Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Gustav Eriksson Vasa (svensk prins) - 2. Gustav, prins av Vasa (svensk prins) - 3. Gustav, hertig av Uppland (svensk prins) - 4. Gustaf Adolf (svensk kronprins)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV
— Litt.: A. G. Ahlqvist, ”Karin Månsdotter”
(1874); H. Biaudet, ”G. E. Vasa, prince de Suède”
(i ”Annales Academiae scientiarum fennicae”, Ser.
B, T. 8, 1913). P.Dhl.
2) Gustav, prins av Vasa (1799—1877), äldste
son till Gustav IV Adolf och Fredrika av Baden,
tillbragte sin ungdom företrädesvis hos den
landsflyktiga modern i Karlsruhe och kallade sig
ömsom prins av Sverige,
ömsom — då han
uppträdde inkognito
— greve av Itterburg
efter en
exdrottning-en tillhörig slottsruin
i Hessen-Darmstadt.
Efter fullbordad
uppfostran vid univ. i
Heidelberg och
Edinburgh inskrevs G. i
österrikiska armén
1825 som
överstelöjtnant vid ulanerna och
blev 1827 överste för
60 :e inf.-reg., det s.k.
Vasareg. G:s svenska tronanspråk, vid vilka han
alltjämt fasthöll, hade vid denna tid väckt Karl
XIV Johans uppmärksamhet och gjorde det än
mer, sedan G. 1828 ingått förlovning med Vilhelm
I:s av Nederländerna dotter Mariana. Efter en
orimligt omfattande svensk diplomatisk offensiv
i såväl Haag som Wien bröts förlovningen s.å.,
och 1829 måste G. också avstå från titeln prins
av Sverige — titeln kungl. höghet fick han
behålla. Frans I utnämnde honom till prins av
Vasa. 1830 blev G. generalmajor och 1836
fältmarskalklöjtnant. 1830 förmäldes han med
kusinen Louise, dotter till den avlidne storhertig Karl
Ludvig Fredrik av Baden, i vilket äktenskap —
makarna skildes 1844 — föddes dottern Carola
(1833—1907), 1853 g.m. dåv. prins Albert av
Sach-sen, konung 1873—1902. Vid Oskar I:s och Karl
XV:s tronbestigningar nedlade G. protest men
underlät detta vid Oskar II:s. 1862 besökte han
inkognito Hälsingborg och Ramlösa, enda gången
G. beträdde Sveriges jord efter 1809. G. dog i
Sachsen och begrovs först i Oldenburg; 1884
hämtades hans stoft jämte faderns till
Riddarholms-kyrkan. Personligen var G. aktningsvärd men
obetydlig. — Litt.: Hj. Lindeberg, ”Prinsen av Wasa”
(1921). P.Dhl.
3) Frans Gustav Oskar, hertig av Uppland
(1827—52), andre son till Oskar I och drottning
Josefina, kallad
”sång-arprinsen”. Främst
musiker, elev av A.
F. Lindblad, kom G.
under sin studietid i
Uppsala på 1840-talet
under inflytande av
Geijer, Wennerberg
och Josephson, vilket
blev avgörande för
hans skapande. Han
skrev romantiskt
betonade manskvartetter, främst
”Sjung-om studentens
lyck
liga dag” (1851) och ”Glad såsom fågeln”, samt
solosånger, bl.a. ”1 rosens doft” och ”Mina
lev-nadstimmar stupa”, vilka ännu äro populära. G.M.
4) Oscar Fredrik Wilhelm Olaf Gustaf
Adolf, hertig av Skåne, sedan 8/i2 1907 Sveriges
kronprins (f. n/n 1882), äldste son till konung
Gustav V och drottning Viktoria. G. avlade efter
privat undervisning studentexamen 1900,
studerade några terminer i Uppsala och fick
samtidigt militärutbildning, avlade officersexamen
1902, blev efter genomgången kurs vid
Krigs-högsk. 1909 kapten (ryttmästare), 1913 major,
1916 överstelöjtnant, 1918 överste, 1923
generalmajor, 1928 generallöjtnant och 1932 general. Vid
talrika tillfällen både före och under sin
kronprinstid har han fungerat som regent. — G. har
mycket starka vetenskapliga och konstnärliga
intressen. Framför allt omhuldar han
arkeologien, och hans omsorger om denna
forskningsgren ha varit av allra största betydelse. I yngre
år arbetade han ofta som fältarkeolog; så t.ex.
utgrävdes under hans ledning 1902—03 kung
Björns hög i trakten av Uppsala, och senare
har han vid olika tillfällen företagit utgrävningar,
särsk. i Skåne; även den vetenskapliga
bearbetningen och publiceringen av de vid
utgrävningarna vunna resultaten har G. skött mönstergillt.
Under senare tid har hans verksamhet till
arkeologiens fromma i första hand gällt att skaffa
utgrävningsmöjligheter för svenska arkeologer
såväl hemma som utomlands. Så t.ex. är det på
G:s initiativ, som de svenska utgrävningarna i
Asine och Dendra 1922—26 med deras
utomordentliga resultat kommo till stånd, och han har
också spelat en mycket stor roll vid tillkomsten
av de svenska arkeologiska instituten i Rom och
Aten. Hans arkeologiska intressen ha också lett
honom in på orientalisk och östasiatisk
arkeologi och konst; sedan 1921, då Svenska
orient-sällskapet bildades, är han dess ordf., och de
östasiatiska samlingarna i Stockholm ha i
honom en inflytelserik beskyddare. I bildandet av
föreningen Nationalmusei vänner tog han en
verksam del, och sedan föreningens stiftande
1911 är han dess ordf. Sedan 1945 är han
därjämte preses i Vitterhetsakad. och sedan 1940
ordf, i Humanistiska fondens nämnd. G:s
mångskiftande intressen och stora arbetsförmåga ha
också räckt till för så olikartade ting som den
svenska allmogekulturens bevarande och svensk
trädgårdsodling. — G. har hedrats med en
mångfald vetenskapliga utmärkelser såväl i Sverige
som i utlandet; så blev han t.ex. fil. hedersdr
i Lund 1918, vid Princeton, Yale och Clark Univ. i
USA 1926, i Cambridge 1929, i Dorpat 1932, jur.
hedersdr vid Harvard Univ. 1938 samt tekn.
hedersdr vid Tekniska högsk. i Stockholm 1944. På sin
50-årsdag 1932 blev G. hyllad av en mängd
in-och utländska arkeologer med en festskrift,
”Corolla archaeologica”, vilken ingår i Svenska
institutets i Rom skrifter. — Under en mångfald
officiella resor till olika delar av världen har G.
oavlåtligt bidragit till att sprida ökad kunskap
om Sverige, dess folk och resurser. Hans resa
jorden runt 1926—27, då han bl.a. i Washington
var närvarande vid avtäckningen av John
Erics-son-monumentet, hans deltagande i Nya-Sverige-
— 383 —
— 384 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
