Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Gustav IV Adolf (svensk konung) - 5. Gustav V (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
tafsson. Ständerna hade utsett Schweiz till hans
vistelseort, och han bodde också långa tider i
detta land, främst i Basel, men förde i övrigt
en mycket ambulerande tillvaro. 1809 års
händelser hade givit hans svaga nervsystem en svår
chock, från vilken det aldrig hämtade sig. Från
o. 1812 var han klart förryckt: hans sinnesjämvikt
var rubbad, och han förlorade allt sinne för
proportioner, dock utan att mista sin rent logiska
förmåga. Med hemlandet bröt han alldeles,
vägrade att underkasta sig där utfärdade föreskrifter
och överlät alla sina ekonomiska anspråk
därstädes på sina barn; själv försörjde han sig främst
genom försäljning av privata juveler, och hans
ekonomiska villkor blevo torftiga. Sedan han
kommit i en svår personlig konflikt med sin
gemål, övergav han henne för alltid i sept. 1810
och lyckades 1812 utverka formlig skilsmässa.
Han levde sedan ihop med kvinnor av mycket
enkel härkomst och sökte upprepade gånger ingå
nytt äktenskap, dock alltid utan framgång. 1810
—11 besökte han Preussen, Ryssland, England
och Danmark och spelade då ännu en viss politisk
roll; bl.a. verkade han 1810 för att sonen skulle
väljas till svensk tronföljare. 1811—13 betraktade
han sig som dansk undersåte och höll även i
fortsättningen på sin arvsrätt till danska och
norska kronan. Hans hat mot Napoleon förbyttes
snart i sympati, och under sina fåfänga försök
att erhålla någon politisk sysselsättning vände
han sig ej endast till sina förutvarande allierade
utan också till den forne dödsfienden. Med sin
son kom han 1814 i en svår konflikt, sedan han
uppmanat denne att avstå från alla tronanspråk
i Sverige; en definitiv brytning skedde 1820. G:s
religiösa intressen satte i hög grad sin prägel
på hans landsflykttid. Sedan han förgäves sökt
vinna inträde i någon herrnhutarförsamling,
företog han 1815—16 ett pilgrimståg till Palestina
men kom aldrig längre än till Grekland. Åren
1818—20 voro något lugnare; han bodde då i
Basel, där han blev husägare och erhöll
medborgarrätt. 1820—23 bodde han i Frankfurt a.M.,
där hans dåv. mätress födde honom en son,
sedermera under namnet greve Adolf Gustafsson
boende i Belgien. Därefter förde han åter ett
kringflackande liv, nu med Aachen, Leipzig och
Haarlem som de mest uppskattade vistelseorterna.
De excentriska och labila sidorna av hans väsen
togo med åren alltmer överhand. Hans
villkor voro tidvis bedrövliga, och de förvärrades
genom alkoholmissbruk. Om bevarat logiskt sinne
vittna dock de på franska författade politiska
och självbiografiska skrifter, som han utgav 1814
—36; de äro mestadels hållna i en lugn ton, och
den apologetiska tendensen har ej verkat
förryckande på sakuppgifterna, som äro förvånande
korrekta. Viktigast bland dessa skrifter äro
”Mé-morial du colonel Gustafsson” (1829; sv. övers.
”Historiska erinringar af öfverste Gustafsson”,
s.å.) och ”La journée du treize mars” (1835; sv.
övers. ”Den trettonde mars”, 1836). — Sina sista
levnadsår (från 1833) tillbragte G. i största
för-grämdhet och isolering på ett värdshus i den
schweiziska staden S:t Gallen. Hans stoft, som
först vilade i Eichhorn i Mähren och sedan i
Oldenburg, fördes 1884 till Riddarholmskyrkan,
sedan prinsessan Viktoria av Baden, sondotter
till den äldsta av hans tre döttrar, storhertiginnan
Sofia, blivit svensk kronprinsessa. — G:s
efter-mäle dikterades länge av den uppfattning, som
1809 auktoriserats av hans segrande motståndare.
Dessa sågo i honom en vettvilling, vars fanatism
var den viktigaste orsaken till alla de olyckor,
som drabbade Sverige efter hans enl. deras
mening högst olycksdigra tyska resa. Mot denna
stränga dom restes under 1800-talet endast
spridda gensagor. Först i början av 1900-talet visade
S. Clason, att den gängse bilden av G. var
propagandistiskt färgad och att orsakssammanhanget
i själva verket var mycket komplicerat. Clason
menade, att G:s utrikespolitik var reellt
motiverad av Sveriges kommersiella beroende av
England; dessutom hävdade han, att motgångarna
under krigsåren till stor del voro en följd av de
ledande samhällsklassernas slapphet och illojalitet.
Clasons teser väckte kritik hos en del äldre
forskare, ss. L. Stavenow och N. Edén, men
accepterades och utbyggdes av flera senare förf., t.ex.
A. Grade, H. Lundh och F. W. Morén. Emellertid
synes apologien för G. ha blivit driven alltför långt;
framför allt kunna starka invändningar resas mot
uppfattningen, att hans utrikespolitik i väsentlig
grad varit kommersiellt motiverad. Man kan i G. ej
se en klarsynt realpolitiker men väl en idealist, som
ärligt och konsekvent följde sin övertygelse utan
att rätta sitt handlande efter verklighetens krav.
Litt.: ”Historisk tafla af f.d. konung G:s
senaste regeringsår” (1810—11; utg. av P. A.
Granberg); L. Stavenow, ”Den gustavianska
tiden” (i ”Sveriges historia till våra dagar”, 10,
1925); F. W. Morén, ”Den gustavianska tiden
1792—1818” (i ”Svenska folkets historia”, 5,
1942); S. Clason, ”Vårt hundraårsminne. Krisen
1808—1809” (i ”Hist. tidskr.”, 1909), ”För hundra
år sen”, 1—2 (1909—10; del 1 tills, med C. af
Petersens), ”Den kunglige fången på Gripsholm”
(1911), ”G. och den europeiska krisen under
Napoleon” (1913); ”Sveriges krig åren 1808 och
1809”, 1—9 (utg. av Generalstaben, 1890—1922);
N. Edén, ”1809 års revolution” (1911, 2 uppl.
1928); E. Carlsson, ”Den ryska giftermålsfrågan
under G:s minderårighet och första regeringstid”
(1925); H. Lundh, ”G. och Sveriges
utrikespolitik 1801—1804” (1926); A. Grade, ”Sverige och
Tilsit-alliansen” (1913); G. Samuelsson,
”Lantvärnet 1808—09” (1944); S. Carlsson, ”G:s fall”
(1944), ”G. En biografi” (1946). St.C.
5) Gustav V (Oscar Gustaf Adolf) (f. 16/«
1858), äldste son till sedermera konung Oskar
II och Sofia av Nassau, erhöll titeln hertig av
Värmland och var från 18/g 1872 Sveriges och
(till unionens upplösning 1905) Norges kronprins.
Han genomgick tills, med sina yngre bröder några
klasser i Beskowska skolan, erhöll därefter
undervisning på slottet och avlade i dec. 1876
studentexamen. Vid Uppsala univ. studerade han
1877—78 främst nationalekonomi och historia
och tillbragte 1880 en termin vid Kristiania univ.
Samtidigt försiggick kronprinsens militära
utbildning och befordran. Han blev underlöjtnant 1875,
kapten och ryttmästare 1880, major 1881,
överstelöjtnant och överste 1882, generalmajor 1884 och
generallöjtnant 1892. Karriären avslutades med ut-
— 375 —
— 376 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
