Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Gustav II Adolf (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
taktik skapades, allt klarare syftande till att
förena de tunga spansk-tyska formationernas
slagkraft och den nederländska krigskonstens
rörlighet och organisation av elden. De inhemska
trupperna förstärktes i mån av behov med utländska
legotrupper från de stora internationella
värv-ningsmarknaderna. Den svenska flottan
nyskapades och visade sig mäktig att trygga
förbindelserna över Östersjön; hjälp fick man även från
städerna, som föranleddes att utrusta skepp,
användbara både för krigsbruk och handel
(skeppskompa-niet 1629, jfr ovan).
Ny förvaltningsorganisation, starka rustningar
och stor utrikespolitik krävde av statsfinanserna
en likviditet, som kunde uppnås endast med
kontanta pengar. De gamla hemmansräntornas
natura-persedlar (spannmål, smör m.m.) tillgodogjordes
delvis genom förläningar i avräkning på lön, det
militära indelningsverket, donationer och
förläningar för begränsad tid samt godsförsäljningar.
Behållna persedlar ersattes i stor utsträckning av
penningar genom besvärliga affärs- och
förskotts-transaktioner, vilka på 1620-talet förbyttes i
ut-arrenderingen av kronouppbörden, ett system, som
trots stora tekniska fördelar efter G:s död
uppgavs på gr. av arrendatorernas missbruk.
Självfallet kunde emellertid den framväxande moderna
staten ej reda sig med de hävdvunna skatterna. Nya
inkomstkällor skapades genom en rad
skattehisto-riskt intressanta försök (”Älvsborgs lösen”,
bo-skapspenningarna 1620, lilla tullen och accisen
1622, kvarntullen 1625). Av stor vikt var även
stora sjötullen, som utarrenderades 1623. De
ovannämnda monopolen och kompanierna avsågo
givetvis att öka statens intäkter. Kopparhandeln,
monopoliserad först för Älvsborgs lösen, därpå
genom kopparkompaniet och sedan i andra former,
var särsk. betydelsefull, även om försöken att
reglera prisen genom begränsat utbud och genom
myntning av kopparen ledde också till missräkningar.
Den växande bruksrörelsen erbjöd jämväl ett allt
betydelsefullare beskattningsobjekt. Hela denna
rörliga, uppslagsrika finanspolitik, som främst
uppbars av G. och Oxenstierna, röjer en utpräglat
modern uppfattning men nådde aldrig avslutande
resultat. tillräckliga att förebygga reduktionstidens
reaktion.
Fälttåget i Livland 1625 torde, trots de stora
framgångarna, ha övertygat G. om att ett
avgörande ej kunde vinnas på denna krigsskådeplats.
På ett vida kännbarare sätt drabbade han Polens
livsintressen, då han 1626 förläde
krigsskådeplatsen till Västpreussen. Efter de stora framgångarna
1626 blevo fronterna mera stillastående. I
växlingsrika strider, under vilka han mer än en gång
hänsynslöst insatte sin person (Haupt och
Dir-schau 1627, Stuhm 1629), hävdade G. den vunna
ställningen och skapade genom uppbörd av
”licen-ter” (tullar) vid de ockuperade kusterna en rikt
givande inkomstkälla. Åt den svenska armén skänkte
de 4 preussiska fälttågen en krigsvana, som
förberedde den för större uppgifter. G:s politik och
krigföring hade näml, alltmera indragits i ett
europeiskt sammanhang. Den konfessionella
motsättningen mellan de tävlande grenarna av Vasahuset
gjorde det polska kriget till ett led i kampen
mellan den katolska reaktionen och protestantismen.
Med varm medkänsla följde Sverige de tyska
tros-förvanterna i deras ojämna strid. G:s fantasi hade
tidigt gripits av uppgiften att komma
trosförvan-terna till hjälp. Han drevs av en ödesbestämd
kallelsevisshet, som kom honom att växa som
personlighet och statsman. Förutsättningar för ett
ingripande tycktes erbjuda sig, då västmakterna på
allvar intresserade sig för en intervention i
Tyskland. 1623 föreslog G. att med samfällda krafter
utbilda Sveriges polska krig till -en stor diversion
via Preussen, som skulle lätta trycket i
Tyskland genom att hota de kejserliga arvländerna.
Då denna plan ej vann beaktande, förklarade han
sig 1624 beredd att intervenera i Tyskland. Ehuru
en nyhet i svensk politisk tradition ägde en dylik
tanke reala förutsättningar i Sveriges läge. Ett
förbund med västmakterna innebar för det mellan
Danmark och Tyskland pressade riket det mest
åtråvärda allianssystemet. Därtill kom, att
Nord-tysklands upplösning i små, vänskapligt sinnade
protestantiska stater varit ett av de få verkligt
betryggande momenten i Sveriges utsatta läge. G:s
anspråk befunnos emellertid överdrivna, helst som
Kristian IV ställde sig till förfogande på billigare
villkor (1625), och Sverige vände sig åter mot
Polen. Krigsskådeplatsens förläggande till Preussen
1626 föranleddes emellertid otvivelaktigt även av
G:s önskan att komma de tyska händelserna
närmare. De blevo också alltmera oroande. Tilly
slog Kristian IV 1626, Wallenstein besatte Jylland
1627, utbredde sig över Mecklenburg och
Pommern, lät 1628 ge sig Mecklenburg som lön för
sina tjänster och röjde genom att s.å. antaga titeln
”general över oceaniska och baltiska haven”
syften, direkt hotande för Sverige, som allt
medvetnare eftersträvade en behärskande ställning i
Östersjön (”dominium maris Baltici”). En aggressiv
katolsk stormakt höll på att träda i de vänskapliga
nordtyska småstaternas ställe, och samtidigt
åda-galade restitutionsediktet (1629), att den tyska
protestantismens ödestimme slagit.
Genom hjälpsändningar till Polen (1627, 1629)
visade Wallenstein sin önskan att hålla Sverige
borta från Tyskland. G. åter stärkte Danmark
genom ett försvarsförbund och räddade Stralsund
1628 men kunde, trots eggande maningar vid
mötet i Ulvsbäck, ej förhindra Kristian IV:s
separatfred i Lübeck 1629. Att hans sändebud avvisades
från kongressen betraktade G. som en direkt
ovänlig handling. Fria händer fick han genom det
förmånliga stilleståndet med Polen i Altmark 1629,
förmedlat av Frankrike, som med Sveriges hjälp
ville stäcka kejsarens makttillväxt. Under
märkliga överläggningar med Oxenstierna och rådet
fastställdes Sveriges syften: vännerna i
Nordtyskland borde restitueras och bindas vid Sverige
genom ”eviga” skyddsfördrag, förutsättningarna för
ett militärt ingripande borde bevaras genom
ockupationer vid kusten, i varje fall av Stralsund,
protestantismen återställas i forna villkor i hela Tyska
riket.
I juni 1630 landsteg G. på Usedom, hälsad som
den gudasände räddaren av det protestantiska
folket men av de protestantiska furstarna mottagen
med misstro, bottnande i tvivel både om hans
förmåga att lösa den påtagna uppgiften och om hans
avsikter i riket. De katolska härförarna hade
be
— 357 —
— 358 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
