Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Gustav IV Adolf (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
stem. I aug. 1796 begåvo sig G., hertigen och
Reuterholm till Petersburg, där kejsarinnan
Katarina II vann deras samtycke till en förlovning
mellan G. och hennes sondotter Alexandra. I
sista ögonblicket omintetgjordes emellertid det
hela på gr. av att G., trots personlig böjelse för
Alexandra, vägrade att underkasta sig
kejsarinnans krav ang. garantier för Alexandras
framtida religionsutövning. Kort därpå återvände G.
till Stockholm, där han i okt. avskedade
Reuterholm, som genom giftermålsplanens misslyckande
lidit ett svårt nederlag. Vn 1796 tillträdde G.
själv regeringen, hälsad med stora förväntningar
av sina undersåtar, vilka otåligt väntat på den
impopuläre Reuterholms fall. I okt. 1797 ingick
han äktenskap med den ryske tronföljarens
svägerska, prinsessan Fredrika av Baden. Hon var
honom mycket olik, och äktenskapet blev endast
tidvis lyckligt. — Ehuru G. var intagen av stor
vördnad för sin faders regeringsprinciper,
hämtade han många av sina främsta förtroendemän
ur andra kretsar än de specifikt gustavianska.
För allt gunstlingsvälde stod han över huvud
främmande. De formellt ansvariga
ämbetsmännen fingo i allm. också den reella makten, och
G., som i fråga om den inre politiken varken
var särsk. kunnig el. särsk. intresserad,
negligerade sällan deras råd. Med den monetära oreda,
som uppstått till följd av Gustav III:s ryska
krig, sökte G. och hans finansiella rådgivare (C.
E. Lagerheim, M. Rosenblad m.fl.) först komma
till rätta genom en långt driven sparsamhet, men
resultaten av denna politik omintetgjordes snart,
bl.a. till följd av missväxterna 1798 och 1799.
Mot sin innersta vilja såg sig G. då nödsakad
att inkalla ständerna till en riksdag i Norrköping
1800. Där genomdrevs efter många svårigheter
ett av regeringen framlagt förslag om realisation
av de s.k. riksgäldssedlarna, vilka till följd av
sin värdeminskning hotat att uttränga det
ordinarie bankomyntet. En radikal opposition
framträdde emellertid på riddarhuset, och dess delvis
ganska bryska uppträdande, som från regeringens
sida möttes av konstitutionellt diskutabla
motåtgärder, befäste G:s motvilja mot ständerna. När
det 1803 blev nödvändigt att utfärda en ny
rea-lisationsförordning, handlade han därför på egen
hand, utan att höra ständerna. Det ekonomiska
underlaget fick han bl.a. genom att pantsätta
Wismar till Mecklenburg-Schwerin.
Myntrealisationen syntes inleda en lovande finansiell
utveckling, men denna avbröts snart genom de
utrikespolitiska händelserna. Mera varaktiga resultat
fingo enskiftesstadgarna 1803—07, vilka bildade
epok i det svenska jordbrukets historia, över
huvud medförde G:s regering före 1808 ett
ekonomiskt och socialt uppsving på många områden.
Störst blevo förändringarna i svenska Pommern,
där förvaltningen reformerades efter rikssvenskt
mönster och livegenskapen upphävdes (1806). —■
G:s kulturpolitik dikterades främst av hans
misstro mot all ”jakobinism” och upplysningsfilosofi.
Tryckfriheten blev sålunda starkt kringskuren,
och en del misshagliga vetenskapsmän, främst
vid Uppsala univ., utsattes för förföljelser. På
samma sätt motarbetades rationalistiska
strömningar inom kyrkan. Själv närmade sig G. mot
slutet av sin regering den herrnhutiska
fromhets-riktningen. Av speciell karaktär voro besluten
om operaföreställningarnas upphörande och
operahusets rivning 1806—07 (det senare beslutet
aldrig verkställt); de motiverades dels av
spar-samhetsiver, dels av G:s motvilja mot den
byggnad, där hans fader blivit skjuten. — G:s yttre
politik bar på ett helt annat sätt än den inre
hans personliga signatur. Fram till 1803 var den
i allm. defensiv, och under denna tid hade hans
rådgivare (F. V. v. Ehrenheim, G. Lagerbjelke
m.fl.) ett ganska stort inflytande över honom, men
sedan blev han alltmer självrådig. Sedan ett
närmande till Frankrike 1798 blivit utan resultat, bl.a.
på gr. av ideologiska motsättningar, slöt han 1799
ett mot Frankrike riktat fördrag med Ryssland.
På gr. av den allt hänsynslösare brittiska
sjöfartspolitiken inträdde han emellertid 1800 i det mot
England bildade väpnade neutralitetsförbundet med
Ryssland, Danmark och Preussen som övriga medl.
Förbundet sprängdes 1801 genom det engelska
överfallet på Köpenhamn och genom mordet på
tsar Paul; en engelsk attack mot Karlskrona
avvärjdes i sista stund genom den ryska
diplomatiens mellankomst. Efter resultatslösa
förhandlingar med Frankrike s.å. lyckades G. 1803 uppnå
en förmånlig handelsuppgörelse med England; s.å.
bilades en svår konflikt med Ryssland. Samtidigt
började G. gripas av allt större motvilja mot den
av Bonaparte ledda franska expansionspolitiken,
som syntes honom innebära ett hot mot Europas
jämvikt. Hans nedärvda legitimistiska känslor
sårades också av Bonapartes strävanden efter
furstlig värdighet. — G. var alltså redan på god
väg att avlägsna sig från sin föregående
neutralitetspolitik, när han på sommaren 1803 med sin
gemål anträdde en resa till Baden. Under sin
oväntat långvariga vistelse där (till juli 1804) fick
han rikliga tillfällen att studera den franska
politiken och blev alltmera befäst i övertygelsen,
att denna med alla medel måste bekämpas.
Särsk. upprördes han av mordet på den honom
närstående hertigen av Enghien. Från denna tid
(mars 1804) daterar sig hans successivt
verkställda brytning med Frankrike. Om något svenskt
erkännande av Bonapartes i maj 1804 antagna
kejsartitel kunde det aldrig bli tal. — I febr. 1805
återkom G. till Stockholm efter flera månaders
vistelse i Stralsund, men redan i maj lämnade
han åter huvudstaden, där han aldrig trivdes, och
begav sig till Skåne. Där lyckades han genom
långdragna underhandlingar med Ryssland och
Storbritannien skaffa sig garantier för att han
skulle få verksamt militärt och ekonomiskt
bistånd, om han inträdde i koalitionen mot
Frankrike. 31/io 1805 utfärdade han så krigsförklaringen
och begav sig omedelbart till Pommern. — Det
s.k. pommerska kriget (1805—07) blev emellertid
fullt av besvikelser för G. Napoleons militära
överlägsenhet och de allierade makternas oenighet
lamslogo från början koalitionens krigföring, och
G. blev under dessa förhållanden mycket rädd för
att utsätta sina trupper för onödiga risker; särsk.
misstrogen var han mot preussarna, med vilka
han invecklades i svåra tvister. Några verkligt
allvarliga motgångar inträffade emellertid ej
förrän på sommaren 1807, då Napoleon tvingade över
— 371 —
— 372 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
