Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gustav I (Gustav Vasa, svensk konung) - 2. Gustav II Adolf (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
nius, ”G. Vasa” (i ”Sveriges historia genom
tiderna", 2, 1948). ”G. Vasas barndoms- och ungdomstid”
har behandlats av L. Sjödin (i ”Historiska studier”,
tillägnade Sven Tunberg, 1942); utvecklingen av
sägnerna om hans äventyr i Dalarne har klarlagts
av S. Samuelsson (”Källorna för G. Vasas äfventyr i
Dalarna”, 1910); G. Carlsson har behandlat
förutsättningarna för befrielseverket (” G. Eriksson i
Rydbo-holm” i ”Svensk tidskr.”, 1921) och viktigare delar av
G:s yttre och inre politik fram till grevefejden
(”Johannes Magnus och G. Vasas polska frieri” i
”Kyr-kohist. årsskrift”, 1922, ”Wulf Gyler i svensk
tjänst” i ”Hist. tidskr.”, 1922—24). Befrielsekriget
har behandlats av L. Sjödin (”Kalmarunionens
slutskede. G. Vasas befrielsekrig”, 1943). Rörande
G:s ekonomiska politik föreligga arbeten av H.
Forssell (”Sveriges inre historia från Gustaf den
förste”, 1, 1869), E. Heckscher, ”Sveriges
ekonomiska historia från G. Vasa”, 1:1, 1935) och I.
Andersson (”Svenskt och europeiskt
femtonhundratal”, 1943). F.ö. har Sveriges inre historia under
G. behandlats av H. Hjärne, N. Edén, K. B.
Westman, L. Weibull, I. Svalenius, S. A. Nilsson, R.
Stensson m.fl., den yttre bl.a. av A. Falk och G.
Landberg. P-S.;KE.S.
2) Gustav II Adolf (®/i2 1594—®/n 1632).
Från fadern, hertig Karl av Södermanland,
sedermera Karl IX, hade G. det rika men farliga
vasa-arvet, från modern, den dugande och viljestarka
Kristina av Holstein-Gottorp, måhända
karaktärens större jämnmått. En omsorgsfull uppfostran
under ledning av Johan Skytte utvecklade tidigt
hans rika anlag. Särsk. förvärvade han stora
praktiska språkkunskaper samt insikter i för
krigskonsten nödiga vetenskaper, kompletterade genom
ridderliga övningar och väckande samtal med
främmande officerare vid faderns hov. I
stats-värv invigdes han tidigt och övertog under faderns
sista år ett växande ansvar. Sin första krigsbragd
utförde han i Karl IX:s danska krig genom
Kris-tianopels överrumpling sommaren 1611. Hans
arvsrätt till tronen var, även frånsett den fördrivne
Sigismunds anspråk, icke oomtvistlig, men Johan
HI:s son, hertig Johan av Östergötland, trädde
efter Karl IX:s död i okt. 1611 tillbaka. De i
Nyköping församlade ständerna erkände därpå G.
som konung och förklarade honom trots hans
ungdom myndig. En ledande roll vid dessa
uppgörelser spelade G:s blivande medarbetare Axel
Oxenstierna, vilken utan att brista i lojaliteten mot
konungahuset framgångsrikt hävdade konstitutionella
och adliga krav. G. var fast övertygad om det
berättigade i revolutionen mot Sigismund och tänkte
högt om faderns historiska insats. Men han har
utan tvivel haft blick för dennes fel, den sjukliga
misstänksamheten och våldsamheten. Genom
tillmötesgående mot ständerkraven inledde han en
medveten försoningspolitik, som förvånande
hastigt läkte såren från revolutionstiden.
Av de tre krig, det danska, det ryska och det
polska, G. ärvde, hotade det förstn. rikets existens.
