Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonst - Guldsnäppa - Guldspira - Guldspärr - Guldsteklar - Guldstjärnan - Guldstol - Guldstämpel - Guldsutare - Guldsvansspinnare el. äpplerödgump - Guldsvavel - Guldsyra - Guldtiosvavelsyra - Guldtopas - Guldtråd - Guldträ - Guldtäckning - Guldvaluta - Guldvikt - Guldvingefjärilar - Guldviva - Guldvåg - Guldvärdering - Guldväxelfot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDSNÄPPA
arkitektoniska ideal med sina strängt
geometriska former.
För att från samhällets sida erhålla en
garanti för metallens äkthet infördes redan under
medeltiden kontrollstämpling*. Jfr Guldprov. —
Ang. g. hos naturfolken se Metallbearbetning. —
Litt.: G. Upmark, ”Guld- och silversmeder i
Sverige 1520—1850” (1925); G. Munthe & A. Posse,
”Gammalt silver” (1931); ”Svenskt silversmide
1520—1850” (3 bd, 1941—45); C. R. af Ugglas,
”Bidrag till den medeltida g:s historia”, 1—2
(1941—48). E.F.F.;A.
Guldsnäppa, zool., art av släktet rallsnäppor*.
Guldspira, bot., art av spirsläktet*.
Guldspärr, se Guldmyntfot.
Guldsteklar, Chrysid’idae, fam. av underordn.
gaddsteklar, vars arter lätt igenkännas på sina
lysande, i smaragdgrönt, blått, purpur el. guld
skimrande metallfärger och sin i allm. av endast
3 synliga segment sammansatta bakkropp; de
övriga lederna i denna äro hos honan ombildade till
ett långt, mjukt och böjligt äggläggningsrör, som
kan tubformigt helt indragas i kroppen.
Bakkroppen är vidare på undersidan urholkad och i stånd
att läggas tätt in under bröstet, varigenom hela
kroppen kan till skydd rullas ihop till ett klot;
denna är i övrigt beklädd med en hård och tjock
hud. —■ G. äro mycket livliga och skygga och i
rörelse endast i det starkaste solskenet, då man ofta
träffar dem på gamla maskstungna husväggar,
murar m.m., där honorna ses sitta och lura vid
ingången till andra steklars bon för att där
insmuggla sina ägg. De flesta g. leva som snyltgäster hos
solitära getingar och bin, men den parasitiska
metoden är ganska olika. Somliga, ss. den i Sverige
allmännaste arten Chrysis igni’ta, äro s.k.
foderparasiter, i det att deras larver leva av det förråd
av förlamade insektlarver, som värdstekeln
insamlat i cellen för sin egen larvs räkning; hos andra
arter äro g.-larverna äkta parasiter, som utsuga
och döda gaddstekellarverna. I Sverige ha ett
30-tal arter g. anträffats. S.Bgtn.
Guldstjärnan, ryskt utmärkelsetecken, se
Orden 4).
Guldstol, se Gullstol.
Guldstämpel, se Kontrollstämpling.
Guldsutare, rödgul form av sutare, se Guldfisk.
Guldsvansspinnare el. äpplerödgump,
Eu-proc’tis chrysorrhoè’a, fjärilsart av fam.
tofsspinna-re, helt vitvingad med en rostbrun el.
guldglänsande tofs i ändan av bakkroppen; vingbredd
30—-38 mm. G. är sällsynt i sydligaste Sverige samt
på Öland och Gotland, men dess larv är i sydligare
länder och framför allt i Nordamerika, dit fjärilen
1890 överfördes, ett fruktat skadedjur på fruktträd.
Guldsvavel, kem., se Antimonsulfider.
Guldsyra, kem., se Guld, sp. 269.
Guldtiosvavelsyra, kem., se Komplexa föreningar.
Guldtopas, miner., se Citrin.
