilen. Henning Petri är den mest kände
guldsmeden från denna tid. Mot 1600-talets slut
började emellertid ett visst franskt inflytande
göra sig gällande; mycket bidrog härtill den
från Frankrike inflyttade guldsmeden J. F. C o
u-sinets verksamhet. Det tidigare 1700-talets
svenska g. utmärkte sig genom stram och
saklig enkelhet och en sund konstruktiv känsla.
Under rokokon förhärskade de franska mönstren,
de svenska mästarna anslöto sig därtill på ett
självständigt och måttfullt sätt, och mycket av
det bästa i svensk g. skapades under denna tid
av K. Kelson och P. Z e t h e 1 i u s. Den
sistn. var verksam även under den efterföljande
gustavianska tiden med dess antikefterbildande
åtstramning av de för det mjuka och
lättarbetade silvret så naturliga mjuka och naturalistiska
formerna. 1800-talets stilparad med ny gotik,
nyrokoko och nyrenässans förde för g. med sig
en förytligande industrialisering. Hantverkets
renässans under 1900-talet återupplivade handens
skicklighet och ivrade för en renare
materialverkan. Dansken Georg Jensens insats blev
banbrytande för dessa strävanden. Bland
moderna svenska guldsmeder märkas J. Ä n g m a n
och E. Fleming, som båda ha en ren och
klar stil av något klassicistisk art, medan W
i-wen Nilsson närmar sig funktionalismens
— 287 —
— 288 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
