Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Gustav II Adolf (svensk konung) - 3. Gustav III (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
öppen, ljus ridderlighet, generositet, den
medryckande vältalighetens gåva och en varm hjärtlighet,
som uppvägde och ofta gottgjorde överilningar,
framkallade av en svårtyglad häftighet.
Trots mängden av bevarade framställningar i
bild äro de goda porträtten av G. ytterst få. Från
hans ungdom finnas endast några stick av V.
Trauthman, varav ett från 1616, ett i Stadslagen
1617 och ett i Bibeln 1618. Förlorade äro de
trol. betydande porträtt holländaren Laurens van
de Plas målade o. 1620. Man kan emellertid
till denna tid datera förebilderna för en grupp
gravyrer (bl.a. av H. Hondius d.ä.) samt en
målning i preussisk statsägo, vilka visa G. med
halvlångt hår. En rad senare, korthåriga bilder i
harnesk (bl.a. de bekanta sticken efter Miereveld
och van Dyck) utgå i första hand från ett o.
1624 i Stockholm tillkommet porträtt av Jacob
Hoefnagel. Detta, säkert den trognaste av alla
G.-bilder, finnes bevarat i endast ett originalex.
(privat ägo). 1629 utförde Jacob van Doort
några målningar i svart dräkt, bl.a. en miniatyr
i Kungl. skattkammaren. En ståtlig helfigur i
Schloss Romrod, Hessen, torde återgå på van
Doort. I svenska kyrkor befintliga dukar äro
övervägande osjälvständiga kopior, utförda av
konterfejare av J. Elbfas’ klass. Under kriget i
Tyskland tillkommo många, till större delen
obetydliga porträtt, vilka som gemensamt drag i
motsats till tidigare visa konungen iförd kyller
och i många fall vittna om hans starka fetma.
Av stort intresse är en teckning i Madenhausen
(signerad LS 1632, möjl. av nürnbergaren Lorenz
Strauch), som torde ligga till grund för det
kända sticket av Lucas Kilian. Under konungens
sista år tillkommo även bronsbysterna av
nürnbergaren Hans von der Putt
(Arméförvaltningen) och augsburgaren Georg Petel
(Nationalmuseum), båda monumentala tolkningar av G:s
anletsdrag.
Litt: G:s skrifter äro samlade särsk. i ”Konung G.
II A:s skrifter”, utg. av C. G. Styffe (1861), ”Tal och
skrifter af konung G. II A.”, utg. av C.
Hallen-dorff (1915) och ”Rikskansleren Axel Oxenstiernas
skrifter och brefvexling”, 2:1 (1888). Monografiska
framställningar av G. ha givits av E. G. Geijer,
med starkt betonande av hans ideella
världshistoriska roll och konkret karaktärsteckning, G.
Droy-sen (”G.”, 2 bd, 1869—70; sv. övers., 1, 1869), trots
ensidigheter och tysknationell begränsning av vikt
genom framhävandet av statsmannagärningen, samt
av H. Hjärne (”G., protestantismens förkämpe”,
1901, omtryckt i ”G. och andra svenska minnen”,
1932) och N. Ahnlund ”G. den store” (1932).
Grundläggande särsk. för den inre historien är J.
Hallenberg, ”Svea rikes historia under konung G. den
stores regering” (5 bd, t.o.m. 1626, 1790—96). En
rik men svåröverskådlig materialsamling erbjuder
A. Cronholm, ”Sveriges historia under G. II A:s
regering” (6 bd, 1857—72). Från krigshistorisk
sida behandlas konungen i Svenska generalstabens
stora verk ”Sveriges krig 1611—1632” (1936—39)
och dess sammanfattande arbete ”G. II A.” (1932).