Guldtråd har sedan urminnes tider spelat en
stor roll i både vävnad och broderi. Innan
sil-ket var känt i Medelhavsländerna, användes där
dragen massiv g. Man hamrade också ut
guldplåt ytterst tunt och klippte med särskilda saxar
smala remsor, 1 a n, vilka spunnos kring en kärna
av linnetråd. Från Orienten lärde man sig
småningom att tillverka smidigare, om också mindre
hållbar g. Man förgyllde tunna tarmhinnor,
skar dem i remsor (tarmguld), vilka
spunnos kring linnetråd, cyprisk g., el. kring gult
silke, grekisk el. bysantinsk g. Från
1200-talet tillverkades tarmguld i Italien och
senare även i Frankrike och Tyskland och fick
stor användning i gotikens lätta, guldinvävda
tyger. Under 1400-talet med dess smak för
tyngre stoffer användes mer och mer den g.,
som då och senare något oegentligt kallades
äkta g. Den bestod av tunt uthamrat, på ena
sidan förgyllt silverbleck, skuret i remsor,
spunna på silke. S.k. oäkta g. bestod av en
legering av koppar och tenn, behandlad på samma
sätt men spunnen på linnetråd, 1 e o n i s k g.,
urspr. från Lyon. Först på 1500-talet
förekommer förgylld, valsad och dragen massiv
silvertråd, från 1600-talet även förgylld koppartråd,
den senare dock mindre hållbar. Specialformer
av g. äro: or frisé, krusat, icke spunnet lan, samt
kantilj, fin massiv g. med rund el. kantig
genomskärning lindad till en fin spiral, så att den
bildar ett elastiskt rör. — I Kina och Japan
användes lan av förgyllt papper till inslag i
vävnader. — Numera användes g. både massiv
och med på silke spunnet lan för broderier på
dyrbarare föremål, t.ex. kyrkliga textilier av
förgyllt silver, för uniformsbroderier av förgylld
annan vitmetall. I moderna tyger, t.ex. laméer
och brokader, användes imiterad g. av
guldlik-nande legeringar. — Äkta g. användes vid
framställning av filigran*. — Litt.: Vivi Sylwan &
Agnes Geijer, ”Siden och brokader” (1931); S.
Larsen, ”Nordisk Guldspinding og Guldbroderi i
den tidlige Middelalder” (1939). [IJE.Sg.
Guldträ, se Cassine.
Guldtäckning, se Guldmyntfot.
Guldvaluta, se Guldmyntfot.
Guldvikt, se Myntvikt 1).
Guldvingefjärilar, E[eo’des (Chrysoph’anus),
släkte tillhörande fam. Lycaè’nidae bland dagfjärilarna.
G. igenkännas på sina röda, guldskimrande el.
sidenglänsande vingar, som ha en vingbredd av ung.
2,5—3,5 cm. I Sverige förekomma 4 arter, av vilka
en blott i Norrland. Allmänna äro i hela landet
H. virgau’reae, vitfläckiga guldvingen
el. dukatguldvingen, vars hanne har
ofläckat guldröda vingar med smal svart utkant (se bild
3 å färgpl. vid art. Dagfjärilar), medan honans
vingar äro svartfläckiga, och H. phlaèas, lilla el.
svartfläckiga guldvingen, som har
svartfläckiga framvingar och med undantag av ett rött
utkantband svarta bakvingar. Mindre allmän är
H. hippoth’oè, violettkantade g u 1 d v i n
g-e n. Larverna likna till formen blåvingarnas* och
leva på Rumex- el. Polyg’onum-orter. E.Wn.
Guldviva, bot., se Gullviva.
Guldvåg, väga sina ord på g., förr ofta med el.
på guldvikt, yttra sig efter noggrant övervägande,
bevingat ord, hämtat från Bibeln, Syr. 21:27.
Guldvärdering, medeltida dansk jordtaxering,
förekommande i v. Danmark (Jylland och Fyn) och
nämnd i källorna f.g. 1183. G. angav, huru många
mark guld en egendom var värd; de enl. g. åsatta
taxeringsprisen brukades vid fränders förköpsrätt
till jord och vid ledungsskattens fördelning.
Guldväxelfot, se Guldmyntfot.
— 291 —
— 292 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
