Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gustav I (Gustav Vasa, svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
tighet, vilka stundom närmade sig sinnessjukdom,
gjorde honom till en svår herre att tjäna, och
förhållandet till flera av dem, som hört till hans
främsta medarbetare, slutade med katastrof. G.
fick på detta sätt i utlandet ett dåligt rykte, som
t.ex. hade ett ogynnsamt inflytande vid hans
försök till närmande till Nordtysklands
protestantiska furstar. G:s starka ekonomiska sinne, vilket
på statsförvaltningens område medförde så
lysande resultat, tog sig beträffande hans privata
ekonomiska förhållanden uttryck, som voro föga
tilltalande. I det hänsynslösa ”rappande” av
kyrkogods, vartill adeln fick en rättsgrund i Västerås
recess, föregick G. med dåligt exempel, och han
visade en utomordentlig förmåga att räkna ut
släktskap med stora donatorer till kyrkor och kloster i
gångna tider, ofta till förfång för de verkliga
rättsinnehavarna. Även sin benådningsrätt
utnyttjade G. till godsförvärv, ja, man torde ej kunna
fritaga honom från beskyllningen att till egen
vinning ha böjt rätten. G:s bokliga kunskaper voro
ej stora, men bristen på sådana ersattes av den
öppna blick, varmed han iakttog allt, hans
ovanliga minne och hans utomordentliga praktiska
förmåga. Hans brev äro ofta verkliga mästerstycken
både i argumentering och uttryckssätt. Till den
humor, som ofta kryddar hans framställning, kom
med åren en patriarkalisk och landsfaderlig ton,
som i hög grad bidragit att prägla hans bild i
det allmänna medvetandet. Som talare hade han
en sällsynt förmåga att fängsla och vinna sina
åhörare, därom vittna såväl samtida uttalanden
som hans ovanliga framgångar som folkledare. I
det personliga umgänget kunde G. visa en
fängslande älskvärdhet, var oftast glad och skämtsam
och älskade sång och musik. Han var en god
och omtänksam make och fader, ehuru även i
familjen hans häftiga lynne och misstänksamhet
framträdde. Sedan de två äldsta sönerna vuxit
upp, kom det till ganska många slitningar mellan
dem och G. Särsk. tronföljaren Erik beredde G.
svåra bekymmer. Visserligen visade Erik en god
begåvning och utövade under G:s sista år ett visst
inflytande, framför allt beträffande krigsväsendet,
men hans dryckeslag och utsvävningar harmade
och smärtade G., och på utrikespolitikens område
gjorde han sig till målsman för tankar, som voro
den gamle försiktige, i små förhållanden uppväxte
G. främmande. Även Johan ådrog sig faderns
missnöje, framför allt genom sina utrikespolitiska
planer. Det är väl mot bakgrunden av dessa
förhållanden man bör se bestämmelserna i G:s av
ständerna gillade testamente av ih 1560, vilket av
den följ, generationen betraktades hart när som
en grundlag. Dock torde även rent
familjefaderliga omsorger jämte hänsynen till svårigheterna
för en enda man att styra riket ha spelat med in.
Den i testamentet företagna åtgärden att förse de
yngre sönerna med hertigdömen var visserligen
i ett land med naturahushållning berättigad, för
att ej säga oundviklig, men hertigarna erhöllo en
så självständig ställning, att rikets enhet nästan
äventyrades. Visserligen sökte G. stärka enheten
genom att framhålla, att inga beslut, som rörde
hela rikets välfärd, finge fattas av någon av
sönerna på egen hand, och genom det starka
betonandet av deras gemensamma ansvar för faderns
verk, men anordningen medförde dock så
påtagliga faror, att G. ej bort vara blind för dem.
Möjl. sammanhänger detta med det avtynande,
vilket från 1556 — således vid blott 60 års ålder —
började göra sig gällande hos G. På våren 1560
blev han allvarligt sjuk, och efter en kortare
förbättring på sommaren dog han 29/s 1560. Han
ligger begraven i Uppsala domkyrka.
G. var gift 3 gånger. Strax efter sin
tronbe-stigning var han mån om att skaffa sig en furstlig
brud och vände sig, ehuru förgäves, till både
Polen och Danmark. 1531 förmälde G. sig till slut
efter långa underhandlingar, framkallade av den
tilltänkte svärfaderns misstro till stabiliteten av
G:s konungadöme, med Katarina av
Sachsen-Lauenburg, som dock dog redan 1535 efter att
1533 ha givit livet åt sonen Erik (XIV). 1536 äktade
G. Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud), vilken
skänkte honom 10 barn, av vilka sönerna Johan
(III), Magnus och Karl (IX) samt döttrarna
Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet överlevde
föräldrarna. Efter Margaretas död 1551 ingick G.
1552 med den avlidna drottningens 16-åriga.
systerdotter Katarina Gustafsdotter (Stenbock) ett
äktenskap, vilket väckte starkt motstånd hos
prästerskapet, då det var ingånget i förbjudna led.
Av G:s yttre ger Per Brahe d.ä. i sin krönika
en utförlig beskrivning. Konungen hade, säger
han bl.a., vitgult hår och ”blommor i kinnerna”,
runt huvud och liten, rak näsa. Med denna
beskrivning överensstämmer det mest kända
porträttet, den på riksbankens sedlar återgivna
målningen i Uppsala univ. Denna går tillbaka på ett nu
förlorat original av den danske hovmålaren Jacob
Binck, målat 1542. En härifrån märkliat
avvikande uppfattning av G:s drag ge de långskäggiga
ålderdomsporträtten. De visa konungen med
långlagt ansikte och längre, oregelbunden näsform, i
några fall med neddragen spets. Av särskilt
intresse är ett kraftfullt porträtt med detta
utseende på Bysta (Närke); samma fysionomi återfinnes
i gravyr. Från G:s sista tid äro även en målning
i helfigur och den närstående träreliefen av W.
Boy, båda på Gripsholm. Nämnas bör slutl. Boys
ståtliga, ehuru till dragen konventionella
gravskulptur i Uppsala domkyrka (se bild vid Boy).
Vid den senaste gravöppningen gjordes intressanta
iakttagelser om konungens yttre (hans
kropps-längd, kraniet med dess låga panna m.m.).
Litt.: Den viktigaste källan till G:s historia
ut-göres av ”Konung Gustaf I:s registratur”, utg. av
Riksarkivet (29 bd, 1861—1916), vilket innehåller
avskrifter av från G:s kansli utgångna brev. Ett
urval av dessa är utg. av N. Edén 1917. Viktiga
äro även de samtida el. nära samtida krönikorna
av Peder Swart (utg. av N. Edén, 1912), Per
Brahe d.ä. (utg. av O. Ahnfelt, 1897) och Erik
Jöransson Tegel (1622). De måste dock alla
användas med stor kritik. Uppsatser ang. G:s
ikono-grafi, gravvård, mynt, brev, sigill etc. finnas i
”Gustav Vasa-minnen”, utg. av Kungl.
livrust-kammaren (1938). — De enda större,
sammanfattande moderna framställningarna av G:s
historia äro E. Hildebrand, ”G. Vasa” (i ”Sveriges
historia till våra dagar”, 4, 1920), H. Almquist,
”Reformationstidens och stormaktstidens förra skede”
(i ”Svenska folkets historia”, 2, 1922) och I. Svale-
— 351 —
— 352 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