Under senare tid har diskussionen om
förutsättningarna för G:s politik och hans syften upptagits
i arbeten av W. Struck, J. Kretzschmar, M. Ritter,
B. Boèthius, N. Ahnlund, B. Thyresson, D.
Norr
man m.fl. G:s utrikespolitik mot bakgrunden av
Sveriges tidigare utveckling tecknas i J. Pauls verk
”G. A.” (3 bd, 1927—32). En energiskt genomförd
sammanfattande skildring av Sveriges historia
under G. har gjorts av G. Wittrock i ”Sveriges
historia till våra dagar”, 6 (1927; i ty. bearb. 1930); jfr
även H. Almquist i ”Sv. folkets historia”, utg. av
H. Schück m.fl., 2:1 (1922); om Sveriges
ekonomiska historia under G. se E. Heckscher, ”Sveriges
ekonomiska historia från Gustav Vasa”, 1:2 (1936).
Jfr ”G. II A. vid Lützen”, utg. av R. Cederström
(1944). — B. v. Malmborg, ”Samtida porträtt av
G. II A. (1944); S. Strömbom, ”Iconographia G.
II A.” (1932). B.Bs ;KE.S.
3) Gustav III (24/i 1746—29/3 1792), äldste son
till konung. Adolf Fredrik och drottning Lovisa
Ulrika. Från sin mödernesläkt, hohenzollrarna, hade
G. ärvt en icke ringa begåvning, en rörlig
intelligens och ett frodigt fantasiliv med en påfallande
estetisk och romantiskt-idealistisk inriktning. I
många avseenden lik sin snillrike morbror,
Fredrik II, under dennes ungdomsår, fick emellertid
kronprins G. umbära den fostran till
pliktuppfyllelse och sedligt allvar, som morbrodern fått i sin
faders hårda skola, och växte upp under ödesdigra
förhållanden, som skulle sätta outplånliga spår i
hans karaktär.. Hans förste guvernör, C. G.
Tes-sin (1750—56), uppmuntrade med sina välmenta
men missriktade pedagogiska metoder G:s
utpräglade läggning åt det teatraliska och uppstyltade,
och både han och hans efterträdare, C. F. Scheffer
(1756—62), ingåvo med sin av franskt hovliv
präglade kultur G. en okritisk beundran för dettas
ce-remonikult och falska prål och gjorde intet för att
hejda hans medfödda fåfänga och härsklystnad.
Föga djupgående kunskaper och ringa intressen
för metodiskt arbete men en vidsträckt
allmänbildning i sht på det rent litterära området blev
resultatet av denna uppfostran. Olyckligtvis kommo så
även G:s uppväxtår att sammanfalla med en tid av
småaktigt partikiv och hätskt personliga
motsatser, i vilka även kronprinsen blev indragen, framför
allt genom modern, som avskydde de nya lärare,
som påtvingats G. efter 1756 års revolution, och
direkt inpräntade ovilja och olydnad mot dem.
Vad som prisades i skolrummet, fördömdes i
drottningens kabinett, och omvänt, och G. blev tidigt
förtrogen med förställningens konst, samtidigt som
hans iakttagelseförmåga skärptes och hans
förmåga att handskas med människor uppövades.
Till föräldrarnas bittra förödmjukelse hade G. 1751
utsetts till offer för försoningen mellan Sverige
och Danmark, mellan det holstein-gottorpska och
det oldenburgska huset, och förlovats med
Fredrik V:s dotter Sofia Magdalena. Mot föräldrarnas
alltjämt hårdnackade motstånd genomfördes 1766
förbindelsen; G., som f.ö. var en påfallande
oerotisk natur, visade länge sin gemål den största
kallsinnighet; först efter åtskilliga år kom ett
någorlunda drägligt samliv till stånd.
Från mitten av 1760-talet började G. alltmer
framträda som politisk maktfaktor. Personligen
nära knuten till sin förre guvernör, Scheffer, kom
G., i sammanhang med att denne och andra hattar
närmat sig hovet, att bli ett enande namn, kring
vilket samlade sig förhoppningar om en befrielse
från det ändlösa partikäbblet och om en
kunga
— 361 —
—- 362 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
