Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gästgiveri - Gästning - Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund - Gästrikland - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÄSTRIKLAND
(se Gästning), föreskrevs däri, att i varje by skulle
av häradsrätten utses en rättare, vilken ålåg att
anvisa mat och härbärge mot betalning åt
resande. Först 1560 påbjöds upprättande av särskilda
värdshus, s.k. taverner, vid de allmänna vägarna,
medan förut endast mera privata sådana funnits.
1584 utkom en taxa på de förnödenheter, som
skulle tillhandahållas på g. Efter hotellväsendets
allmänna utbredning förlorade g. i betydelse och
avskaffades som kameral institution 1933. K.
Gästning, kam. I forna tider rådde seden, att
vägfarande fingo taga in för natten och njuta
för-plägnad, urspr. utan ersättning. Särsk. hade
konungen och högre ämbetsmän el. krigsfolk rätt
till g., vilket dock vållade svåra missbruk, så att
våld-g. förbjöds 1279 i Alsnö stadga (förbudet
upprepat ännu 1683; jfr Frihetsmil), men å andra
sidan medförde, att g. fördelades som en skatt
mellan bönderna, med tiden avskriven jämte andra
s.k. grundskatter.
Gästrike-Hälsinge hembygdsförbund bildades
1926. I G. ingå Gästriklands kulturhistoriska
förening, Hälsinglands fornminnessällskap och S.
och v. kretsen av G., omfattande de s. och v.
socknarna i Hälsingland. Till dessa tre
underavd. äro anslutna hembygdsföreningar i länets
flesta socknar. Fr.o.m. 1933 finns en
landsantikvarie anställd av G., och denne är också intendent
för Gävle museum och Hälsinglands museum i
Hudiksvall.
Gästrikland, Norrlands sydligaste och minsta
landskap, beläget mellan 6o°io’ och 6i°7’ n.br.
och mellan o°35’ och i°54’ v.lgd från Stockholm.
G. gränsar i n. till Hälsingland, i v. till Dalarne,
i s. till Uppland, i ö. till detta landskap och
Bottniska viken. Avståndet mellan dess
nordligaste och sydligaste punkt är 100 km. Största
bredden nära 70 km. Arealen är 4,600,11 km2,
därav 4,180,36 km2 el. 90,9% land. G. tillhör
Gävleborgs län. — Namnet innehåller gen. plur.
av inbyggarnamnet fsv. ’gæstrikar, vilket dels
satts i samband med det uppländska bynamnet
Gästre i Frösthult sn, fsv. Gestereke (till eke,
ekskog, och oklar förled), i vilket fall
landskapet skulle ha namn efter invandrare från denna
by, dels antagits vara bildat till ett hypotetiskt
’Gæstervik, gästviken, d.v.s. köpmansviken, vilket
skulle ha varit ett gammalt namn på
Gävlebuk-ten (se E. Hellquist, ”Svensk etymologisk ordb.”,
3 uppl. 1948, sid. 321, med litt., och A.
Schager-ström i ”Namn och bygd”, 1934, s. 121 ff.).
Namnet skrevs 1253 Gestrikaland(ia). J.F.;L.
Innehåll:
Sp.
Geologi ...............497
Terrängformer .........499
Klimat ................500
Växtvärld .............500
Djurvärld .............500
Befolkning och
bebyggelse .................500.
Ekonomisk geografi .... 502
Fornlämningar ......... 504
Historia ................5°5
Vapen ................. 505
Ortnamn .................505
Dialekt ................ 506
Folkkultur ..............507
Konsthistoria ...........507
G. i litteraturen .......507
Litteraturanvisningar .. 508
Geologi. Berggrunden (se karta vid Sverige)
uppbygges väsentligen av till urberget hörande
bildningar. Dess äldsta led utgöres av
leptitfor-mationens bergarter, vilka inskjuta från den
egentliga Bergslagen som stråk av växlande
bredd. Leptiterna, som vanl. äro kemiskt
intermediära, innesluta flerstädes malmkroppar och
anta då i regel mera extrem kemisk karaktär
(kali- och plagioklasleptiter). Till malmerna
associera sig kalkstensstråk av delvis brytvärd
beskaffenhet samt skarnbergarter.
Malmfyndig-heterna, huvudsaki. järnmalmer (delvis
mangan-haltiga), ha ända sedan medeltiden bearbetats
inom Torsåkers bergslag. Driften är nu
koncentrerad till Nyängs- och Bodåsgruvorna med
fosforfattiga malmer. Leptitformationen
genom-brytes av urgraniter med avsevärd utbredning
och talrika utbildningsformer. I regel äro de
kraftigt förgnejsade och skiffriga. N. om
Gav-leåns dalgång äro de till stor del utbildade
som granatgnejser (vanl. gråa) av för den
syd-norrländska kustberggrunden utmärkande typ,
medan de grå—röda, mera granitoida
gnejsgraniterna s. om nämnda linje ansluta sig till det
uppländska kustområdets berggrund. Nära
förbunden med urgranitgruppen är en serie av
gabbrodiorit- el. amfibolitartade grönstenar.
Genom sin markerade parallellstruktur, föranledd
av från visst håll orienterat tryck, som pressat
samman bergarterna i brant stående veck, bära
de båda äldsta urbergsleden en enhetlig prägel
gentemot det yngre urberget, som genombryter
dem i två skilda komplex, Hedesunda- och
Malmjärn-massiven, och som genom sin mera
massformiga struktur visar sig opåverkat av det
äldre urbergets veckning. Dessa serarkeiska
graniter, som kunna föras till fellingsbroserien,
äro vanl. grova, röda el. grå porfyrgraniter. —L
Av stort intresse äro de algonkiska bergarterna.
N. om Gävle uppträder i ett relativt stort
område subjotnisk strömsbrogranit av rapakivityp.
Den jotniska gävlesandstenen, vilken är bevarad
inom ett sänkningsfält utefter Gavleåns dalgång
som denudationsrest av en tidigare vitt utbredd
komplex, är i karakteristisk utbildning en röd
kvartssandsten, mer el. mindre fältspatblandad
och ganska ofta innehållande gulröda skikt.
Dess bottenlager äro konglomeratiska.
Sandstenen innesluter ett på såväl nord- som sydsidan
utgående lager av gävlediabas (brungrå—gråviolett
mandelstensdiabas). Någorlunda likåldriga
härmed torde vara en del sporadiskt
uppträdande diabasgångar, som genomslå urbergsgrunden.
Mackmyradiabasen (olivindiabas av åsbytyp) vid
Mackmyra tolkas som en vertikalstående stock.
— Kambriska och ordoviciska avlagringar bilda
berggrunden inom ett mindre område vid
Gäv-lebukten, utgörande randen av en lagerserie, som
antas ha täml. stor submarin utbredning i s.
Bottenhavet. Endast en ringa del av hithörande
sedimentserie har påvisats i fast klyft, näml, i
en djupborrning på Holmudden vid Bönan.
Större delen av lagerföljden är sålunda känd genom
förekomsten av skollor (Limön) och lösa block,
representerande tidsavsnittet undre kambrium—■
mellersta ordovicium.
De kvartära avlagringarna utgöras av
dels glaciala, dels postglaciala bildningar. De förra,
som täcka den största arealen, ha, som isräfflor
ange, avlagrats av en äldre isström med
rörelseriktning n.n.v.—s.s.ö. och en yngre från n.n.ö.
Moränen är inom de höglänta trakterna moig
— 497 —
— 498 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
