Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gustav I (Gustav Vasa, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
fattning av sin ställning. Under de första, utåt
och inåt farofyllda åren hade G. ständigt sökt stöd
hos folket och i nära anslutning till gammalsvensk
rättsuppfattning framhållit sin ansvarsskyldighet
inför detta. Nu anslog han, påverkad såväl av
reformationens rättsuppfattning som av från
Tyskland inträngande patrimoniala läror och den
romerska rätten, helt andra, självhärliga toner.
Härtill bidrogo även de tyska rådgivare, som nu
sätta sin prägel på hans styrelse. Den förut så
inflytelserike mäster Lars hade i början av
1530-talet dragit sig tillbaka; ett försök med mäster
Olof hade G. snart uppgivit. 1534 hade G:s
förnämste medhjälpare på utrikespolitikens område,
Wulf Gyler, i sammanhang med brytningen med
Lübeck fallit i onåd och rymt. 1538 trädde
emellertid Conrad von Pyhy*, 1539 Georg Norman* i
G:s tjänst, och därmed börjar en tid, helt präglad
av dessa båda tyskar. Med hård hand och utan
hänsyn till folkets fasthängande vid ”gammalt och
fornt” reformerades på alla områden, ej minst på
det kyrkliga, och gjordes försök att införa en
förvaltningsorganisation, som visserligen kunde ha
betydande förtjänster men för vilken det dåv.
Sverige ej var moget och som dessutom ej heller
riktigt passade G. med hans utomordentliga
arbetsförmåga och stora lust att personligen ingripa
på alla områden. De våldsamma ingreppen i
folkets gamla sedvanor och det allt starkare
hävdandet av statsmaktens auktoritet på områden, där
den enskilde förr varit fri och obunden,
framkallade på många håll ett starkt missnöje, som 1542
fick sitt uttryck i dackefejden*. Efter dess
kuvande fick visserligen G:s fullständiga seger ett
uttryck i arvföreningen* i Västerås, men G. hade
dock dragit lärdom av det våldsamma motståndet;
Pyhy föll, med honom försvunno också nästan
alla de av honom införda ämbetsverken,
konungens personliga regemente började åter, t.o.m. mera
utpräglat än förut, och större försiktighet och
hänsyn visades vid reformarbetet. Detta fortgick på
praktiskt taget alla områden under hela G:s tid.
Sveriges rike i modern mening är G:s skapelse.
Vid hans tronbestigning kan man knappast tala
om en svensk riksenhet, till den grad hade
landskaps- och ståndspartikularism lossat de
sammanhållande banden. Vid hans död var riksenheten
under konungens ledning så befäst, att den sedan
ej kunnat rubbas. Adel och allmoge hade båda
måst böja sig för konungamakten, kyrkan, som
förut utgjorde en organisation utanför och
oberoende av staten, var nu dess fasta stöd.
Riksstyrelsen berodde visserligen huvudsaki. på
konungens personliga ingripande, men en
begynnande organisation framträdde dock beträffande både
kansliet och kammaren. Kronans inkomster hade
ökats oerhört, såväl genom reduktionen från
kyrkan som genom nydaningen av skatteväsendet och
nyordningen av förläningsväsendet, varigenom de
små länen på räkenskap blevo de vanligaste och
deras innehavare underkastades en förut okänd
kontroll, vilken även utsträcktes till länen på
tjänst. Riksstaten visade också i fred betydande
överskott. Försvaret stärktes, dels genom en
gra-dering av adelns rusttjänst efter förmögenheten,
dels genom upprättande av ett inhemskt fotfolk,
som till stor dels underhölls genom ett slags
in
delningsverk. Konungens sparsamhet och brist
på militärt omdöme gjorde dock, att anordningen
ej blev fullt effektiv. G. är även grundläggaren
av Sveriges flotta i nyare tid. För näringarna
hyste G. ett levande intresse. Jordbruket, av vilket
den alldeles övervägande delen av folket levde,
främjades genom anläggande av mönstergårdar
och genom förmaningar och befallningar, vilka
stundom starkt ingrepo i den enskildes frihet.
Bergshanteringen främjades på allt sätt, bl.a.
genom anläggande av hammarsmedjor, och tack vare
den rika avkastningen från Sala silvergruva kunde
G. slå ett gott mynt och upplägga en betydande
skatt i silver. Särsk. intresserade sig G., liksom
hela hans tid, för handeln. Han uppträdde själv
som skeppsredare och uppmanade borgarna att
följa hans föredöme, planerade inrättandet av ett
handelskompani och ingrep med in- och
utförselförbud, när sådana syntes vara av nöden. Även med
lyxförbud, maximipriser och valutareglering
experimenterades, som vanligt med föga framgång. För
den andliga odlingen visade G. däremot föga
intresse. Han var ej sinnad att använda någon nämnvärd
del av det rika arvet efter den katolska kyrkan
till undervisningsväsendets fromma, och följderna
visade sig snart. Uppsala univ:s verksamhet låg
nere, skolorna förföllo, och rekryteringen såväl
av präster som av skrivare stötte på stora
svårigheter. För att avhjälpa denna brist utdelade G.
några stipendier vid tyska univ., men stort var
deras antal ej. — I utrikespolitiken iakttog G.
stor återhållsamhet. Förhållandet till Danmark
och till de nordtyska furstarna och städerna var
för denna av avgörande betydelse. Blott under
Pyhys tid lät G. locka sig till ett storpolitiskt
experiment, förbundet med Frankrike mot
kejsaren 1542, vilket dock ej ledde till något resultat.
Mot Danmark hyste G. ett djupt misstroende och
stod tidvis i ett ganska spänt förhållande till sin
svåger Kristian III. 1541 kom dock ett fördrag
på 50 år till stånd i Brömsebro, vilket nästan kan
karakteriseras som ett förnyande av unionen,
ehuru under skilda konungar. Dess betydelse i
praktiken blev dock ringa, snart uppstodo nya
tvister, men till krig kom det ej under G:s livstid.
Däremot pågick 1555—57 ett krig med Ryssland,
som fördes utan större eftertryck och visade, hur
ringa den svenska statens militärkraft ännu var.
I de för Sverige så betydelsefulla händelser s.
om Finska viken, vilka ledde till den livländska
ordensstatens sönderfallande, undvek G. att
inblanda sig.
Till sitt yttre var G. av medellängd, kraftigt
och proportionerligt byggd. Hans blå ögon,
blonda hår och skägg och rödlätta hy gåvo honom ett
typiskt nordiskt utseende. Något snille med
epokgörande nya tankar och idéer var han väl ej, men
han ägde ett utomordentligt genomträngande sunt
förstånd och en sällsynt förmåga att bedöma, vad
som var möjligt att genomföra. Inför överlägset
motstånd vek han undan, men hans sega ihärdighet,
som aldrig släppte taget och förstod att begagna
alla motståndarens blottor, vann nästan alltid till
slut seger. Pietet saknade G. helt, privilegier och
löften — även sina egna — ansåg han ej vara
bindande längre, än det var honom lägligt. En
ytterlig misstänksamhet och en obehärskad
häf
— 349 —
— 350 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
