Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Gustav V (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
nämning till general 1898. Även långa
utrikes-resor fullbordade hans uppfostran, och 1878—79
besökte G. praktiskt taget alla kontinentens
huvudstäder. 1881 äktade han prinsessan Viktoria
av Baden, kejsar Vilhelm I:s dotterdotter. Vid
upprepade tillfällen under Oskar II :s regering
skötte G. till följd av konungens sjukdom el.
resor som tf. regent riksstyrelsen, f.g. vid 19 års
ålder 1877. I mars 1884 var han vicekonung i
Norge. Även i övrigt deltog han vid faderns
sida i överläggningar med statsråd och ledande
politiker. Oskar II både rådfrågade och hänvisade
gärna till sin äldste son. Grunden till G:s egen
insats som regent lades alltså under hans långa
kronprinstid, som varade till han var inemot 50
år gammal och under vilken han kunde fira sitt
silverbröllop. De frågor, som kronprinsen
närmast kom i beröring med, voro de militära, de
unionella och de utrikespolitiska, och inom dessa
sfärer faller också G:s egen gärning. Ett
personligt färgat styrelsesätt med ingripanden från
monarkens sida betraktade Oskar II som både
sin rättighet och skyldighet, och G. visade sig
också till en början påverkad av denna
uppfattning. Hans framträdande var dock personligen
taktfullt, och redan 1906 hade G. proklamerat sin
inställning till den konstitutionella monarkien:
”Konungamakten står och bör stå över
partierna ... Konungamakten varken vill el. kommer
att arbeta utan samverkan med folket”.
Vid Oskar II:s död V12 1907 besteg G. tronen
och tog som sitt valspråk ”Med folket för
fosterlandet”. Sin flärdfria inställning ådagalade han
genast genom att avstå från den sedvanliga
kröningen och genom att förenkla ceremonielet vid
högtidliga tillfällen som riksdagens öppnande.
Det var en enkelhet, som passade tiden, och även
på andra områden visade sig konungen förstå
utvecklingens krav, men ett rent parlamentariskt
styrelsesätt var han under den första
brytningstiden icke benägen att acceptera. Liksom fadern
ingrep han särsk. vid regeringsbildningarna, så
redan som kronprins 1906, senare som konung
1911 och 1914. Han överläde därvid gärna med
framstående högerledare och moderatliberala män,
vilket gav en viss partiprägel åt hans politik. Till
en allvarlig konstitutionell konflikt ledde striden
om den staaffska regeringens försvarspolitik
1914. Efter statsminister Staaffs Karlskrona-tal,
vilket trots sin försvarsvänliga tendens icke
motsvarade de försvarsintresserade kretsarnas krav,
anordnades bondetåget* till Stockholm. I sitt
svar på deltagarnas hälsning, det s.k.
borggårds-talet 6/2 1914, förklarade konungen med tydlig
adress även till regeringen, att han icke delade
uppfattningen, att ”frågan om övningstiden för
infanteriet icke nu bör lösas...; tvärtom har jag
samma åsikt som I för mig nyss uttalat, näml,
att försvarsfrågan i sin helhet bör behandlas och
avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang.
De fordringar på fälthärens slagfärdighet och
krigsberedskap, som av sakkunskapen inom min
armé uppställas såsom oeftergivliga, frångår jag
icke”. Konungens yttrande, som icke underställts
regeringen, blev föremål för skarpa angrepp från
vänsterpartierna i riksdagen och ledde till en både
skriftlig och muntlig replikväxling med ministä-
ren, vilken fordrade, att G. skulle avge en bestämd
förklaring, att han icke med sitt tal åsyftat att
föregripa den konstitutionella prövningen i
konseljen samt att han vid framtida uttalanden i
politiska ämnen på förhand skulle ge ministären
kännedom om det huvudsakliga innehållet. G.
ansåg sig icke kunna godkänna den begärda
förklaringen men preciserade sin inställning i svaret:
”Det är enl. grundlagen självklart, att jag icke
på förhand fattat el. kunnat fatta något
avgörande beslut i någon fråga, utan att först höra
mina konstitutionella rådgivares uttalanden el.
förslag vid sittande rådsbord”, samt tilläde, att
han icke kunde beröva sig rätten att fritt
meddela sig med Sveriges folk.
Redan före Staaffs avgång hade G. gjort
förberedelser till en ny regering under Louis De Geer,
men detta försök att få en mera moderat liberal
regering misslyckades genom situationens
utveckling, och landshövding Hj. Hammarsköld
erhöll i stället konungens uppdrag. Genom i:a
världskrigets utbrott förändrades den inre
situationen, men man kan säkerligen acceptera
konungens redan våren 1914 avgivna förklaring, att
”varje önskan el. strävan i riktning av en
personlig konungamakt varit, är och alltid skall bliva
mig främmande”. Efter den maximen har G:s
fortsatta regerande utvecklats, och i och med
tillkomsten av 1917 års liberal-socialdemokratiska
regering under Edén accepterade G. definitivt
— 377 —
— 378 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
