Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Gustav V (svensk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
parlamentarismens principer. 1920 framförde G.
visserligen vissa önskningar inför den första
socialdemokratiska ministären, men ömsesidig
lojalitet utlovades av G. och Branting, och någon
självständig politik vid sidan av regeringens har
G. aldrig drivit. Tvärtom har han många gånger
såväl offentligt som enskilt stött sitt statsråd,
t.ex. genom att vädja till svenska folket vid
ransoneringarnas införande under 1 :a världskriget
och genom att privat verka för den
rösträtts-reform, som genomfördes 1918—21 och vilken haii
fann oundgängligen nödvändig i den kritiska
situationen. Även om konungen med en viss
misstro betraktat socialdemokratien med dess
officiella krav på republik m.m., kom hans
samarbete med partiets regeringsmedl. att bli alltmer
förtroligt. V. Rydén, P. A. Hansson o.a. ha
vittnat om det goda samarbete, som utvecklats, och
om konungens lojala och strängt konstitutionella
hållning. Otvivelaktigt har G:s sakkännedom och
erfarenhet ofta varit ett stöd för statsrådet, icke
minst på det utrikespolitiska området.
Konungens uppträdande 1914 berodde
säkerligen på hans varma försvarsintresse, ådagalagt
redan tidigt. Han hade 1896 utnämnts till
inspektör för militärläroverken, och han ledde själv
flera stora fälttjänstövningar samt följde med
stor iver militära manövrer. När
försvarsbered-ningarna 1911 tillsattes av den staaffska
regeringen, uttalade konungen till protokollet bl.a.,
att ”ett folk, som vill leva ett fritt och
självständigt liv, måste underkasta sig vad för dess
försvar är nödvändigt”, och han förväntade
därför, att de kommande förslagen skulle bibehålla
försvaret vid dess dåv. effektivitet. Då
regeringen inställde byggandet av F-båten s.å.,
reserverade sig G. därför till protokollet. Det är
denna inställning, som ligger bakom konflikten
med Staaff, och borggårdstalet med dess
hänvisning till den militära sakkunskapen gav
säkerligen uttryck åt G:s inre övertygelse. Det i aug.
1914 utbrytande världskriget gav relief åt G:s
inställning. När en nedrustning genomfördes
1925, fyllde den G. med bekymmer, och han
övervägde även den gången ett personligt
ställningstagande genom en reservation till
statsrådsprotokollet. Tanken övergavs, men konungens
känslor avslöjades i ett tal till Smålands husarer vid
deras avtackande, där han uttalade, att ”vi måste
hoppas, att bättre dagar åter en gång skola
komma och att insikten om att ett tillräckligt starkt
försvar måste finnas för värnandet av vår frihet
och självständighet måtte växa sig stark i vårt
folks medvetande”. Tankegången återkommer
modifierad även i G:s tack till krigsmakten 1945
i dess maning att även för framtiden ”se om vårt
hus och hålla vårt försvar berett”.
Denna känsla för försvarets krav förenades
emellertid hos konungen med ett starkt
fredsin-tresse och ett energiskt hävdande av Sveriges
neutralitet under de båda världskrigen. Detta
kommer fram även i förhållandet till de nordiska
grannarna, där G. gjort en betydelsefull insats.
Hans realpolitiska blick hade visat sig redan
under konflikterna med Norge på 1890-talet, och
G. uttalade sig sålunda bestämt mot statsminister
G. Åkerhielms obetänksamma yttrande om den
nya härordningens möjligheter att tala svenska
med norrmännen. När konflikten med Norge
blivit akut, förordade G. ett eget norskt
konsulatväsen, och utan att uppge den svenska
grundsynen på unionens värde för de båda folken
framlade han i april 1905 ett
likställighetspro-gram. Tanken var då omöjlig att realisera, men
en fredlig lösning blev den väg G. anvisade ut
ur krisen. Unionsupplösningen 1905 vållade
bitterhet, men G. skulle bli den, som överbryggade
motsättningarna. Efter i:a världskrigets utbrott
inbjödos den danske och den norske konungen
till ett trekonungamöte i Malmö i dec. 1914, och
man enade sig där om ett gemensamt uppträdande
till försvar för neutraliteten. Ett ännu längre
steg på samförståndets väg tog G. genom sitt
besök i Kristiania (Oslo) 1917. Vid banketten
höll han ett av honom själv utarbetat och av
regeringen gillat tal, vari det hette: ”Låtom oss
skapa en ny förening, icke av det gamla slaget,
men en förståelsens och hjärtats förening, vars
livskraft jag hoppas skall vara av mera
beståndande natur än den förra”. Under den tyska
ockupationen av Norge tvangs den svenska
regeringen till smärtsamma eftergifter för de tyska
kraven, men G:s innersta, personliga inställning
kommer fram i hans vädjan till Hitler att ej
avsätta Håkon och det norska kungahuset liksom
i den svenska regeringens vädjan till förmån för
de norska studenterna vid deportationen 1943.
Också gentemot Finland har G. blivit tolk för
de svenska känslorna. Ålandsbefolkningens
hänvändelse till Sverige upptogs sålunda av G. med
sympati, och då utgången vållade besvikelse,
visade konungen även här sin försonlighet. Under
det ryska hotet mot Finland hösten 1939
samlades de nordiska statsöverhuvudena under
allvarlig stämning till ett möte på Stockholms slott
i okt. 1939, men någon militär hjälp kunde icke
utlovas till den finske presidenten. Konungen
själv måste senare ”med sorg i hjärtat”
framlägga denna svenska inställning i ett officiellt
uttalande strax före första finsk-ryska fredsslutet
1940. Svenska regeringen arbetade även 1944 för
fred mellan Finland och Sovjetunionen, och G.
vädjade därvid personligen till marskalk
Man-nerheim.
G:s fredsintresse och hans strävan att hålla
Sverige utanför de världsfamnande konflikterna
komma även fram i förhållandet till andra
makter. Även om G:s giftermål var ett uttryck för
den tyska orientering, som utmärkt Oskar II :s
tid, var G. alltid angelägen om ett opartiskt
framträdande, och ryska och engelska
giftermålsför-bindelser inom kungahuset utgjorde typiska
motvikter. Besök vid olika furstehus avvägdes
omsorgsfullt men ägde rum i ganska stort antal, och
svarsvisiter avlades från en rad olika kungahus
och republiker i Stockholm. Särsk. dramatiskt
var den franske presidenten Poincarés besök i
Stockholm, medan 1 :a världskrigets utbrott
förbereddes genom Österrikes ultimatum till Serbien
och telegrammen om läget strömmade in till
slottet. Den nordiska neutralitetsförklaringen är
redan omnämnd, men G. tycks även genom
hänvändelser till Italien och Rumänien ha försökt
att uppehålla de neutrala staternas antal i
Eu
— 379 —
— 380 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
