Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Gustav III (svensk konung) - 4. Gustav IV Adolf (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
Gustav III.
Ansiktsmask i bränd lera
Sergel.
av
Gillberg 1773. En
ny, o. 1780
tillkommen typ av Pasch
utgår möjl. från en
intressant
pastellstudie i Konstakad.;
till denna ansluta sig
porträtt från 1780—
90-talen (bl.a.
helfigur i kröningsdräkt,
o. 1783, Gripsholm;
i svenska dräkten,
Konstakad.). Av
Roslin förvarar
Nationalmuseum två
porträtt från 1771 och
1775, det förra
visande G. tills, med
bröderna, samt
Gripsholm en ståtlig
hel
figur från 1777. I skulptur har Sergel givit de
främsta tolkningarna av G:s drag. Han utförde
byster 1779 (Svenska akad.) och 1792
Nationalmuseum) samt medaljonger (1791) och har från
besöket i Italien 1784 lämnat tecknade ansiktsstudier.
Av lermodellen till en byst från d.å. är en
avskärning bevarad (hos riksantikvarie Curman,
Stockholm). Sergels stora staty på Skeppsbron visar en
från bysterna avvikande porträtt-typ och utgår från
en ansiktsmask, som han tog efter G:s död
(Konstakad.). En postum byst låg till grund för C. F. v.
Bredas porträtt (Drottningholm, 1796; replik bl.a. på
övedskloster), vilket därför ej har större
ikonogra-fiskt intresse. I Nationalmuseum hölls vid
200-års-jubileet 1946 utställningen ”G. III i samtida konst”.
Litt.: Litteraturen om G. är föga omfattande, och
någon slutgiltig teckning av hans egendomligt
sammansatta och oåtkomliga personlighet existerar
icke. Samtida skildringar, memoarer och brev
finnas visserligen i stort antal, men då de så gott
som uteslutande ha utgått från mot G. hätska
adelskretsar, är dessa skildringars sanningsvärde
högst diskutabelt. Huvudarbetet om G. är C. T.
Odhners ”Sveriges politiska historia under konung
Gustaf IILs regering” (3 bd, 1885—1905), en
nykter och sakrik, men tyvärr av förf:s död avbruten
framställning (går till 1786). I huvudsak en
sammanfattning härav är L. Stavenow, ”Konung G.
III” (1901, 2 uppl. 1910); denne har även skildrat
Sveriges historia under G. III i ”Sveriges historia
till våra dagar”, 10 (1925). I ”Svenska folkets
historia”, 5 (1942) har samma ämne behandlats
av K. Kumlien, i ”Sveriges historia genom tiderna”,
3 (1948) av L. Wahlström. Nya och beaktansvärda
synpunkter ha framlagts av F. Lagerroth i ”Konung
och adel” (1917). O. Levertin har i flera skrifter
(bl.a. ”G. III som dramatisk författare”, 4 uppl.
1920) behandlat G. III och hans tid; i ”Ord och
bild” (1892, omtr. i ”Från Gustaf IILs dagar”) har
han tecknat ett psykologiskt porträtt, som i
mycket förefaller övertygande. I ”G. III. En
karak-tärsstudie” (1904) har H. Schück lämnat en
teckning, som trots många intressanta påpekanden
lånat alltför grälla färger av den adliga
pamflettlitteratur, på vilken den i huvudsak stöder sig.
Inom den senare avhandlingslitteraturen om G. och
hans tid märkas arbeten av F. Almén, S.
Carls
son, B. Hennings och K. Mellander. En kortfattad
framställning av de divergerande åsikterna om G.
ger G. Landberg i ”G. III i eftervärldens ögon”
(1946). Om G. IILs privata papper se Gustavianska
papperen. Hans ”Skrifter i politiska och vittra
ämnen” utgåvos av J. G. Oxenstierna (6 bd, 1806—12),
hans brev till G. M. Armfelt av Elof Tegnér (i
”Historiska handlingar”, n.f., 12, 1883), hans
brevväxling med modern av H. Schück (2 bd,
1919). C.;K.E.S.
4) Gustav IV Adolf (V11 1778—V2 1837),
son till Gustav III och Sofia Magdalena av
Danmark. Från 1781 leddes G:s uppfostran av
manliga guvernörer (till 1787 F. Sparre), vilka
enl. Gustav IILs befallning läto honom växa upp
i avskildhet från alla jämnåriga, något som
befordrade hans möderneärvda böjelser för svårmod
och inåtvändhet. Hans teoretiska utbildning stod
från 1784 under ledning av N. v. Rosenstein,
som var en framstående och kunnig lärare. G.
blev varmt fästad vid honom men tog ej något
intryck av den upplysningsfilosofi, som han sökte
inpränta i honom. I stället kom hans
livsåskådning att från barndomen bli präglad av en
orto-dox-pietistisk religiositet, som bibragtes honom
av hans kristendomslärare, pastor primarius J.
G. Flodin. I det stora hela var G:s utveckling
under uppväxtåren lovande, och fadern knöt stora
förhoppningar vid honom. I intellektuell mognad
stod han framom sina jämnåriga, och han
utmärkte sig för stor receptivitet och starkt minne.
Under de tidigare barnaåren var han dock
nyckfull och svårhanterlig, men han lärde snart att
behärska sig och förstod att uppträda med
naturlig värdighet. Tidvis led han emellertid av
en svår psykisk och fysisk depression, som
väckte stora bekymmer hos omgivningen. I det
personliga umgänget var G. stel och otillgänglig,
och han hade svårt att vinna verkliga vänner.
Han var mycket road av musik men hade i
övrigt inga estetiska intressen. — Attentatet mot
den högt beundrade fadern och dennes död 29/s
1792 var den stora katastrofen under G:s
barndom. Han hade redan förut hyst skräck för
den franska revolutionen och såg nu i
mordskottet ett utslag av samma ”jakobinska” och
gudlösa tänkesätt, som sutto i högsätet i
Frankrike. I framtiden kom han att betrakta kampen
mot alla dyl. tendenser som sin främsta uppgift.
— Då G. vid faderns död ej var myndig, kom
riket formellt att styras av hans farbror och
förmyndare hertig Karl, reellt av dennes gunstling
G. A. Reuterholm. G:s politiska betydelse under
förmyndartiden var mycket liten; han sökte iaktta
fullständig lojalitet mot farbrodern och aktade
sig noga för alla förbindelser med oppositionella
grupper. Under den armfeltska processen 1794
tog han regeringens parti. — Frågan om G:s
förmälning kom under dessa år att spela en
stor roll. Sedan Reuterholm lyckats avstyra en
svensk-rysk giftermålsförbindelse, eklaterades i
nov. 1795 förlovning mellan G. och den
meck-lenburgska prinsessan Lovisa Charlotta. G.
ogillade emellertid valet av fästmö och lyckades
snart få förlovningen bruten. I stället
återupp-togos de ryska förhandlingarna, vilka
Reuterholm nu kunde infoga i sitt utrikespolitiska
sy
— 369 —
— 370 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
