Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Gustav II Adolf (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
hållit den ställning, som framgått ur de föregående
händelserna, Tilly v., Wallenstein ö. om Elbe.
Wallensteins fall berövade den kejserliga armén,
G:s närmaste motståndare, dess ledare, och
Mag-deburgs resning band i huvudsak Tilly, som nu
övertog högsta befälet över båda arméerna.
Begagnande sig av den inre linjens möjligheter
vidgade G. sin operationsbas genom framstötar åt v.
och efter Oder-linjen (Greifenhagen och Garz dec.
1630, Frankfurt a.d. O. och Landsberg april 1631).
Ett subsidiefördrag med Frankrike i jan. 1631
ökade de knappa medlen. Viktigast hade det dock
varit att vinna samverkan med de tyska
protestantiska länderna. Desa fingo genom svenskarnas
framgångar mod att 1631 samla sig till ett konvent
i Leipzig. G. bjöd dem samverkan i fria former,
men alla aktivare beslut omintetgjordes av den
sachsiske kurfursten Johan Georg. Då G. ej vann
Sachsens medverkan, lyckades han ej förhindra
Magdeburgs fall och förstöring (10/s). En
ersättning för den stödjepunkt han förlorat, vann han
genom det fasta lägret vid Werben, där han
trotsade Tilly. Svaret på Sachsens avvisande hållning
blev G:s beslut att undantränga Johan Georg från
dennes ledande ställning och själv skapa ett fast
protestantiskt ständerförbund till krigets
slutförande (”norma futurarum actionum”). En
avgörande vändpunkt nåddes genom segern vid
Brei-tenfeld (7/b 1631), sedan Sachsen till sist drivits i
Sveriges armar. Tilly, som alltjämt förfogade
över starka resurser, föll tillbaka på sin fasta
ställning bakom Elbe men utmanövrerades genom G:s
berömda tåg till Franken, där Würzburg intogs
(4—8 okt.). Tilly vek tillbaka s. om Main, där
han stannade med front mot n. (okt.). G. åter
besatte Frankfurt a.M. (17/ii) och Mainz, som var
besatt med spanska trupper (13/i2). Därigenom hade
basen för en framryckning söderut skapats.
Försvaret av Weser-linjen fortsattes emellertid med
lysande framgång av Pappenheim. — Marschen
genom Main-dalen var ett triumftåg. Tyska
furstar och tyska och utländska sändebud samlades i
G:s fältläger. Efter Breitenfeld hade den svenske
konungen gjort ett kraftigt försök att genomdriva
protestanternas sammanslutning till krigets
slutförande, men nu vidgade han sina planer och
beslöt att göra ständerförbundet permanent.
Grundlinjer skönjas av en statlig el. statsliknande
federativ sammanslutning inom riket, ett ”imperium
macedonicum”, lett av Sverige, som genom
förvärv av tyska områden, i första hand Pommern,
skulle vinna en fast ställning i Tyskland.
Uppseendeväckande skarpa blevo meningsutbytena med
Frankrike, som förgäves strävade att förskaffa den
katolska ligan neutralitet för att genom den
organisera ytterligare en motvikt mot kejsaren och
begränsa G:s makt i Tyskland.
På våren 1632 upptog G. operationerna mot
Tilly, följde honom till Bayern, tillkämpade sig
övergången av Lech, där Tilly dödligt sårades,
och besatte Augsburg och München (mars—maj).
Nya svårigheter hopade sig emellertid i n.
Pappenheim visade sig, bl.a. genom förbindelser med
Kristian IV, allt farligare. Wallenstein, som
förmåtts återtaga befälet, samlade en stark armé och
hotade Sachsen, vars förbundstrohet syntes
vacklande, ej minst på gr. av oroande förhandlingar
med Wallenstein. G. skyndade norrut (juni 1632)
och intog, då Wallenstein vände sig mot honom,
ett befäst läger vid Nürnberg i avvaktan på
förstärkningar. Sedan dessa inträffat, förde G. sina
trupper till storms mot Wallenstein, som lagt sig
i ett befäst läger gentemot honom, men
misslyckades (Alte Veste 24/s—25/s) och lämnade
Nürnberg (8/g) efter svåra förluster genom
livsmedelsbrist och sjukdomar. De båda fältherrarna
prövade därpå varandras nerver. G. gick åter
söderut, hotande de kejserliga arvländerna. Det var
hans hopp, att Wallenstein skulle följa honom.
Denne åter vände sig mot Sachsen och tillkallade
Pappenheim från Weser-området. Avsikten att
avklippa G:s förbindelselinjer på den farligaste
punkten, vid mellersta Elbe, var klar, och risken
så mycket större, som Sachsen syntes opålitligt
och det allmänna läget i Nedersachsen alltid var
oroande (Danmark). G. skyndade mot n.,
samlande på vägen en offensivarmé. Då Wallenstein
för att skona sina trupper lät dem intaga en gles
förläggning och bortsände Pappenheim, gick G.
till anfall vid Lützen (6/n). En tät dimma
hindrade honom dock att utnyttja den överlägsenhet
han ägde på morgonen. Då Wallensteins armé
härigenom fick tid att återsamlas, blev striden
ytterst hård. I ett kritiskt ögonblick ledde G.
Smålands ryttare till anfall men stupade i
hand-gemänget. Striden fullföljdes dock, och den svenska
armén behöll valplatsen. Hotet mot förbindelserna
var avvärjt.
Genom olyckan vid Lützen stäcktes planer för
Sveriges, Tysklands och protestantismens framtid,
som gingo i andra banor än den kommande
utvecklingen men beteckna höjdpunkten av
protestantismens strid och framtidshopp. Den
samvetsfrihet G. räddat åt sina trosförvanter, kom efter dessa
planers uppgivande att tryggas främst genom
krafternas jämvikt. Innan man nådde dit, måste
striden släpa sig fram i många förödande år.
Religiös värme, högspänd idealitet och jordfast
verklighetssinne, fruktbar, lättrörlig fantasi och
metodisk planmässighet, djärva syften och nykter
blick för det i förverkligandets ögonblick möjliga
möttes hos G. Hans verk bäres av allvarlig
pliktkänsla och trohet mot konungens och den protes-
tantiske statsmannens kall. I hans fältherrekonst
samverkade systematiska, ihärdiga förberedelser,
långsyftande manövrar och djärv slagkraft i
avgörandets stund; hans personliga tapperhet
innebar på en gång en stor tillgång hos härledaren och
en begränsning hos fältherren. Som statsman och
diplomat var han alltigenom realpolitiker, ända
till hänsynslöshet i mål och medel. I den inre
politiken räckte hans intressen och personliga
initiativ snart sagt för odlingens alla områden. Till
de större gåvor, naturen slösat på honom, kom
även en sällsynt vinnande personlighet, präglad av
— 359 —
— 360 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