Vintern 1611—12 upptogs av härjningståg,
minnesvärda genom G:s livsfara vid Vittsjö och hertig
Johans seger vid Kölleryd. Sedan Kalmar fallit
redan före Karl IX:s död, intog den danske
konungen Kristian IV 1612 Älvsborg och riktade
därpå ett dubbelsidigt angrepp mot Sverige. De
SU 12. — 353 —
12 — Red. avsl. l8/s 49.
svenska milisuppbåden kunde ej mäta sig med de
fientliga legotrupperna i öppen strid, men
anfallets kraft bröts genom ett av terrängen gynnat
försvar, och en framstöt av danska flottan mot
Stockholm blev blott en verkningslös demonstration. Då
ett avgörande ej vunnits av Danmark och låg utom
räckhåll för Sverige, slöts fred i Knäred i jan.
1613. Sverige uppgav Karl IX:s finnmarkspolitik
och förband sig att återlösa Älsvborg med 1 mill.
rdr specie, erlagda inom 6 år. Den för tiden
oerhörda summan uppbringades genom en ytterst
tryckande skatt, ”Älvsborgs lösen”. Av danska kriget
lärde G., att det alltid är bättre att förekomma
sin fiende och möta honom i hans land än att
invänta honom i sitt eget. Rivaliteten mellan
Sverige och Danmark förblev trots freden ett
ledmotiv i nordisk politik. G. fann stöd i ett förbund
med Nederländerna, som uppretats av
öresunds-tullen (1614). Längre fram genomdrev han tack
vare ett allvarligt krigshot viktiga svenska krav
på ett gränsmöte 1624.
Den inre ryska upplösningen, ”den stora
oredan”, hade öppnat Ryssland för Polens och
Sveriges tävlingskamp och föranlett vittutseende
planer på G:s el. hans broder Karl Filips val till rysk
tsar. Det nationella tsarvalet 1613 gjorde
emellertid slut på dylika utsikter. Kriget antog mer och
mer karaktär av en gränsfejd med avrundande
av det svenska väldet som mål. Svenskarna hade
en stark position tack vare Novgorod, som 1611
erövrats av Jakob De la Gardie. Även året 1612
utmärktes av stora framgångar; därpå blev De la
Gardie allt hårdare beträngd i Novgorod, tills han
1614 skaffade sig luft genom segerrika strider. S.å.
erövrade G. Gdov, men hans angrepp på Pskov
följ, år misslyckades. 1617 slöts kriget genom
freden i Stolbova, som gav Sverige Keksholms län
samt Ivangorod, Nöteborg, Jama och Koporje
med områden. Som en viktig fördel skattade G.
det naturliga skydd den nya gränsen erbjöd, främst
genom Ladoga. Med Ryssland upprätthöllos
sedan vänskapliga förbindelser.
Det polska kriget var ytterst en tävlingskamp
om den sönderfallande ordensstatens länder.
Genom Sigismunds fördrivande sammankopplades det
jämväl med den dynastiska rivaliteten inom
Vasa-huset och de konfessionella motsatser, som
söndrade Europa. Den polske konungens envist
hävdade tronkrav och stämplingar i Sverige
omöjliggjorde en varaktig fred. 1617 intogs Pernau, 1621
Livlands huvudstad Riga. Det var G:s första
verkligt stora krigsbragd. Ett föga resultatrikt tåg
1622 åtföljdes av stillestånd. Då kriget
återupp-blossade 1625, erövrade svenskarna i Livland
genom systematiska belägringar den ena fästningen
efter den andra, främst Dorpat. På nyåret 1626
befästes de vunna resultaten genom G:s seger
vid Wallhof.
G:s giftermål stod i nära samband med de polska
förvecklingarna. Efter att av statsskäl ha
uppoffrat sin ungdomskärlek till Ebba Brahe förmälde
han sig 1620 med Maria Eleonora av Brandenburg.
Genom denna förbindelse sökte han närma sig
Brandenburg, Polens östpreussiske vasall, men
kurfursten ville ej äventyra sitt förhållande till Polen,
och giftermålet fick ej beräknad politisk effekt.
Maria Eleonora skänkte sin gemål en svärmisk
— 354 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
