Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gästrikland - Geologi - Terrängformer - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning och bebyggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSTRIKLAND
och förhållandevis blockfattig, i området under
marina gränsen däremot i ytan mycket blockrik,
beroende på att finmaterialet bortspolats genom
havsvågornas verkan. Moränmäktigheten kan
uppgå till io—15 m inom slättlandet i s.ö.
Änd-moränryggar från såväl äldre som yngre
isströmmen äro ej sällsynta. Flera större
rull-stensåsar genomdra landskapet i n.—s. el. n.v.
—s.ö. De ha liksom moränerna bearbetats av
havet, som vid landisens avsmältning vid
yol-diatidens slut nådde upp till över 200 m.
Resultatet av bearbetningen blev blockhav och
svallgrustäcken. Längre ut från dåv. strand
avsattes varvig lera, som emellertid blott sällan
går i dagen utan är täckt av postglaciala
avlagringar, spec. litorinasand och litorinalera med
inlagrade skalgrusförekomster, avsatta upp till 80
m ö.h. Ganska stora arealer intas av
mossmarker, dels högmossar, dels myrar av norrländsk
typ. Den nuv. landhöjningen i G. är c:a 0,5 m
pr årh. G.R.;Mhn.
Terrängformer. G. är till större delen lågland.
Det nordsvenska höglandet skjuter dock in i
landskapet från n.v. Dess ö. gräns är flerstädes
väl markerad som en tydlig brant, som reser
sig över slättlandet i ö. Detta gäller mell. och
s. Ockelbo, men även delar av Torsåker.
Hög-landsterrängen är av samma typ som i
angränsande landskap. Den präglas av rundkulliga el.
kupolformiga berg, stundom samlade i större
komplex el. rader, skilda genom rätt djupa
dalar, som mestadels stryka i n.v.—s.ö. riktning.
Denna präglar därför de ledande linjerna i
denna del av G. De största av dessa dalgångar äro
Testeboåns och Jädraåns, båda säkerligen
mycket gamla och utmärkande landets ursprungliga
dräneringsriktning. I n.v. G. nå rätt många berg
upp emot och över 300 m-nivån. G:s högsta
punkt är Björnbackberget (363 m) invid
dalagränsen. S.ö. G. bildas av det uppländska
penè-planets n. fortsättning. Vi finna även här detta
senares utomordentligt jämna slättlandsyta.
Denna är liksom i Uppland stundom genomsatt av
dislokationslinjer, längs vilka sänkningar ägt rum.
Ett dyl. sänkningsfält är G:s sandstensområde
mellan Storvik och Gävle, över vilket den
jämna slättlandsterrängen når längre mot v. än
annorstädes i G. Den följer kusten med
avtagande bredd mot n., där peneplanet är mycket
smalt. Den utanför liggande skärgårdens
holmar och öar äro, liksom i Uppland, mestadels
peneplanets svagt uppskjutande ojämnheter, över
detsamma stryka, liksom i Uppland,
rullstens-åsar, av vilka några, ss. Gävleåsen, nå avsevärd
höjd. Andra, ss. Ockelboåsen, äro däremot
abraderade av bränningen, då landet höjde sig
ur det postglaciala havet. Mellan slättlandet med
dess sen- och postglaciala leror och det
morän-täckta höglandet finnas flerstädes
övergångsom-råden. ö. om 200-m-nivån resa sig t.ex. i n.
G. talrika skogsberg 100—170 m ö.h., vilka här
representera höglandsterrängen. Även n. och s.
om Storsjön finnas rätt starkt kuperade
områden med en höjd växlande mellan 70 och 125
m. G:s största sjöar ligga på peneplanet och
äro liksom kustområdets fjärdar översvämmade
partier av detta. Till dem höra Bysjön vid
Ockelbo, öjaren och Storsjön. Längst i s.ö.
flyter Dalälven över G:s peneplan och vidgar
sig på dess jämna yta till de stora Färnebo- och
Hedesundafjärdarna, av vilka den senare är G:s
största sjö. J.F.
Klimatet liknar n. Svealands. Gävle har under
den kallaste mån. (jan.) —4°4, under den varmaste
(juli) 1672. De inre delarna ha c:a 2° kallare
vintrar, medan julitemp. är ung. densamma.
Ärs-amplituden blir alltså därstädes större och ger
klimatet en mera kontinental prägel. I Gävle är
den årliga regnmängden 532 mm med maximum i
aug. (83 mm) och minimum i febr. (18 mm).
Växtvärld. G. ligger på gränsen mellan de
nord-och sydsvenska barrskogsområdena. Det senares
n. gräns sammanfaller med ekens, som följer
Dalälven mellan Färnebo och Älvkarleby. Längs
kusten når detta träd ända upp mot Gävle. Dessutom
finnas längre norrut 3 isolerade förekomster, den
nordligaste i Ockelbo. Även andra ädla lövträd,
ss. alm, lind, lönn och oxel, träffas på spridda
ställen genom hela ö. G. Hassel och ask äro
flerstädes beståndsbildande. Skogen har särsk. i v. stor
utbredning och består mest av gran, örtrika
granskogar (grankälar, granlundar) förekomma på
fuktig, näringsrik mark, ss. längs bäckar. Myrarna
ha stor utbredning och uppträda oftast som
högmossar. Några sydliga arter, t.ex. kungsbräken,
nå i G. sin nordgräns. [J.F.]W.
Djurvärlden är ganska fattig. Den sydsvenska
faunan är sparsamt företrädd av grävlingen,
rådjuret, koltrasten, hämplingen, kajan, staren etc.
Många sydsvenska arter, som finnas i
mälartrakterna, saknas i G. Av fiskar förekomma i
kustlandet gös och braxen, men andra sydsvenska arter
äro sällsynta.
Befolkning och bebyggelse. G. hade 31/i2 1947
en folkmängd av 124,287 personer. 1805 var
inv.-antalet 29,867, 1850 43,218 och 1900 94,442.
Befolkningstätheten är 30,2 pr km2. På
landsbygden är den endast 15,4 pr km2, men växlar
betydligt. Tätast befolkade äro bruksbygden
med upp till 25 inv. pr km2 och
åkerbruksbygden på slättlandet med 15—17 pr km2. Glesast
är folkmängden i skogsområdet mellan Dalälven
och Gavleån samt i n.v., där den understiger 7
inv. pr km2. 49,2 % av befolkningen äro bosatta
i städerna och 50,8% på landsbygden.
Sammanlagt bo ej mindre än 74,0 °/o i städer och
stads-lika orter, medan medeltalet för Sverige är 61 °/o.
De talrika fynden av stenyxor från äldre men
främst från yngre stenåldern visa, att G. tidigt
började bebyggas. Detta gäller särsk. de inre
delarna av landskapet, där trindyxor från
litori-natid äro vanliga. Eftersom kustområdena voro
täckta av vatten, är bebyggelsen här yngre.
Bebyggelsens utveckling har i stort sett följt
vattendragen och senare de dessa övertvärande
rullstensåsarna, som åtföljas av odlingsbar jord
och som bildat utomordentliga
kommunikationsleder. Än i dag löpa några av G:s viktigaste
landsvägar längs åsarnas krön, och endast få av
dessa grusryggar ha undgått att bilda vägbana.
Den äldre bygden präglades av jordbruket, men
längs kusten blev fisket en viktig binäring, och
bodar anlades vid stranden på något avstånd
från byn. Någon fisklägesbebyggelse uppkom
— 499 —
— 500 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
