Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Gustav III (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
maktens renässans. Det blev härvid av största
betydelse, att sedan Choiseul 1766 återtagit
ledningen av Frankrikes utrikespolitik, detta land
förklarade sin bestämda anslutning till tanken att söka
återställa det monarkiska väldet i Sverige på säkra
grundvalar. Alltmera framträdde härvid G. som
ledaren. Det var han, som med sin entusiasm och
energi stod bakom Adolf Fredriks tronavsägelse
1768 och framtvingandet av riksdag, och, då
utvecklingen genom Axel v. Fersens svaghet icke
gått i den riktning man hoppats, var det till
honom Choiseul vände sig med uppmaning att
komma till Paris för att där rådslå om Sveriges
framtid. V2 1771 anlände G. till den franska
huvudstaden men fann till sin stora besvikelse Choiseul
störtad. Icke många dagar senare kom emellertid
underrättelsen, att Adolf Fredrik avlidit. I eget
namn kunde nu G. föra kunglighetens talan och
med sin tjusande personlighet söka vinna
stämningen för sig. Det lyckades blott delvis;
subsidier och vänlig uppmuntran erhöll G., men det
franska hovet önskade icke någon statsvälvning
utan föredrog att söka försona de kämpande
partierna. G. synes ha fogat sig i detta och efter
hemkomsten till Sverige 30/s 1771 verkligen allvarligt
verkat för ett fredligt utjämnande av
partimotsättningarna. ”Kompositionen” vid 1771/72 års
riksdag led emellertid ett grundligt fiasko, och sedan
Frankrike i dec. 1771 ånyo ändrat ståndpunkt,
började G. på allvar och i samråd med C. F. Scheffer
planera en statsvälvning. Avsikten var, att J. M.
Sprengtporten och J. C. Toll i Finland och Skåne
skulle framkalla militärrevolter mot ständerväldet
och sedan med sina trupper bege sig till Stockholm
och lägga makten i G:s händer.
Omständigheternas makt tvingade G. att själv
skrida till handling. Med mod, omtänksamhet och
klokhet genomförde G. 19/s 1772, utan att en droppe
blod behövde spillas, en statsvälvning, som gjorde
honom till herre över riksdag och råd. En ny,
konstitutionell, men i åtskilliga avseenden oklar
statsförfattning antogs 20/s av ständerna, vilka
därefter hemförlovades. Under allmän
tillfredsställelse accepterades de nya förhållandena av hela
landet. Den största vansklighet, som det nya skedet
hade att räkna med, var angränsande staters
missnöje. Men tidpunkten var lycklig, såtillvida som
Ryssland var upptaget av ett krig med Turkiet
och liksom Preussen angeläget att först och främst
sätta bytet från Polens delning i säkerhet.
Danmark påbörjade visserligen omedelbart rustningar,
men genom sitt bestämda uppträdande och sin
diplomatiska skicklighet förstod G. att avvärja
krigsfaran och kunde med lugn ägna sig åt det
inre reformarbete, som förestod. Till detta verk
gick G. med stor entusiasm, besjälad lika mycket
av brinnande iver för sitt lands välfärd som av
upplysningstidens reformatoriska patos. Många och
betydande voro också de åtgärder han under ett i
bästa mening personligt regemente vidtog till
landets administrativa, ekonomiska och kulturella
uppryckning. Ämbetsmannakåren ställdes under skärpt
kontroll, och gamla inrotade ovanor avskaffades,
samtidigt med att en lönereglering skapade
förutsättningar för en helt ny generation
ämbetsinne-havare, som med avseende på nit och redbarhet
stod på ett annat plan än den föregående.
Rätts
säkerheten främjades, och brottmålslagstiftningen
reformerades i enlighet med tidens humana idéer,
åt sundhetsväsendet och läkarvården ägnades stor
uppmärksamhet, åtgärder vidtogos till det mycket
försummade Finlands upphjälpande. Framför allt
var det av vikt att ordna myntväsendet, återställa
jämvikten inom statens finanser och ge
närings-väsendet nytt liv. I Joh. Liljencrantz, statssekr.
för den nyinrättade handels- och finansexp., erhöll
G. en på dessa områden sällsynt dugande
medhjälpare, som i anslutning till fysiokratiska idéer
frigav spannmålshandeln, lossade skråtvånget och
genomförde den frihet från statens och andras
för-mynderskap, som krävdes för näringsväsendets
uppblomstring. Genom 1777 års myntrealisation,
kloka sparsamhetsåtgärder och skickliga
finansoperationer lyckades Liljencrantz bringa reda i
de finansiella förhållandena. För försvarets
främjande gjordes även mycket. Framför allt skedde
under generalamiral H. af Trolles ledning en
genomgripande reformering av flottan. I
utrikespolitiken hade G. till främste medhjälpare Ulrik v.
Scheffer, under vars förfarna ledning det lyckades
icke blott att bibehålla samförståndet med
Frankrike utan även uppnå ett vänskapligare
förhållande till Ryssland.
Som en avslutning på denna den lyckosammare
perioden av G. IILs regering men samtidigt
in-varslande en ny tid står riksdagen 1778/79. Den
yttre ställningen var nu tryggare än på länge,
Ryssland sysselsatt med Turkiet, England med
sina kolonier, Preussen i strid med Österrike,
Danmark isolerat. Utan stöd av utländska makter
hade den lilla opposition, som fanns, icke mycket
att säga, och i huvudsak avlopp allt i sämja; under
livliga uttryck av undersåtligt nit firade ständerna
kronprins Gustav Adolfs födelse. Men åtskilligt
tydde på att elden glödde under askan, och ett par
till synes mindre betydande kontroverser
visade, att G. ingalunda var hågad tillämpa RF i
frisinnad anda samt att ständerna med misstrogen
oro iakttogo hans maktutvidgningstendenser.
Ännu några år gick emellertid allt bra. Visserligen
vidtogos vissa begränsningar i den 1774
proklamerade tryckfriheten, men reformarbetet fortsattes,
om ock i långsammare tempo; 1781 tillförsäkrades
främmande trosbekännare medborgerliga fri- och
rättigheter, 1782 tillkom, lika mycket i ekonomiskt
som i humanitärt syfte, ett judereglemente, och
Liljencrantz fortsatte sin kloka och
välsignelse-bringande verksamhet. Genom deltagandet i det
väpnade neutralitetsfördraget 1780 uppnådde G.
att stärka det svenska, men minska det danska
inflytandet i Petersburg.
Men G:s reformiver började påtagligt slappna
och hans livliga ingenium söka sig andra
verksamhetsområden. En efter annan gingo hans
gamla rådgivare bort, 1783 tog U. Scheffer avsked,
och därmed ”brast en stor hållhake”
(Schröder-heim). Fri från Scheffers besinningsfulla
varningsord började G. alltmera intensivt ägna sig
åt det, som i själva verket — vid sidan om teatern
— var hans livs huvudintresse, utrikespolitiken.
Det lider intet tvivel, att G. i åtskilliga avseenden
ägde stora förutsättningar härför: han var väl
förtrogen med tidens diplomatiska förhållanden,
skarpsynt, slug och hän§ynslös. Men hans roman-
— 363 —
— 364 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
